Erik XIV

11. Erik XIV, f. 13 dec. 1533 på Stockholms slott, d, 26 febr. 1577 på Örbyhus, begr. i Västerås domkyrka. Föräldrar: konung Gustav I och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Genom Västerås arvförening 1544 arvfurste, men kallas i tidens handlingar ofta »utvald konung»; under konung Gustavs vistelse i Finland tf. regent aug. 1555 —juli 1556; såsom hertig förlänad med Kalmar och Kronobergs län samt Öland 6 dec. 1557; tog sitt residens på Kalmar slott maj 1558; konung vid faderns död 29 sept. 1560; krönt i Uppsala domkyrka 29 juni 1561; fången hos sina bröder Johan och Karl 29 sept. 1568; avsatt 26 jan. 1569; vistades som fånge först på Stockholms slott, fördes i juli 1570 till Åbo slott, i aug. 1571 till Kastellholm på Åland, nov. s. å. till Gripsholm, fördes 13 juni 1573 från Gripsholm och 14 juni s. å. till Västerås slott, varvid hans gemål samma månad avlägsnades från honom; flyttad okt. 1574 till Örbyhus. — Instiftade 1561 Salvatorsorden, vars insignier han bär på flera porträtt och som även finnas kring riksvapnet på hans mynt.

Proklamerade, i ärkebiskopens närvaro, sitt sommaren 1567 ingångna äktenskap 28 dec. 1567 (äktenskapskontraktet beseglat av riksråden 31 dec. s. å.) och vigd 4 juli 1568 i Storkyrkan i Stockholm vid Karin Månsdotter, f. 6 nov. 1550 i Stockholm enligt av konung Erik ställt horoskop, 6 okt. s. å. enligt en annan hans anteckning, krönt i Storkyrkan 5 juli 1568, s. 13 sept. 1612 på Liuksiala gård, Kangasala sn, Satakunda (Finl.), begr. i Åbo domkyrka, dotter av knekten Måns, modern (Ingrid?) var av bondesläkt från Trögds härad i Uppland.

Eriks födelse, till vilken olika framåtpekande anekdoter knutits i efterhand, var en viktig händelse i Nordens historia: tronföljden för det unga, utåt ej särskilt framträdande och ännu omstridda kungahuset syntes tryggad. Två år gammal blev E. moderlös; ett år senare fick han styvmoder, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), och efter hand en stor skara halvsyskon. Traditioner av olika slag, bl. a. förmedlade genom Johan III efter hans brytning med brodern, tala om oenighet mellan E. och halvsyskonen; detta är i och för sig antagligt, men samtida vittnesbörd därom saknas. Vad vi veta om E:s tidigaste barndom inskränker sig till smärre notiser om missöden och barnsjukdomar.

Gustav Vasas efter hand skymtande tankar att införa arvriket fingo sin betydelse för E.; han uppfostrades med den blivande kungavärdigheten strängt i sikte. Genom förmedling av en i Tyskland verksam svensk humanist, Nils Månsson, förvärvades den av Luther och Melanchthon rekommenderade pommerske adelsmannen Georg Norman som Eriks lärare, medan en annan tysk adelsman, Gillis von Taubenheim, blev hans hovmästare. För den sexårige prinsen och hans yngre bror Johan, som uppfostrades tillsammans med E., utarbetade Norman en »Zuchtbuchlein und Hofordnung». Latin och teologi utgjorde grundvalen för undervisningen, men kroppsövningar och träning i höviskt uppträdande försummades inte. Anskaffningen av böcker för »de unga herrarnas» behov visar efter hand omfattningen av E:s studier i klassisk latinsk litteratur. Han var även förtrogen med lutheransk teologisk litteratur, särskilt nära med Melanchthons skrifter.

Sedan Georg Norman tagits i anspråk för andra värv, avlöstes han som E:s lärare av magister Ericus Petri och magister Mårten Teit, därefter från 1545 av Gustav Vasas »physicus och matematicus» (läkare och astrolog) Dionysius Beurreus, en mångkunnig fransman av kalvinistisk trosbekännelse. Historisk och geografisk klassisk litteratur samt astrologi indrogos i E:s undervisning. Musiken, med självklar plats i tidens högre bildning, uppmärksammades i utbildningsprogrammet; vidare fick den unge prinsen lära teckna och troligen även sticka i koppar. Förutom latin, det lärda språket, och tyska, hans moders och förste lärares mål, talade han även franska.

Vid Västerås riksdag 1544 stadfästes arvkonungadömet i Sverige, och råd och adel förklarade sig i ständernas namn skola hylla Erik som konung vid faderns frånfälle, efter E. hans äldste son o. s. v. Ständerna titulerade honom härvid »hyllad och utvald konung» och hans vanliga titel i det följande blev utvald konung. Två år senare bekräftades vid riksdag i Arboga tronföljden, och E. var närvarande vid det stora gästabud på Gripsholm, där herrarna högtidligen bekräftade arvingarnas rätt. Utbildning inom den statliga förvaltningen följde som en konsekvens härav. Redan som sjuttonåring stod E. som brevutfärdare beträffande rusttjänst och andra militära och fortifikatoriska ärenden på »sin käre herr faders» uppdrag. Sex å sju år framåt (1550—1556) varade E:s tid som kungalärling, varunder han arbetade sig in i Kammarens mångahanda ärenden, i frågorna om kronans slott, gårdar och magasin, om krigsfolkets vederbörliga försörjning m. m. Han står redan 1552 stundom som relator i kansliets anteckningar, och hans eget kansli namnes 1555. Som det praktiskt betingade bruket var, for han ständigt mellan de olika slotten och vistades ömsom t. ex. i Vadstena, Västerås och Stockholm. Han fick då och då i uppdrag att i faderns namn förhandla med adel eller bönder i orterna. Ej minst synes han ha intresserat sig för Sala silvergruva.

Under Gustav Vasas vistelse i Finland i samband med det ryska kriget ombesörjde E. efter noggrann instruktion styrelsen i Sverige augusti 1555—juli 1556. Fadern inskärpte kraftigt, att det ryska krigets utgång berodde på hur E. skötte sina plikter. En ingående erfarenhet av krigsväsendets planläggnings- och organisationsarbete var lärdomen av detta år. Samtidigt kan konstateras, att E. vidmakthöll sina vittra och historiska intressen (Vergilius, krönikelitteratur). Framför allt var det ett 1554 utkommet verk om Sverige, som Erik nu studerade och som satte avsevärda spår hos honom: Johannes Magnus' »Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus» om göternas-goternas ärorika fornhistoria. I en receptiv ålder mötte E. denna romantiska historiesyn och rönte av flera vittnesbörd att döma starkt inflytande av den. I ett brev till Melanchthon uppehåller han sig särskilt vid den enligt hans mening förbisedda roll, som hans nation spelat i folkvandringstidens historia: Sverige var dock det yttersta ursprunget till folkvandringstågen. Hos Johannes Magnus återfinnas tretton tidigare svenska konungar med namnet Erik och en sagomonark med namnet Berik, den förste som förde de gotiska vapnen ut mot Europa, mot ester och kurer. Den götiska historieromantiken blev ett ledmotiv i Eriks liv, ända till de dagar då han i fängelset arbetade på en översättning av Johannes Magnus' krönika.

