Gustaf W P:son Hägg

4 Hägg, Gustaf Wilhelm Petersson, f 28 nov 1867 i Visby, d 7 febr 1925 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: orgelbyggaren o musikern Nils Petter Petersson o Anna Helena Susanna Gustafva Hägg. Studier vid musikkonservatoriet i Sthlm 84—91, organistex 86, kyrkosångare- o musiklärarex 89, tf organist i Klara kyrka, Sthlm, 91, ord 93, innehade statens tonsättarstip 97—00, lär i harmonilära vid musikkonservatoriet 04—08, i orgelspelning från 08, prof i orgelspelning 16 juli 15. — LMA 06, Litt et art 15.

G 22 maj 00 i Västerås m Hanna Sofia Bergman, f 4 april 67 där, d 16 juli 24 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till handl Per August B o Anna Sofia Carlström.

1884 blev Gustaf H elev i orgelklassen vid musikkonservatoriet, där han fick August Lagergren som lärare i orgel. Hans anlag för orgelspelning ansågs så betydande, att han efter organistexamen erhöll den ovanliga förmånen att få fortsatt undervisning i detta ämne för vidare konstnärlig utbildning. Han avlade kyrkosångare- och musiklärarexamen och fortsatte därefter med studier för Joseph Dente i kontrapunkt, komposition och instrumentation. Vid konservatoriets uppvisning 1890 framträdde han för första gången som tonsättare med Preludium och fuga för orgel, och året därpå uppfördes en konsertuvertyr g-moll för orkester under hans egen ledning. Han lämnade musikkonservatoriet 1891 med MA:s stora belönings jetong.

H skapade sig snart rykte som en av landets förnämsta orgelspelare. Vid konserter i Klara kyrka, där han var organist från 1891 till sin död, framförde han en stor mängd äldre och nyare orgelmusik, ibland med orkester, och han väckte stor beundran även genom sitt liturgiska spel och sina improvisationer. Man kan få en viss uppfattning om hans preludieringskonst av de tre tryckta häftena Preludier byggda på koralmotiv (op 33), som fint anpassar sig till karaktären hos de olika koralerna. H komponerade också en del musik till bruk vid kyrkans gudstjänster och förrättningar, bl a till Viktor Rydbergs och Gustaf Frödings jordfästningar. En resa till Tyskland och Frankrike 1898 blev av största betydelse för H. I Paris sammanträffade han med två av de förnämsta franska orgelvirtuoserna och orgeltonsättarna, Charles Maria Widor och Alexandre Guilmant, och kom genom dem i nära kontakt med den nyare franska orgellitteraturen, som han sedan bidrog till att sprida i Sverige. Han intresserade även Guilmant för sv orgelmusik, vilket bl a resulterade i att denne gav en konsert i Paris med uteslutande sv verk.

Som pedagog utövade H ett mycket stort inflytande på sv orgelkultur. Han var en kunnig, grundlig och uppmuntrande lärare, som drev upp sina elever till en solistiskt mycket hög nivå, men som ändå alltid betonade, att behärskning av det liturgiska spelet, i synnerhet koralspelet, var det väsentligaste för en kyrkomusiker.

H:s kunnighet och plikttrogenhet gav honom många förtroendeuppdrag; han blev ledamot i en mängd styrelser och kommittéer, bl a MA:s läroverksstyrelse och Centralstyrelsen för Sveriges allmänna organist- och kantorsförening. Han blev ofta anlitad som kontrollant vid orgelbyggen och avsyningsman vid orgelbesiktningar.

H:s båda tidskrävande befattningar och andra uppdrag hindrade honom att ägna tillräcklig tid åt komponerandet. Efter en kulmination i produktiviteten under 1890-talets sista år, då bl a pianotrion g-moll, pianosonaten d-moll och symfonin D-dur tillkom, skrev han endast mindre verk, mest för piano och orgel (eller harmonium), samt några kantater av tillfällighetskaraktär. Hans musik är präglad av hans stora kunnande på musikens alla områden. Musiken ligger väl till för instrumenten, och svårighetsgraden är alltid avpassad efter om ett stycke är avsett att spridas bland yrkesmusiker eller bland amatörer. Stilen får betecknas som senromantisk och är — även före studieresan 1898 — tämligen franskorienterad, vilket i synnerhet visar sig i den ganska komplicerade harmoniken, som visar inflytande från César Franck och dennes efterföljare.

H:s kanske bästa verk är pianotrion i g-moll från 1896, som blev mycket uppskattad vid ett flertal framföranden i Sverige och utlandet. Den är ett Sturm-und-Drangverk, präglat av ett mustigt patetiskt uttryck och en kantabel sötma på ett sätt som nästan erinrar om Rachmaninovs musik. Ungefär samma karakteristik går att använda på pianosonaten i d-moll, medan de flesta mindre pianoverken med sin blandning av känslosamhet och elegans är typiska för sin tids nordiska salongsmusik.

Det franska inflytandet är störst i kompositionerna för orgel och harmonium. Några av dessa verk fordrar stor orgel och är tekniskt krävande, men H var också mån om att utöka repertoaren för landskyrkornas små orglar och för orgelharmonierna i hemmen. Han skrev för detta ändamål ett stort antal stycken, som ställer mycket små krav på exekutörernas tekniska färdighet, och arrangerade därtill ett otal populära kompositioner (pianostycken, sånger, arior, körer mm) åv skilda tonsättare. — H blev också mycket uppskattad för sina välgjorda arrangemang av folkmelodier för piano och för sång och piano. Så t ex jämfördes hans samling Finlands skönaste folkvisor av den finländska kritiken med Griegs bearbetningar av norska melodier.