Erik Hägg

5 Hägg, Erik, son till H 2, f 8 nov 1870 i Karlskrona, d 22 febr 1958 i Sthlm, Skeppsh. Kadett vid sjökrigsskolan 1 okt 86, underlöjtn vid flottan 29 okt 92, löjtn 26 april 95, tjänstg i flottans stab 00—02, kapten 30 dec 01, sjömilitär medarb i SvD 04—23, red för Vår flotta 05—19, adjutant vid sjökrigsskolan 06—09, lär där 06—15, tjänstg vid marinstaben 1 okt 09—11, adjutant hos inspektören för flottans övn:ar till sjöss 11—14, kommendörkapten 2:a gr 9 mars 15, fartygschef på flaggskeppet pansarbåten Oscar II 16—17, kommendörkapten 1:a gr 13 nov 17, tf generallotsdir 19 juni 19, generallotsdir 9 aug 20—36, medlem av nämnden Congrès International de Navigation 20—36, av NF:s tekn komm för utprickn o fyrbelysn 24—36, ordf i fören Sveriges flotta 34—38, ordf i Allm försvarsfören 34—46. — LÖS 04, LKrVA 19, HedLÖS 20.

G 25 sept 02 i Sthlm, Hedv El, m Hertha (Lisa) Trägårdh, f 17 april 74 i Fellingsbro, Ör, d 14 febr 63 i Sthlm, Skeppsh, dtr till godsägaren Henning T o Hedda Carolina Diedrichs.

Redan som pojke fick H somrarna 1881— 84 följa sin far på sjömätningar längs de sv kusterna. Ett par år senare började han sin utbildning till sjöofficer. Sin första långresa gjorde han till Västindien 1895—96 på ångkorvetten Freja. H:s andra långresa, också med Freja, ägde rum 1901—02 och gick till Medelhavet. I Smyrna ådrog han sig malaria, vilket medförde att han efter sjukhusvistelse i Pireus och La Valetta på Malta måste återvända hem landvägen.

Åren närmast före första världskriget deltog H med stor energi i det frivilliga arbetet för att förstärka flottan. Bl a framträdde han som talare och debattör vid de försvarsmöten, som anordnades av Sv pansarbåtsföreningen. 1 maj 1914 fick han befälet på kanonbåten Svensksund för arbete med örlogsflottans hemliga farleder, de s k militärlederna. Många tvivlade på att dessa leder var tillräckligt djupa för pansarskeppet Sverige och dess systerfartyg. H måste därför lägga ned ett omfattande arbete genom kartritning m m för att visa att militärlederna var tillräckligt djupa. Han demonstrerade övertygande sommaren 1914, även för riksdagens försvarsutskott med Fabian Månsson i täten, dessa kartor, och därmed var pansarskeppstypen räddad.

I juni 1919 utnämndes H till generallotsdirektör och kvarstod i denna befattning i 17 år. Under hans chefstid blev lotsuppassningen alltmera underlättad genom fördjupade och förbättrade lotshamnar, tidsenliga lotsutkikar och goda lotsmotorkuttrar. Ett mycket stort antal fyrar nybyggdes eller moderniserades och fyrskeppsflottan tillfördes tre nya fartyg, varjämte tio fyrskepp moderniserades. Nya lys- och ljudbojar utlades i stor utsträckning runt kusterna, och ett flertal radiofyrar anlades. Två nya tjänstefartyg nybyggdes — det största på 460 ton. Personalens bostads- och löneförhållanden förbättrades i väsentlig grad, och så gott som alla lotsplatser blev försedda med telefon.

Vid sekelskiftet hade H börjat skriva i sjömilitära frågor, och då rysk-japanska kriget utbröt i febr 1904 blev han anställd vid SvD som dess sjömilitäre medarbetare och kvarstod i denna befattning ända till 1923. 1905 anmodades han att överta redigeringen av tidskriften Vår flotta, vilket uppdrag han behöll till 1919. Under många år därefter tillhörde han överstyrelsen för föreningen Sveriges flotta och blev 1934 dess ordf. — H var en flitig skriftställare, utgav en rad broschyrer i försvarsfrågan, handledningar inom olika grenar av försvarsväsendet och historiska framställningar av bl a lots- och fyrpersonalens levnadsförhållanden och den sv segelflottans öden samt en biografi över fadern. Han har också utfört etsningar och teckningar med marinmotiv.