Förutom krigsorganisation och studier sysslade den utvalde konungen vid mitten av 1550-talet med att sätta sig in i utrikespolitiska frågor. I hans bibliotek återfinnes litteratur om Europas politiska förhållanden, han fick redan 1554 på faderns och egna vägnar avfatta en tysk skrivelse till Revals råd, och fadern begärde ofta hans betänkande i utrikespolitiska ärenden. Under ryska kriget föll det särskilt på hans lott att iaktta det ständigt misstänkta Danmark.

Från sin ganska strängt övervakade ställning, halvt medregent, halvt kungagesäll, synes E. ha längtat efter mera självständigt arbete, ej minst sedan brodern Johan 1556 fått Finland till hertigdöme. Gustav Vasa hade indirekt kritiserat E:s sätt att sköta styrelsen under ryska kriget, och en viss irritation gjorde sig märkbar i förhållandet mellan fader och son. Den 6 dec. 1557 fick han slutligen som län Kalmar och Kronobergs län jämte Öland, med rätt att nyttja länets inkomster mot att svara för dess försvar, hålla 500 ryttare och 2 000 fotknektar i kronans tjänst samt bygga och bättra kronans slott. I maj 1558 tog E. sitt residens på Kalmar slott.

Eriks hov i Kalmar gav uttryck åt hans bildningsambition: han höll sig med kapell och sångare, med en nederländsk målare, Domenicus ver Wilt, och med konstskickliga hantverkare för slottets utsmyckning. Bland männen i hans omgivning från denna tid märkas vidare den kunnige franske militären Charles de Mornay (se denne SBL, 11, s. 77) och den i Wittenberg skolade svenske juristen Jöran Persson (se denne), anställd i E:s kansli. E. nedlade mycket arbete och intresse på slottets prydande och en representativ hovhållning, men arbetade också träget i sin räkningekammare och sitt kansli. Ej minst följde han förhållandet till Danmark och lärde genom självsyn känna den handel, som de småländska bönderna drevo på de danska kusthamnarna vid flodmynningarna och som enligt tidens ekonomiska uppfattning var skadlig för landet. Han upprepade 1559 tidigare handelsförbud för Småland och Västergötland samt utarbetade betänkanden om åtgärder mot Danmark och den merkantila och militära inringning, som han ansåg hota därifrån. Utrikespolitisk innebörd hade också de giftermålsspekulationer kring E., som nu började florera.

Bland de tänkbara frieriföremålen var prinsessan Elisabeth av England, tronföljarinna efter sin halvsyster Maria men vid denna tid halvt förvisad till Hatfield. Frieriet framfördes i början av 1558 genom Beurreus, mottogs då avvisande av drottning Maria, men kom i ett gynnsamt läge vid dennas död nov. 1558, då Elisabeth blev drottning. En ny legation med Charles de Mornay som deltagare avfärdades från Sverige sommaren 1559.1 sina optimistiska planer behövde E. stöd för att övervinna faderns betänkligheter, och han utverkade detta av hertig Johan, Gustavs älsklingsson. Johan ställde sig till förfogande »att låta bruka sig legationsvis» till England, mot att E. lovade stödja Johans expansionsplaner mot Estland i den sönderfallande ordensstaten. Medan Johan verkade för sin bror hos Elisabeth (sept. 1559—april 1560), skedde en för E:s kommande liv betydelsefull utveckling av hans utrikespolitiska idéer. Som Johans politiska ombud fick han upp blicken för möjligheten att kombinera broderns planer i ordensstaten med sina egna i England: att med Estland lägga beslag på en viktig utfartsväg för den ryska handeln, att koppla in det av den kommersiella förbindelsen med Ryssland över Arkangelsk livligt intresserade England i samma sammanhang; och dra de engelska köpmännens Rysslandsfärder över Östersjön. Planen krävde som förutsättning en expansion i ordensstaten.

E:s uppfattning av dessa frågor gick stick i stäv mot faderns. Även i fråga om det engelska frieriet hade Gustav Vasa tidvis varit mycket kritisk. Nu skärptes ytterligare misstämningen mellan far och son. Då E. i dec. 1559 ledsagade sin nyförmälda syster Katarina, hennes gemål greve Edzard av Ostfriesland och dennes broder greve Johan söderut från huvudstaden, upptäcktes det vid ett uppehåll i Vadstena över julen, att greve Johan nattetid klättrade in i det slottsgemak, där E:s syster Cecilia jämte några fruar och jungfrur låg. E. fick höra rykten härom och lade sig jämte bl. a. Charles de Mornay på lur för att gripa greve Johan i en komprometterande situation. Detta lyckades, syndaren kastades i tornet och en ohjälplig skandal uppstod. E., som blev medveten om sitt olyckliga uppträdande, gjorde vad han kunde för att lugna stämningen, men misslyckades. En allvarlig brytning med fadern blev en följd av den unge furstens taktlösa och illa övervägda uppträdande. Gustav Vasa ville inte gå med på sonens planerade personliga friarresa till Elisabeth, förrän E. vid riksdagen i Stockholm 1560 framlagt sina planer i hela deras sammanhang, om »den stapel och hantering, som Sverige kunde få därav i Västersjön och vid Älvsborg». Under faderns sista sjukdom och död var E. på väg till England, dit han anträtt resan från Stockholm den 14 augusti. Han avbröt den vid underrättelsen om Gustavs död, återvände efter ett slags Eriksgata från Älvsborg till Stockholm den 30 nov. 1560 och förde den 17—21 dec. sin fader och dennes två första avlidna drottningar till graven i Uppsala domkyrka.

Med sitt utpräglade medvetande om den kungliga högheten,, styrkt genom studier av tidens tankar om den, starka kungamakten, såg E. från sin tronbestigning annorlunda än förut på många centrala frågor. En av hans första åtgärder blev att skapa en ny kunglig domstol, konungens nämnd, vari ofrälse jurister, vissa med vetenskaplig utbildning, blevo bisittare; Jöran Persson blev konungens prokurator. Ansatser till opposition från rådet omtalas av E. vid denna tid; de kvävdes emellertid. Förhållandet till bröderna hade kommit i ett nytt skede: E. behövde ej längre Johans hjälp och krävde full underkastelse under kungamakten. Johan var tveksam inför broderns krav och förklarade t. o. m., att om E. vidhöll sina planer, skulle han hellre sälja honom sitt furstendöme för pengar. E. drog frågan inför ständerna, och på Arboga riksdag 1561 antogo kung och ständer »Arboga artiklar», vilka berövade hertigarna den halvt självständiga maktställning, som Gustav Vasas testamente hade berett dem. Vidare sörjde E. för en kröning, som överensstämde med bruklig europeisk standard. Den hölls med uppbjudande av stor ståt i Uppsala den 29 juni 1561; E. utdelade här greve- och friherre värdigheter. På ett i allmänhet representativt hovliv, ej minst med hänsyn till utländska sändebud, nedlades åtskillig möda och betydande kostnader.

