K Albert V Holmgren

2 Holmgren, Karl Albert Victor, bror till H 1, f 18 maj 1824 i Västra Ny, Ög, d 11 dec 1905 i Lund. Inskr vid UU 30 nov 44, FK 31 mars 51, disp pro gradu 10 maj 51, mag 16 juni 51, allt vid UU, lär i botanik o matematik vid Uppsala lyceum ht 52-vt 55, amanuens vid fysiska institutionen vid UU 9 sept 53, doc i fysik där 4 juni 55, tf prof i fysik o mekanik där läsåret 55—56, vetensk resa till Tyskland, Frankrike, Italien o Schweiz 56—57, lär i fysik vid h art:lärov i Sthlm 28 juni 58, i matematik o fysik vid Farmaceutiska inst 27 sept 58, adjunkt i fysik vid LU 16 maj 61, tf prof där ht 61— jan 76, notarie vid fil fak där 1 jan 63—1 jan 67, prof i fysik där 28 jan 76—16 sept 97. — VS:s Bergstedtska pris 54 (tills med G Lindström) o 58, LFS 61.

G 15 juni 62 i Sthlm, Klara, m frih Elin Stjernstedt, f 4 okt 35 på Strömsberg i Bred, Upps, d 13 febr 20 i Sthlm (enl db för Västra Ny), dtr till kaptenen frih Johan Wilhelm S o Sofia Christina Uggla.

Den vetenskapliga fysiken intog länge en undanskymd plats vid Lunds univ. Närmast hörde den hemma under professurerna i matematik och när en särskild permanent lärostol för detta ämne inrättades 1839, utnämndes som förste innehavare härav en matematiker, prof E W Ekelund. Han inlade visserligen stora förtjänster genom att inköpa instrument och söka verka för bättre lokaler för föreläsningarna i fysik, men den experimentella delen av ämnet låg under hans långa innehav av fysikprofessuren i stort sett nere.

Då Albert H 1861 utnämndes till adjunkt vid Lunds univ, fick han omedelbart som tf prof överta hela ledningen av den fysiska institutionen. I Uppsala hade Anders Jonas Ångström 1859 infört laborationsövningar i undervisningen. Fullt medveten om deras värde införde H dem också i Lund redan under sitt första år där. Men någon laboratorieutrustning fanns inte. Det enda, som stod till buds, var samlingen av föreläsningsapparater, och dessa kunde inte sättas i händerna på oerfarna laboranter. Endast de studenter, som hade verkligt intresse för fysiken, fick efter frivillig anmälan och prövning tillträde till laborationerna. Som biträde hade H en amanuens, men dennes uppgift var att assistera vid föreläsningarna. Då laborationerna så småningom upphörde, prövade H metoden att låta sina bästa lärjungar deltaga i de demonstrationer, som förekom i samband med föreläsningarna. De bristfälliga lokalerna lade också hinder i vägen för en effektiv utbildning i den experimentella fysiken.

Trots dessa svårigheter organiserade H praktiska övningar, som avsatte resultat i form av självständiga vetenskapliga uppsatser och i ett par fall ledde till doktors-disputationer. Under resor till olika länder på den europeiska kontinenten skaffade han sig insikter om de krav, som måste ställas på en modern fysikinstitution. Efter åtskilliga bemödanden lyckades han i början av 1880-talet få statsmedel till ett helt nytt fysikum. Den nya institutionen stod färdig 1885 och var så framsynt uppbyggd och inredd, att den fungerade långt in på detta sekel.

I 1891 års examensstadga framhölls vikten av att de fysikstuderande genom propedeutiska kurser, laborationer, räkneövningar och seminarier fick sin utbildning tillgodosedd. H bidrog verksamt till att uppfylla dessa krav. När han lämnade sin professur, hade han i 36 år varit fysikinstitutionens föreståndare. Fysikstudiet i Lund hade under hans ledning förvandlats till en experimentell vetenskap ifrån att förut ha varit till-lämpad matematik. I själva verket var han det sydsv universitetets förste experimentalfysiker.

H:s vetenskapliga produktion var ganska begränsad. Under sina år som prof publicerade han endast två experimentalarbeten, det ena i magnetism, det andra i akustik. Hans eget område var från början magnetismen, ett i Uppsala länge omhuldat forskningsämne, och han överförde detta intresse till sina tidigaste lärjungar. Men förhållandena i Lund hindrade honom att fullfölja de magnetiska studierna.

Då H avgick från sin professur, kunde han räkna in sammanlagt ett trettiotal större eller mindre uppsatser av lärjungar, baserade på undersökningar gjorda inom hans institution och publicerade i olika tidskrifter. Han kunde också inregistrera två doktorsdisputationer under senare år, den ena av hög kvalitet. Det mest betydande vetenskapliga arbete, som på hans tid utfördes på fysikum i Lund, var emellertid Janne Rydbergs epokgörande spektralanalytiska undersökningar. Rydberg uppskattades föga av samtiden, men H gjorde allt för att understödja honom och möjliggöra hans kvarstannande vid universitetet. Häri låg på lång sikt en av H:s största vetenskapliga insatser.