Eva M Fröberg

1 Fröberg, Eva Maria, f 27 mars 1871 i Svärta (Söd), d 5 dec 1957 i Sthlm (Osc). Föräldrar: godsägaren Carl Ferdinand F o Maria Katarina Lindgren. Brukade Sjösa 1904–06 o Husby 1906–17 (båda i Svärta, Söd), styr:led i Fredrika Bremer-förb 1918–41, v sekr i Sverige-Amerika stiftelsen 1920, sekr där 1922–38, ordf i Sveriges moderata kvinnoförb 1925–37, led av ett flertal styr:r i kvinnoorganisationer samt i sociala o polit sammanslutningar. – Ogift.

Eva F växte upp på sörmlandsgodset Sjösa som arrenderades av fadern, och hennes uppfostran blev den för herrgårdsflickor tidsenliga: guvernanter, språkkurser och ridning. Men hon tillägnade sig också insikter i jordbruk och biträdde fadern i åtskilliga göromål. När denne avled 1904, kunde F därför åtaga sig den stora gårdens skötsel intill arrendetidens utgång 1906. Då flyttade hon med sina systrar till familjens egen gård Husby, som hon brukade till 1917. Som jordbrukare vann hon sådant erkännande, att hon 1912 som den första kvinnliga medlemmen invaldes i Södermanlands läns hushållningssällskap. Under första världskrigets svårigheter avvecklade F sitt jordbruk och bosatte sig i Sthlm.

Genom förmedling av en vän, sedermera envoyén Einar Ekstrand, blev F 1920 knuten till den efter kriget bildade Sverige-Amerika stiftelsen och verkade där som sekreterare i nära 20 år.

F engagerade sig tidigt för kvinnosaken, deltog livligt i rösträttsrörelsen och spelade länge en framträdande roll i Fredrika Bremer-förbundet. Sin kanske mest uppmärksammade insats gjorde F på det politiska planet som mångårig ledare av det med högern samverkande men från partiet fristående moderata kvinnoförbundet. I en tid då radikala och pacifistiska stämningar gjorde sig starkt gällande inom både sv och internationella kvinnoorganisationer framstod F som en av de främsta och mest stridbara företrädarna för en konservativ samhällssyn och en positiv försvarsvilja. F deltog särskilt under 1930-talet i ett flertal internationella kvinnokongresser, där hon inför det växande krigshotet gjorde sig till tolk för ett realistiskt betraktelsesätt och varnade för isolerad avrustning.

Som ordförande i Sveriges moderata kvinnoförbund företrädde F en klar högerpolitik med tonvikt på försvarsfrågan och det kristna kulturarvet men visade sig i början ganska lyhörd för de nya signalerna från Sveriges nationella ungdomsförbund. Liksom Arvid Lindman ställde hon sig dock klart avvisande mot alla nationalsocialistiska tendenser; därtill bidrog väl också hennes alltsedan första världskriget rotfästade sympatier för Frankrike och de anglosachsiska folken. Då Moderata kvinnoförbundet trots F:s ansträngningar nödgades upphöra 1937 och uppgick i högern, bereddes F en plats i ledningen för partiets kvinnoorganisation, men hennes politiska roll var utspelad.

F:s sista betydelsefulla insats inom det allmänna gällde betecknande nog beredskapen. Inför den hotande världsbranden tillhörde hon initiativtagarna till kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, som stiftades hösten 1938 och under andra världskriget organiserade kvinnornas deltagande i beredskapsarbetet. Som ordförande i kommitténs jordbruksutskott ordnade F kurser, jordbruksförläggningar och skördehjälp under de för folkförsörjningen kritiska åren.

I anslutning till sin verksamhet inom föreningslivet publicerade hon åtskilliga artiklar och inlägg i aktuella politiska och sociala frågor. Hon utgav på 1920-talet en diktsamling med motiv från det sörmländska herrgårdslivet och skrev ett krönikespel, som uppfördes på Nyköpingshus. Hennes på ålderdomen utgivna memoarbok »Hemma i Sörmland, ute i världen» (1945) vittnar om en god berättarförmåga.