Härnäst grep sig E. an med sina centrala utrikespolitiska planer. Arboga riksdag hade än en gång gett honom stöd för det engelska frieriet. De löften att stödja Johans planer på landvinst i ordensstaten, som E. givit under faderns livstid, var han nu inte hågad att hålla. Han meddelade en legation från Reval, som befann sig i Stockholm vid tronskiftet, att om de ville ge sig under Sveriges krona, skulle han skydda dem och uppehålla deras privilegier. Detta skedde redan före Arboga artiklar; efter dessa låg saken än klarare till. Clas Christersson Horn fullföljde sommaren 1561 E:s intentioner i fråga om Reval, vann stadens anslutning och senare slottet (juni 1561), efter hand även ridderskapet i Harrien och Wierland. För att ge Reval en verklig fördel av anslutningen strävade E. att låta Rysslandshandeln gå över denna stad. Samtidigt verkade en ny svensk legat, Nils Gyllenstierna, hos drottning Elisabeth (april 1561—mars 1562) och framställde i lockande dager de handelspolitiska fördelar, som följde med framgångarna i Estland. Visst stöd hade E:s frieri hos adelsgrupper och protestantiskt borgerskap i England. E:s temperamentsfulla brev till Gyllenstierna och hans i renässansens höviskt och romantiskt stiliserade form avfattade epistlar till Elisabeth ge på olika sätt karakteristiska uttryck åt hans sammansatta väsen, samtidigt som de tillåta observationer angående hans personliga insatser i kansliets arbete och hans klassiska bildning. En till hösten 1561 beramad friarfärd till England avbröts av storm, och E. kom aldrig att färdas utanför sitt rike.

För Elisabeth var det av vikt att hålla E. kvar som friare så länge som möjligt: kontakten med Sverige stärkte det isolerade England. Så småningom upphörde E:s tidigare ljusa förhoppningar, och han inledde andra frierier: till Maria Stuart (1562) och till Kristina av Hessen (sommaren 1562), dotter till den framträdande ledaren för de lutherska furstarna i Tyskland lantgreve Filip av Hessen. I båda fallen gällde det att vinna utrikespolitiska stödjepunkter utanför Östersjöområdet; i båda fallen avbrötos förhandlingarna, med Maria Stuart av sig själv, med Hessen då ett brev från E. till Elisabeth, där han bedyrade sin fortsatta kärlek till henne, kom i lantgrevens hand (febr. 1564).

Men avbrottet i de engelska förhandlingarna medförde inte någon avmattning i E:s intresse för Estland, Finska viken och Rysslandshandeln. Sommaren och hösten 1562 vann E:s fältherre och diplomat Glas Christersson Horn Pernau och Weissenstein. E:s plan var nu att samla hela Rysslandshandeln i Reval och Viborg och avstänga västeuropeiska och hanseatiska köpmän från direkt kontakt med ryssarna i det sedan 1555 moskovitiska Narva. I april 1562 utgick ett E:s mandat med förbud mot handel på Narva, och svenska skepp skulle se till att förbudet uppehölls eller att köpmännen erlade tull. Sverige var på väg att behärska Rysslandshandeln; E. övervägde planen på en kanal genom Sverige, som med kringgående av det danska Öresund skulle kunna knyta samman Finska viken och Västerhavet. Detta var djärva och utmanande planer. Ingripandet i Estland hade medfört en brytning med Polen; förhållandet till Danmark, som hade förekommits eller hejdats i sina planer på ordensstaten, var spänt; förhållandet till Lybeck äventyrades genom Narvapolitiken. Från april 1563 synes E. ha varit fullt medveten om de risker, som hans politik drog med sig. Han var inte sinnad för eftergifter, med ett undantag: gentemot Ryssland visade han sig tillmötesgående i de diplomatiska förhandlingarna. E:s vittomfattande och aggressiva handels- och utrikespolitiska idéer, sådana de här skisserats, hade storhet, sammanhang och konsekvens, men hans avvägande av förhållandet mellan mål och medel var sang-viniskt och endast delvis präglat av verklighetssinne. Det diplomatiska stöd, som han med frieriernas hjälp hoppats på i Västeuropa eller i Danmarks rygg, hade ej vunnits.

Situationen komplicerades ytterligare av att E. även hade en inre front att strida på. Hertig Johan hade inte förlåtit E., att denne bokstavligt talat hade korsat hans planer på att gripa över från Finland till Estland. I sin tur sökte Johan korsa E:s planer genom anknytning till Polen. Han inledde frieriförhandlingar med konung Sigismund Augusts syster Katarina (Jagellonica) och försträckte sin blivande svåger med penningar. Efter att först inte ha motsatt sig Johans planer, ändrade E. position i slutet av februari 1562, ej långt före Narvapolitikens utformning, och avrådde Johan från den polska planen. Men det var för sent för Johan att kasta om, och det polska giftermålet fullbordades. I februari 1563 ställde E. ett ultimatum till brodern, i april underkastades en finsk adelsman Johan Bertilsson, tidigare i Johans tjänst, pinligt förhör av konungens nämnd för att pressa fram för hertigen komprometterande bekännelser. Ytterligare material insamlades och den 1 juni 1563 framlade Jöran Persson E:s anklagelser mot brodern inför de nu församlade ständerna — det första exemplet på E:s princip att dra vad han betraktade som högförräderi inför riksdagen. Johan och hans medhjälpare dömdes. Johan ställde hårt mot hårt, men samtidigt som den laddade utrikespolitiska situationen exploderade i ett stort nordiskt krig, intogo E:s trupper Åbo och fängslade Johan,'som fördes i fångenskap till Gripsholm.

Som det förut antytts, var E. till någon del medveten om sin utrikespolitiks risker. Detta betygas av det forcerade arbete, som han och hans militära medhjälpare nedlade på rustningar under hans tre första regeringsår. E. tog själv del i detta arbete och betraktade sig som mycket sakkunnig på området. Adelns rusttjänstskyldigheter utkrävdes strängt (1561, 1562); utrikeshandeln reglerades för att trygga varuförsörjningen, särskilt genom förbud mot export till Danmark; bergsbruket övervakades. Vapenfabrikation sattes i gång, och kruttillverkning ombesörjdes. Rikets fästningar förstärktes; särskilt låg Älvsborg, porten till Västerhavet, E. varmt om hjärtat. Viktigast av allt var dock att sörja för armén, och eftersom Sveriges läge gjorde, att legoknektsimporten lätt kunde avstängas, blev det E:s grundtanke — i överensstämmelse med Machiavellis då aktuella idéer — att skapa en inhemsk här. Han yttrade 1561: »Det faller sig nuförtiden mycket svårt för en kristlig potentat att föra krig, eftersom det tyvärr har gått därhän, att man inte längre kan tillfredsställa folkets (d. v. s. legoknektarnas) penninghunger.» Och vid flera olika tillfällen markerar han sin syn på det svenska krigsfolkets förtjänster. I inövningen av de nyuppsatta trupperna tog han personlig del. Han skriver i april 1563 till flera hövitsmän i olika delar av landet, att de skola öva krigsfolket så som han muntligen och skriftligen befallt: knektarna kunna visserligen formera fyrkant och skjuta, men hövitsmännen ha ännu inte lärt dem annat mera, »som vi vilja att de skola veta, nämligen hur de skola skicka sig med hillebarder, spetsar, svärd och degene».

