Douglas Håge

Håge, Douglas, f 6 mars 1898 i Gbg, Masthugget, d 18 nov 1959 där, Brämaregården. Föräldrar: sjömannen Frans Hansson o Anna Katarina Andersdtr. Debut som skådespelare i Uddevalla 19, engagerad i Gbg bl a vid Nya teatern 20–23, medverkade i Folkparksteatern 21–48, gästspel vid Sv teatern i Vasa 23–25, medverkade bl a i Karl Gerhards revyer, vid Nya revyteatern o Blancheteatern i Sthlm, filmaktör från 32, anställd vid Folkets hus teater i Sthlm från 38, medverkade vid radioteatern.

G 22 dec 27 i Sthlm, Engelbr, m Maja Håkansson, f 19 mars 05 i Borås, dtr till köraren Johan Albert H o Hulda Regina Johansdtr.

Efter folkskolan arbetade H i hemstaden Gbg som springpojke, lagerbiträde och kontorselev. Han hade teaterintresse och var ett par år tillsammans med bl a Thor Modéen en synnerligen aktiv medlem i logen Aftonstjärnans amatörteater. 1919 lämnade han kontoret för att turnera under Kolbjörn Knudsens ledning, och i Uddevalla gjorde han detta år sin professionella debut som prästen i Ljugar-Lars på Sanningsvallen. Som många andra sv skådespelare reste han något år senare till Finland, och han ansåg själv, att han fått sin egentliga utbildning inom yrket på Sv teatern i Vasa. Där ställde man stora krav på skådespelarnas mångsidighet. Det gavs revyer, operetter och dramer, och 20 premiärer under ett spelar ansågs inte onormalt. Under speluppehåll turnerade han i Sverige. Redan 1921 hade han fått kontakt med Folkparksteatern. I 28 somrar förblev han folkparkerna trogen. Säsongen 1925–26 var H:s sista vid Sv teatern och under följande sommar kom han med i Kirre Lindholms parkturnéer, där han fann sig väl tillrätta och uppmärksammades som revykomiker. Senare följde engagemang vid Björn Hodells sommarrevyer och fr o m 1938 kom hans anställning vid Sthlms Folkets hus teater att föra med sig sex somrar med Klangerevyerna.

På 1940-talet blev H känd som en mycket arg och oresonlig kverulant i monologer i Kar de Mummas revyer på gamla Blanche-teatern. Ett begrepp för sv folket blev H, då han 1955 fick huvudrollen i R Mobergs populära radioserie Lille Fridolf och jag. Fridolf, den kuschade toffelhjälten och kontorschefen, och hans resoluta hustru Selma roade åhörarna i fyra år. H var kanske mest känd och uppskattad som komiker — ledningen för Cirkus Strassburg erbjöd honom 1927 engagemang som clown — men han gjorde också med framgång mer kvalificerade roller, som t ex ockraren Eriksson i Swedenhielms på Sv teatern och under turnéer i folkparkerna huvudrollerna i Markurells, Den inbillade sjuke, Det är från polisen och Party. Kvällen före sin död spelade han Boniface i Georges Feydeaus fars Spökhotellet.

Som filmaktör började H 1932 med en mindre roll i Vi som går köksvägen och medverkade sedan fram till 1959 i 66 filmer. Mest bekant blev han väl från filmerna om radiohjälten Lille Fridolf och farser av typ 91:an Karlsson, men han gjorde också en rad seriösa roller, bl a i Ingmar Bergmans film Det regnar på vår kärlek och i Café Lunchrasten. Mångkunnig och populär var H, särskilt under 1950-talet, hårt engagerad vid teater, film och radio. Han dog i hjärtinfarkt, när han med familjen flyttat tillbaka till Gbg i avsikt att minska sin arbetstakt.