Andreas Fredric Ericson

1. Andreas Fredric Ericson, f. 9 juli 1795 i Kristianstad, d. 28 juli 1864 i Vimmerby. Föräldrar: handlanden Carl Friedrich Ericson och Anna Sophia Rasch. Privatundervisning i Kristianstad; studier i Lund; anställd på handelskontor i Köpenhamn 1810; biträde hos modern i Kristianstad till 1819; burskap som handlande i Kristianstad 20 dec. 1819; idkade minuthandel där till början av 1830-talet, sedan grosshandel; led. av och 1844 vice ordf. i drätselkommissionen i Kristianstad; led. av direktionen för Kristianstads läns sparbank 1826; led. av hallrätten, kyrkorådet, skoldirektionen, direktionen över J. H. Dahls flickskola samt ordf. i sjömanshusdirektionen, allt i Kristianstad; riksdagsman i borgarståndet för Kristianstad 1844–45, 1847–48, 1856–58 och 1859–60, tillika för Halmstad 1844–45 och 1847–48 samt för Laholm 1859–60 (led. av bankoutskottet, förstärkta stats-, lag- och konstitutionsutskotten 1844–45, av statsutskottet samt förstärkta konstitutionsutskottet 1847–48, av statsutskottet samt förstärkta bevillnings- och lagutskotten och suppleant i bankoutskottet 1856–58 samt led. av bevillningsutskottet och förstärkta bankoutskottet 1859–60); flyttade 1862 till Göteborg.

G. 29 dec. 1820 m. Charlotta (Lotta) Emerentia Palmqvist, f. 11 juli 1803 i Kristianstad, d. 3 juli 1856 i Göteborg, dotter av kofferdikaptenen Jonas Palmqvist och Maria Christina Pihlström.

Andreas E. biograferades redan 1882 av Larifari (L. Feuk) såsom en av Kristianstads märkesmän. I sin ungdom utbildad i Köpenhamn och av den energiska modern, övertog han 1819 själv affären i hemstaden och utvecklade den på 1830-talet till grosshandel. Han köpte även andelar i fartyg, som fraktade hans varor, och hade egna packhus i Åhus. Högt ansedd anlitades han för en lång rad kommunala uppdrag och inlade särskilt förtjänster om skolväsendets utveckling. Liberalt sinnad insattes han av hemstaden i borgarståndet. Hans krafter togos i bruk för talrika utskottsuppdrag; själv trivdes E. bättre i banko- än i statsutskottet. Han intresserade sig särskilt för folkupplysning och näringsfrihet, för bank- och tullfrågor samt icke minst för införande av järnvägar och då detta skett, för järnvägarnas utvidgning. Bl. a. önskade han vid riksdagen 1847–48 få en järnväg också i Skåne, dragen mellan Ängelholm och Kristianstad; därigenom skulle importvarorna undgå att drabbas av öresundstullen. Hans uttalanden präglas av saklighet, koncentration och framsynthet, men han visar också både känsla och satir. När man vid 1844–45 års riksdag ville beskatta tidningar efter vikt, ironiserade E. och sade det vara föga lämpligt att uppskatta upplysning efter viktualievikt. Han var sparsamhetsvän och talade mot beviljande av anslag till Oscar I:s kröning, dock mest »för det barbari, som ligger i själva bruket». E. intresserade sig även för myntfrågor, i det han ville ha termen riksdaler ersatt av krona, samt för införande av decimalsystemet. Vid riksmötet 1856–58 var han en av dem, som ivrade för borgarståndets utvidgning, så att ämbetsmanna-grupper där representerades. Även talade han för anläggande av telegrafkablar och inrättande av lantbruksinstitut och slöjdskolor. I bankfrågor samarbetade E. med A. O. Wallenberg.

Endast motvilligt deltog E. i sin sista riksdag 1859–60. Efter 1855 hade han varit bosatt i Stockholm men drabbades av hårda förluster vid 1857 års kris. Än värre blev det, då en av hans anställda i Kristianstad 1862 visade sig ha försnillat ett stort belopp, 21 500 rdr. E. lyckades emellertid trots förlusterna hålla sig uppe och förde ett gästfritt hus i Göteborg. Han dog under besök hos en dotter i Vimmerby men begrovs i Göteborg.