På hösten 1563, samtidigt som striden med Johan bröt ut, gingo Danmark och Lybeck efter åtskilliga tvister och förhandlingar till anfall mot Sverige. Det har sagts, att gräl om de svenska och danska riksvapnen var en av orsakerna till nordiska sjuårskrigets utbrott, men den föregående framställningen torde ha visat, att det går tillbaka till större motsättningar: Sveriges och Danmarks rivalitet i ordensstaten och i Östersjön, Sveriges och Lybecks handelstvister, allt skärpt av E:s djärva och utmanande politik. Men det är karakteristiskt både för tidens allmänna sinne för symbolens betydelse och för E:s egen läggning, att de djupare liggande motsättningarna fingo formellt uttryck i tvist om riksvapnen.

Sedan Johan i september 1563 bragts i säkerhet på Gripsholm, grep sig E. an med ledningen av det danska kriget. Danskarna fingo fördel i spelöppningen, då de i början av september hade hunnit fram till Älvsborg och erövrat det. Vid denna tid hade E. efter omsorgsfulla rustningar och förberedelser hunnit till Söderköping, i avsikt att leda armén mot Blekinge och Skåne. En mängd föreskrifter om styrelsen i Stockholm under hans frånvaro och om försvaret i väster mot danskarna utgingo från hans kansli, liksom propagandaskrivelser till kontinentens furstar och noggranna regler om hertig Johans förvaring. Men E:s planer höllo inte inför verkligheten. Organisations- och transportsvårigheterna blevo honom övermäktiga, och i slutet av oktober hade hans här endast hunnit till Jönköping; han hyste dock ännu hopp att kunna erövra Halmstad och därigenom återställa förbindelsen med Västerhavet. I slutet av oktober nåddes Halmstad, men svårigheterna hopade sig, sjukdomar härjade och rykten gingo om att danskarna närmade sig söderifrån. Realiteterna i fält frestade den fantasirike fältherrens nerver. Han lät den 6 november sina medföljande rådsherrar råda sig att lämna lägret, varefter han hastigt for därifrån. Ett nervsammanbrott anas vid denna konfrontation mellan teoretiska planer och praktiskt utförande. Episoden betydde slutet på konungens fältherrebana — intill hans sista kamp för sin krona fem år senare. Biografiskt äro dessa händelser vid Halmstad av stor betydelse.

I fortsättningen sammanfaller inte E:s biografi med krigshändelserna på samma sätt som under 1563. Ändå ingrep han i hög grad i dem även i fortsättningen, men på ett annat sätt, som organisatör och planritare av de strategiska huvudlinjerna i krigföringen. Hans roll härvid, som i stora drag har klarlagts av Arthur Stille, låter i detalj analysera sig vid ett studium av kansliets brev och hans egna bevarade dagböcker från åren 1566 och 1567. Hans viktigaste principer vid krigföringens ledning kunna anges som strävan att öppna nya förbindelser mot Västeuropa, över Norge, över Älvsborg och Bohus, och — med framgång — över Varberg (1565); bemödanden att genom planmässiga sjötåg bryta blockaden till sjöss och därigenom trygga salttillförseln; anfall mot Blekinge för att införliva detta Smålands utfartsland med Sverige, försök som dock icke ledde till definitivt resultat; uppehållande av Narvablockaden och utnyttjande av Rysslandshandeln. För att han ej själv längre drog i fält lät han sina rådsherrar ge en utförlig, säregen motivering: det är ej lämpligt för konungen att »draga och ila efter fienden, alldenstund de ingenstädes bida vilja», och det anstod honom inte heller att gå i strid mot en slätt adelsman som Daniel Rantzau, danskarnas befälhavare; det kunde vidare läggas rådsherrarna till last, att de »på flisbänken offrat Kungl. Maj:t», om någon olycka hände honom. Hans misstänksamhet och hans ängslan för att misslyckas i fält ha dikterat detta underliga rådslag (sept. 1565). Då de svenska trupperna ej kunde hävda sig mot danskarnas krigsvana legoknektar och skickliga taktiska ledning, lade E. skulden härför på befälhavarna, som blevo föremål för hans alltid vakna misstro.

Till E:s personliga verksamhet under 1564—67 hörde också det diplomatiska spel, varigenom han sökte skaffa Sverige stöd i fiendernas rygg. Ytterligare ansatser att knyta engelska och hessiska förbindelser följdes snart nog av nya närmanden till kontinentens politiska intrigcentra: särskilt till Lothringen och Sachsen-Weimar. I det förra landet levde Kristian II:s dotter Kristina som änkehertiginna, och det var känt, att hon ännu hyste planer på sin faders land. Genom frieri till Kristinas dotter Renata sökte E. knyta förbindelser i Lothringen (från 1564). Vidare trädde han i kontakt med Johan Fredrik av Weimar och dennes intrigante och skrupelfrie rådgivare Grumbach (från 1565). Andra resultat gåvo inte dessa förhandlingar än att de skapade oro i motståndarnas läger, men därigenom hade de ett visst värde. E. var sin diplomatis egen minister, tog alltid synnerligen noga och med utpräglad misstänksamhet del av korrespondensen samt uppsatte och bearbetade — ofta egenhändigt — instruktioner och traktatförslag åt sina legater.

E:s tredje diplomatiske medspelare under dessa år var Ivan den förskräcklige av Ryssland. I den östersjöpolitik, som E. inaugurerat, var ett drägligt förhållande till Ryssland ett viktigt moment. Båda parter hade vid denna tid svårigheter, och ett visst närmande ägde rum 1565. Vid denna tid krävde Ivan av E., att denne skulle utlämna hertig Johans ävenledes fångna gemål, som Ivan en gång friat till. År 1566, då detta förslag nådde E., lekte han, av sina instruktioner för en legation till Ryssland att döma, verkligen med tanken att tillmötesgå tsarens krav. Men detta fick endast diskuteras »var ingen annan råd vore på färde och förr än man skulle komma till uppenbar fejd med ryssen» (instruktion för Nils Gyllenstierna). Frågan var om E. skulle kunna behålla herraväldet över denna ohyggliga diplomatiska situation, då Gyllenstierna i februari 1567 tvangs att gå med på Katarinas utlämnande (som dock ej verkställdes).

Ytterligare andra sidor av E:s verksamhet under krigsåren kunna framhållas som karakteristiska. En av dem var hans ivriga engagemang i den propaganda — svensk och latinsk, för menig man och för utlandet — som han själv lade hand vid. Inför ständerna framlade han i noggrant utarbetade tal sina planer och sin argumentering. Honom personligen tillskrives — säkerligen med rätta — en omfattande skrift på latin mot danskarna. Han sörjde även för att framställningar av olika krigshändelser utgåvos i olika stilarter: ett bekant dylikt aktstycke är den bloddrypande, gammaltestamentligt färgade skildringen av Ronnebys erövring 1564. På liknande sätt lade han hand vid de triumftåg och andra ceremonier, som skulle ledsaga framgångarna i kriget.

Inåt framträdde under samma år vissa drag i E:s liv och verksamhet, som i regel anknyta till hans tidigare gärning. Ett ivrigt, nästan lidelsefullt arbete med krigsledning och förvaltning hör till dem. Lika markerad är hans redan antydda misstänksamhet mot sina medhjälpare, med Jöran Persson, hans intimaste förtrogne, som viktigaste undantag. Denna misstänksamhet, ett tydligt fadersarv, framträdde allt starkare och riktade sig mot de flesta av rikets främsta stormän; till gengäld lade han som antytt stor vikt vid att inför ständerna föra sin politiks talan. Ett framträdande drag i hans förvaltning är inskränkandet av de län, som de mäktigaste stormännen (d. v. s. kungafränderna av ätterna Sture, Stenbock, Leijonhufvud, Brahe, Tre Rosor) innehade; dessa län nedgingo från 1562 till 1568 med mer än hälften. E. var angelägen att låta adeln förnimma det svalg, som enligt hans uppfattning av kungamakten var befäst mellan dem och honom. Det mest bekanta exemplet härpå är den räfst, som i juni 1566 hölls med Nils Sture, emedan denne inte hade fullgjort sina uppdrag i Västergötland. Herr Nils dömdes av nämnden till döden, men benådades till skymfligt intåg i Stockholm. Tidigare hade Olof Gustafsson Stenbock dömts till döden för lasteligt tal mot konungen, men även han benådades (1564). Sten Eriksson Leijonhufvud, hertig Johans morbror, som E. misstänkte för att ha motarbetat hans engelska frieri, hölls en tid under bevakning 1565, men frigavs snart, överhuvud var förhållandet mellan E. och adeln spänt; härvid torde en del av anledningarna ligga hos E:s sekreterare.

Sina kulturella ambitioner släppte E. ej ur sikte trots kriget. Målare och musiker voro anställda vid hovet, hans bibliotek växte och blev verkligt representativt, och han hade även musiknoter och aktuell grafik i sin bokkammare. Stockholms slott smyckades, trädgårdar anlades och lysande fester höllos. Det är i överensstämmelse med den senrenässansstil, som E. eftersträvade, att hovlivet också hade sina råa och orgiastiska sidor, med en om Valois'ernas Frankrike erinrande blandning av förfining och brutalitet. Ännu ett anmärkningsvärt drag i E:s privata förhållanden bör i detta sammanhang nämnas. I början av 1565 uppträder i E:s närmaste omgivning en ung flicka av låg börd, Karin Månsdotter (se denna), som blev hans erkända älskarinna och inom kort undanträngde hans övriga frillor. Hon följde konungen på hans resor och fick ett eget litet hov av tjänare och tjänarinnor. I okt. 1566 födde hon konungen en dotter, Sigrid. Erik hade låtit rådet och ständerna vid upprepade tillfällen bekräfta, att han hade rätt att taga sin hustru inom landet, av vilket stånd som helst. Karins alltmer befästa ställning hos konungen väckte mycken uppmärksamhet.

Efter de mera normalt förlöpande åren 1564—66, fyllda av militärt organisationsarbete och diplomatiska förhandlingar, kom 1567 att bli ett i E:s liv omvälvande år, hans »infoelicissimus annus», som han själv har kallat det. Vissa av de drag, som skymtat i översikten över hans föregående liv — misstänksamheten, bristen på självkontroll, den uppflammande häftigheten — samverkade under våren med särskilda händelser till en kombination av ödesdigert slag.

Mellan E:s intima rådgivare, vilka dominerade konungens nämnd, och vissa av herrarna rådde skarpa motsättningar. Rikets främsta stormän hade, som ovan skildrats, åtskilliga skäl till ett personligt agg mot konungen och hans sekreterare, och de hade vid olika tillfällen gett uttryck häråt. I början av 1567 hade Svante Sture och Sten Eriksson Leijonhufvud sett sig nödsakade bekräfta konungens rätt att välja sin hustru helt efter eget behag. På våren 1567 anklagades vissa av herrarna inför nämnden för förrädiska stämplingar och rannsakades på Svartsjö. Den 8 maj dömdes enligt nämndens konceptprotokoll Abraham Gustafsson Stenbock och av allt att döma Ivar Ivarsson (Liljeörn) till döden, medan en villkorlig dom för förräderi fälldes över Erik Svantesson Sture, yngre bror till Nils Sture. Den 12 maj och därefter rannsakades rikets två främsta ädlingar, Svante Sture och Sten Eriksson Leijonhufvud; såvitt källmaterialet ger vid handen dömdes de emellertid ej. Anklagelserna gällde stämplingar mot konungen och baserade sig på vittnesmål om stormännens uttalanden om E., särskilt vid en avskedsfest för Nils Sture, då han anträdde en legation till Lothringen. Bland vittnena voro E:s blivande svåger hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg samt en rad utlänningar (främst Peter Sasdorp och Alexander Organist) och några adelstjänare. Tortyr kom till användning vid rannsakningen. Formellt ge nämndens protokoll vid handen, att yngre adelsmän sammansvurit sig mot E. sommaren 1566 — om detta resultat av rannsakningen täcker en mot E. hotande verklighet kan inte med visshet sägas. Enligt E:s anteckning i dagboken den 10 maj 1567 hade det sagts av de anklagade herrarna, att »de icke kunde förneka, att en sådan sammansvärjning vore för handen, även om de själva vore ovetande om den».

Ständerna samlades nu i maj i Uppsala, dit de fängslade hade förts, och inför riksdagen framlade E. den 19 maj sina anklagelser. Det hade förut praktiserats av E. att draga högmålssaker inför ständerna, så i hertig Johans och ytterligare något fall. Den 20 maj fortsatte domstolsförhandlingarna inför ständerna, dock nu med Jöran Persson som anklagare. Han krävde en generellt avfattad dom, som skulle gälla de anklagade och deras bevisliga medbrottslingar. E. hade personligen den uppfattningen, att större delen av ständerna redan den 19 maj hade dömt hans »ovänner». En domsurkund — eller troligen en för varje stånd — uppsattes den 20 maj och började beseglas; den gällde obetingat Abraham Gustafsson och Ivar Ivarsson, de av nämnden dömda, och vidare alla som senare kunde överbevisas.

Den 21 maj anlände Nils Sture, som hade avfärdats som friaresändebud till Lothringen; han hade emellertid ej haft framgång i sitt värv. E:s misstänksamhet stegrades härigenom. Hans själsliga tillstånd var hårt spänt, och det förbättrades inte av att vid denna tid en rysk legation ankom till Sverige med anledning av Gyllenstiernas avtvungna medgivande, att Katarina Jagellonica skulle utlämnas, ej heller av att ett kejserligt sändebud framförde varningar för E:s stämplingar med Grumbach. De fångna herrarnas närmaste hade vänt sig till Karin Månsdotter och bett om hennes medling. Avgörandet om domens fullbordan och omfattning var svårt för konungen att träffa; han vacklade av och an.

Den 29 maj gick konungen in till Sten Eriksson och tog honom med sig in i Svante Stures fängelse; här gjorde konungen knäfall för denne och bad om vänskap. Sedan lämnade han dem. Kort därefter återvände han efter samtal med Jöran Persson och prästen Peder Carlsson, en annan av hans nära förtrogna, gick in i Nils Stures fängelserum i sällskap med några drabanter och stötte sin dolk i Nils Stures arm. Drabanterna dräpte omedelbart herr Nils. E. skyndade nu bort, sedan han givit befallning att dräpa alla de anklagade utom herr Sten. Drabanterna fullgjorde ordern på så sätt, att alla de fängslade utom Sten Eriksson Leijonhufvud och Sten Axelsson Banér dödades. E:s tjänare dödade också på E:s befallning Beurreus. Konungen själv var försvunnen och påträffades senare ute på landet. Det blev då uppenbart, att han var sinnessjuk.

Sturemorden ha kommit att framstå som den i alla avseenden dominerande tilldragelsen i E:s liv, och mer eller mindre har hans person och hans biografi kommit att ses med dem som utgångspunkt. Det är, som den föregående framställningen torde ha visat, endast till en del berättigat. Men det är såtillvida riktigt, som gärningen 1567 belyser ett stort antal framträdande drag hos E:s person. Hans förföljelseidéer och misstänksamhet liksom hans nervöst våldsamma självhävdelse framträdde starkt i samband med Sturemorden, och det är dessa drag, som betinga såväl själva gärningen som det i samband därmed stående sjukdomsfallet. Om den utbrytande sinnessjukdomen gav upphov till Sturemorden eller om Sturemorden utlöste denna, hör till de frågor, som ej kunna besvaras; sammanhanget är i varje fall tydligt. Lika tydligt är att sinnessjukdomen är ärftligt betingad. I E:s släktkrets förekomma en rad fall av mentala sjukdomstillstånd.

Men även flera fullt rationella linjer i E:s tidigare biografi leda klart fram till Sturemorden: kampen mot adeln, särskilt riktad mot den Stureätt, som långt in på 1500-talet hade framstått som Vasarnas medtävlare; hävdandet av den starka furstemakten med alla medel, i Machiavellis och andra »moderna» statstänkares anda; tidens föreställningar om furstens rätt till omedelbar exekution av förrädare (jämför drottning Kristina och Monaldesco); E:s strävan till astrologisk analys av sitt eget och Nils Stures öde, en analys som efter den tidens föreställning inte var godtycklig vidskepelse utan strängt rationell naturvetenskap. När det gäller att avväga sinnessjukdomens roll i E:s liv, har man också att ta hänsyn till att många drag, som kunna förefalla en modern psykiatriker vittna om brist på själslig balans, äro fullt förklarliga, om man tar hänsyn till 1500-talets världsbild och föreställningar.

I varje fall kunde det inte råda något tvivel om att E. var sinnessjuk efter Sturemorden. Drygt ett halvår framåt var han en annan än tidigare. Först efter någon tid återkom han till Stockholm. Han befann sig under dessa dagar i ett högeligen förvirrat tillstånd, trodde sig förföljd, delade ut sina dyrbarheter och ansåg sig inte längre vara konung. Rådet förde regeringen i hans namn. Från den 21 maj till den 12 augusti är hans dagbok tom, med undantag för en anteckning den 6 juli, att han lät halshugga en kock. Från början av augusti vistades han på Svartsjö och betraktade sig nu nästan som en förföljd och plågad fånge. Han ansåg tidvis Johan som konung, försonade sig med honom på Väntholmen den 9 oktober och frigav honom. Under denna omtöcknade tid lät han viga sig vid Karin Månsdotter i rådsherrarnas närvaro. Till gengäld genomförde rådet en rad åtgärder, som syftade till att bryta det hittillsvarande styrelsesättet: Jöran Persson rannsakades och dömdes till döden; de anklagade herrarna förklarades skuldfria, levande såväl som döda; ett förslag till nya adelsprivilegier uppgjordes.

Sommaren 1567 hade Rantzau fört en dansk här in i Östergötland under härjningar, och de svenska trupperna ledo svåra motgångar. Först i december hade E. tillfrisknat så mycket, att han åter kunde tänka på att överta organisationsledningen och befälet, vilket rådet accepterade den 31 december. Tvångstankarna att han var avsatt och fången gåvo med sig. Hans äktenskap med Karin Månsdotter, som proklamerats den 28 december, bekräftades av rådet på årets sista dag.

Den 9 januari 1568 drog E. mot Östergötland för att reorganisera sin krigsmakt och samlade trupperna i norra delen av landskapet. För första gången sedan 1563 anförde han nu personligen armén i fiendens närhet och svarade avböjande på råd att återvända till huvudstaden. Hans ställning stärktes, då Rantzau i senare delen av januari anträdde återtåget, visserligen tvingad av vinterfälttågets svårigheter; men detta betydde en stor prestigevinst för E., som följde efter danskarna och härjade deras gränsprovinser. Sedan han med uttömda resurser återvänt till rikets centrum, upptog han med full styrka organisationsarbetet. De åter påbörjade underhandlingarna med Ryssland drogos ut för tids vinnande, striden i Estland fördes med kraft och Narvablockaden uppehölls. Den 3 juni 1568 höll E. triumf i sin huvudstad, en propagandabetonad symbol för att hans kraft var återvunnen.

Den 4—5 juli hölls hans officiella förmälning med Karin Månsdotter, som den 28 januari samma år fött honom en son, vilken i dopet fått namnet Gustav. E. hade nu en legitim arvinge till sin krona. Kort därefter, den 8 juli, daterades ett kungligt brev till Sveriges folk, där Sturemorden och E:s sinnessjukdom behandlades med stor öppenhet, ehuru propagandamässigt tillrättalagda. Det biografiskt betydelsefulla i detta brev är, att det vittnar om ett klart sjukdomsmedvetande och sålunda indirekt om återvunnen hälsa. Sinnessjukdomen skildras i enlighet med tidens föreställningar som ingiven av den onde i syfte att Erik skulle »giva sig ifrån Gud»; han hade emellertid övervunnit hemsökelsen.

Bröllopet med Karin Månsdotter var en våldsam utmaning mot E:s bröder och herrarna. Hertigarna Johan och Karl, som tidigare på året hade följt E. på hans fälttåg, hade ehuru inbjudna inte infunnit sig. Jöran Persson hade frigivits och återtagit sin ställning som E:s rådgivare samt utropades offentligen som skuldfri. Den 18 juli fick E. underrättelse, att hans bröder hade rest upprorsfanan i Östergötland. Ständerna samlades i Stockholm, och E. förmådde dem att utfärda en proklamation om upprorsmännens förräderi. Då han inte lyckades söndra eller avskräcka bröderna, tog han personligen befäl över motåtgärderna och drev hertigarnas trupper tillbaka genom välberäknade och strategiskt genomtänkta manövrer söder om Stockholm. Samtidigt fick han ständerna med på förslag till fredsanbud åt Danmark.

Hertigarna och deras anhängare hade emellertid dragit runt Mälaren, och flera av E:s män slöto sig till dem. Den 17 och 18 september streds det norr om Stockholm, och E. ledde personligen sistnämnda dag ett utfall. Då genomdrevo knektarna, att Jöran Persson, syndabocken, utlämnades till hertigarna, som efter tortyr läto rådbråka och halshugga honom på Brunkeberg den 22 september. Den 28 överenskommo E:s män att släppa in hertigarna i staden och så skedde den 29. E. mötte med sina trogna de inträngande trupperna på Stortorget, där Sten Eriksson Leijonhufvud nedstacks av en av E:s drabanter; det var sista akten av Sturemorden. E. undkom upp till slottet, men bröt samman och gav sig fången till hertig Karl. Räfst gick ut över E:s omedelbara medhjälpare; E. och hans familj sattes i fängelse på slottet, där de höllos i mild förvaring. Härifrån gjorde E. på hösten ett flyktförsök, varefter Johan lät skärpa hans bevakning.

I januari 1569 sammanträdde riksdagen, och för ständerna framlades de anklagelser mot E., som hans bröder redan från upprorets början hade låtit sprida i landet. Johan hyllades som konung och Erik ställdes inför rätta och dömdes från riket jämte sina barn (26 januari). En rad anklagelseskrifter mot honom publicerades och bestämde länge bilden av den störtade konungen. Han hade utarbetat tre alternativa svar på anklagelserna, vilka i sin skickliga advokatyr ha betydande intresse; han fick dock ej tillfälle att hålla något av sina planerade tal.

Sitt återstående liv tillbragte E. i fängelse. De långa årens enformighet bröts endast av förflyttningar, av förhoppningar om flykt, av läsning och författarskap och till en tid av samvaron med familjen. E. har under en del av denna tid gjort kortfattade dagboksanteckningar i sina almanackor. I slutet av september eller början av oktober 1569 begick hans gamle fiende Olof Gustafsson Stenbock våld mot honom i fängelset och tillfogade honom ett svårt sår i skuldran eller armen, som tog månader att läkas. Fängelset slet hårt på hans och hustruns nerver, det framgår av hans anteckningar om gräl och ordväxlingar dem emellan. De voro tidvis skilda åt, men under förra hälften av 1570 fick Karin återvända, och barnen, som hållits borta från honom, fingo komma till honom.

I augusti 1569 hade en sammansvärjning till hans förmån upptäckts; den hade flera av hans gamla trogna till deltagare. Då nya sammansvärjningsrykten förnummos våren 1570, beslöt Johan att föra E. till Åbo. Överfarten dit skedde i juli, och här vistades han under ganska goda förhållanden i något mer än ett år. Han lyckades här få kontakt med tsar Ivan genom en tolk, som medföljde en svensk legation till Ryssland på hösten 1570, och fördes då i augusti 1571 till Kastellholm på Åland och i november samma år till Gripsholm, dit han framkom i början av december. Här stannade han under noggrann bevakning till juni 1573, väl förplägad, med egen predikant och tillgång till böcker, papper och skrivredskap; måhända var det redan under denna tid han påbörjade den (förlorade) översättning av Johannes Magnus' krönika, varom källmaterialet talar, ehuru det heter att den gjordes senare. Från förra delen av hans fängelsetid härrör också en rad syllogistiska anteckningar, där han på latin och svenska efter den aristoteliska logikens regler sammanfattat synpunkter till sitt försvar; ofta beröras här problem kring Sturemorden och hans fall. Han har också uppsatt disposition till en »Oratio pro liberatione».

Efter hand spordes nya rykten om sammansvärjningar. Gripsholm låg inom hertig Karls hertigdöme, och Johan torde inte ha varit fri från misstankar mot den yngre brodern. Den 13—14 juni 1573 fördes E. till Västerås slott; kort därefter togs Karin ifrån honom, liksom barnen. Denna åtgärd torde ha förestavats av praktiska hänsyn: det var inte lämpligt för Johan, att den avsatte konungens familj ytterligare förökades. Säkert är att ensamheten verkade starkt på E. I nov. 1573 har han utarbetat ett egendomligt och svårtolkat, till Johan ställt aktstycke, som utmynnar i en hemställan om bättre villkor. Vissa av hans gamla vanföreställningar ha här fått fritt lopp. Endast några veckor härefter (jan. 1574) skrev han emellertid ett brev till Karin, som i all sin upprördhet och förtvivlan har sammanhang och klarhet; brevet är den mänskligt fullödigaste produkten av hans penna. Han trodde då, att Karin var kvar på slottet, och berättar, hur han ropat för att hon skulle höra honom, men hon var tidigare bortförd till Finland. Kring henne och farhågorna att hon skulle svika sin trohet mot honom kretsade nu hans alltmer förvirrade och plågsamma tankar.

Sedan 1572 hade en ny stor intrig börjat till E:s förmån. I dess centrum stod C. de Mornay, och han hade lyckats intressera Kristina av Lothringen för saken. Skotska legotrupper skulle engageras för en kupp; hertig Karl var på ett eller annat sätt inblandad. Sammansvärjningen kom i dagen i början av 1574, de Mornay dömdes till döden och avrättades. I oktober flyttades E. till Örbyhus, där han kvarhölls till sin död. Hans marginalanteckningar i almanackorna bli nu allt färre och kortare, tills de helt upphöra den 7 maj 1575. Alltmer sökte han nu sin tillflykt i en dunkel självskapad fantasivärld, och om denna gjorde han teckningar och notater i marginalen till två böcker, som han fått behålla: Sabellicus' världshistoria och Strabos De situ orbis. Vissa av dessa anteckningar äro gjorda med en kolad trästicka. Syllogismerna fortsätta, men ofta utan klarhet och skärpa; släktledningar föra hans härkomst till de götiska sagokungarna och ända till Adam; en stridsskrift mot danskarna, Responsum contra Danos, är fylld av hätska utfall; långa namnräckor med bisarra rubriker vittna om förvirring och tankeflykt. I många av dessa olika aktstycken framträda tvångstankar av sexuell art: alla kring honom avse att befläcka äktenskap, att locka till otukt och horeri. Det heter i oktober 1575, att konungen »ställer sig understundom som en rasande människa». Ett, troligen övergående, häftigt sjukdomstillstånd hos E. torde sålunda kunna konstateras i slutet av 1575. Enligt hans egna dateringar härröra vissa av notaterna från 1576.

Även bland anteckningarna i bokmarginalen finnes emellertid åtskilligt, som vittnar om obruten själskraft; där förekomma också drivet gjorda teckningar av landskap, knektar och kvinnofigurer samt fragment av komplicerade musikaliska kompositioner, av allt att döma nedskrivna utan tillgång till instrument. På sin dödsbädd var E., av de närvarande prästernas berättelse att döma, redig och klar. En från Sturemorden till hans död jämnt fortlöpande upplösning av hans själsliv låter sig ej konstatera i källmaterialet, däremot vissa häftiga sjukdomstillstånd med långa intervaller av relativ hälsa.

Ända sedan 1569 hade Johan överlagt om vad som skulle göras med fången, om oroligheter till hans förmån utbröto. År 1572 fingo E:s väktare fullmakt att ta hans liv genom gift eller åderlåtning i händelse av förräderi och uppror. Johan fick 1573 rådets samtycke till dylika åtgärder och den 10 mars 1575 fälldes av rådet en formlig dom över E. I nov. 1576 kommo nya rykten om sammansvärjning i Västergötland och i februari 1577 liknande underrättelser från Småland. Den 19 januari 1577 hade Johan förnyat dödsinstruktionen för E:s väktare. Vid ungefär samma tid som det sistnämnda stämplingsryktet nådde Johan, insjuknade den fångne konungen, och den 24 februari gick bud därom till Johan. Två präster kallades nu till E:s sjukläger och förmanade honom att förlåta dem som brutit mot honom, vilket han förklarade sig göra »ganska gärna av allt hjärta». Sedan han antvardat sin anda i Guds händer, gick han hädan någon timme efter midnatt den 26 februari. Den döda kroppen balsamerades och fördes till Västerås domkyrka, där den utställdes till allmänt beskådande i tre dagar före begravningen, för att envar skulle kunna övertyga sig om att den kunglige fångens dagar hade ändats (om graven se Hahr).

Med Karin Månsdotter hade E. fyra barn: Sigrid Eriksdotter (f. 1566, d. 1633), g. 1) m. Henrik Classon (Tott) och 2) m. Nils Nilsson (Natt och Dag); Gustav Eriksson (f. 1568, d. 1607; se denne); Henrik (f. 24 jan. 1570, d. 1574, levde jan., var död 7 juni); Arnold (f. 1 nov. 1572, d. späd). E. hade med sin frilla Karin Jakobsdotter ett barn, som begrovs 1565 (Ahlqvist, Karin Månsdotter, s. 19). Med sin älskarinna Agda Persdotter hade E. tre döttrar: Virginia Eriksdotter (f. 1559, d. 1633), g. m. ståthållaren Håkan Knutsson Hand; Constantia Eriksdotter (f. 1560, d. 1649), g. m. kammarjunkaren Henrik Frankelin; Lucretia Eriksdotter (f. 4 jah. 1564, levde 1573, d. ung).

För E:s tid har man icke, såsom för faderns, någon helhetsutgåva av riksregistraturet, men sviten är förtecknad i Meddelanden från Svenska riksarkivet (1, nr 1, 1877, s. 61), liksom man förtecknat bevarade rådslag (E. W. Bergman, ibid. 1, nr 4, 1880). En viktig urkundspublikation är »Konung Erik XIV.s nämnds dombok», utg. av C. Silfverstolpe (Hist. handl., 13: 1, 1884), liksom naturligtvis enstaka kungliga brev tryckts i olika sammanhang. Publicerade äro sålunda E:s instruktioner för regeringen i Stockholm under konungens frånvaro 1563 och 1565 (Handl. rör. Skandinaviens hist., 27, 1845). Tryckt är även ett »Kongl. kansliets diarium öfver ingångna skrifvelser 1566» (Hist. handl., 8: 2, 1878). Brev till E. finnas i serien Skrivelser till konungen, Erik XIV:s tid, Riksarkivet. En utrikespolitisk källpublikation är I. Anderssons och S. Arnells »Handlingar rörande Sveriges utrikespolitik 1561—1566». Traktaterna från E:s regeringstid äro publicerade i »Sverges traktater» (4, 1885—88), riksdagshandlingarna i »Svenska riksdagsakter» (ser. 1, del 1:2—2, 1888—99). Utgivaren av de senare, E. Hildebrand, har i delen bifogat dels rådslängd 1561—92 (s. 1120—1125), dels frälselängd (s. 1126—1139) för bl. a. E:s tid. Av annat källmaterial för E:s period må nämnas J. A. Almquists utgåva av »Stockholms stads tänkeböcker 1553—1567» (1939).

Av bibliografier må främst nämnas den för »Vasatiden» hos S. E. Bring, »Bibliografisk handbok till Sveriges historia» (1934; oförändrat omtr. i Sveriges historia till våra dagar, 15, 1945) och den speciellare i slutet av I. Anderssons biografi »Erik XIV» (1935, 4:e uppl. 1951). De berättande källorna om E:s period äro analyserade i H. Petrinis avhandling »Källstudier till Erik XIV:s och nordiska sjuårskrigets historia» (1942). Allmänna politisk-historiska och kulturhistoriska översikter finnas av E. Hildebrand (1923), av flera författare i »Svenska folket genom tiderna» (3, 1938) och av S. U. Palme. För riksdagshistorien har man T. Bergs arbete, för utrikespolitiken flera specialstudier av I. Andersson och Arnells avhandling om den baltiska politiken samt för utrikesförvaltningen »Den svenska utrikesförvaltningens historia» (1935). Centralförvaltningen under bl. a. E:s tid är skildrad av Eden samt i »Kungl. Maj:ts kanslis historia» (1, 1935), den ekonomiska utvecklingen av Heckscher, handelspolitiken rörande Ryssland av Attman, E:s rusttjänstpolitik av Sven A. Nilsson. Rörande mynthistorien under E :s tid finns en studie av Wahlstedt, med vilken kunna jämföras bilder hos Strömbom och i förteckning över Antellska samlingen i Helsingfors.

För den militära historien även under Ers tid lämnas en översikt i inledningskapitlet till Generalstabens verk »Sveriges krig 1611—1632» (bd 1, 1936), varjämte Stille skrivit om krigföringens idéer. Viktiga militärhistoriska specialarbeten äro »Svenska flottans historia» (1,1936), Munthes monografi om Clas Christersson Horn, generalstabens om Axtorna samt Barkmans regementshistoria.

Beträffande kyrkans historia under E. har Holmquist givit en specialstudie (1930) och en tidsöversikt (1933), medan särskilda sidor av ämnet belysts av Kjöllerström, Murray och Hoffman. Litteratur -och lärdomshistorisk sammanfattning har man i Schück-Warburgs verk, konsthistorisk hos Cornell och Lindblom.

Banbrytaren inom forskning rörande E. personligen och hans familj är den för sin tid märkligt moderne A. G. Ahlqvist. Nya bidrag till Karin Månsdotters historia ha lämnats av Ahnlund. En studie rörande E:s oäkta dotter Constantia finns av Neander. Wigert har skildrat Ers själssjukdom, Eländer en rad olika problem, som knyta sig till Ers historia. En nyare sammanfattning är I. Anderssons redan nämnda biografi »Erik XIV» (jfr om Wigert och Eländer diskussion i litteraturöversikten där). Beträffande E:s närmare medhjälpare finner man den nyaste litteraturöversikten rörande Jöran Persson i Ljungs monografi om dennes son Tegel; O. Hult har skildrat E:s. läkare Benedictus Olai (1918).

För E:s ikonografi föreligga dels en uppsats av Strömbom, dels. ett parti i Svenska porträttarkivets index över »Svenska kungliga porträtt». Hans kungakrona är skildrad i »De svenska riksregalierna och kungliga värdighets tecknen», utg. av R. Cederström och red. av K.-E. Steneberg (1942). För Ers instiftande av Salvatorsorden se H. Hildebrands studie om riksvapnet samt Rasmusson.

E:s tragiska historia har många gånger lockat diktningen att söka motiv i hans person och öden. B. von Beskow skrev dubbeldramat »Erik konung» och »Eriks försoning» (1827), Johan Börjesson tragedien »Erik den fjortonde» (inlämnad till K. teatern 1842, spelad i omarbetat skick 1846); båda röra brödrastriderna. G. H. Mellin har behandlat E. i sina noveller, Strindberg i dramerna »Gustav Vasa» (1899) och »Erik XIV» (s. å.). Nicander skildrar honom sentimentalf romantisk, hos Snoilsky är han svärmisk, hos Fröding splittrad och söndersliten. Fritz Thorén ägnade åt E. romanen »Ericus rex» (1941). Georg von Rosen har målat några mycket bekanta tavlor med motiv ur Ers historia.