Johann Jacob Eisenbletter

Johann Jacob Eisenbletter, f. i slutet av 1732 (i Danzig?), d. 31 aug. 1813 i Stockholm (Tysk.). Enligt släkttraditionen son till en bagare i Danzig. E. o. modellör vid Fortifikationen 7 febr. 1760; tjänstefri 1801; möbelsnickare.

G. 27 maj 1760 i Stockholm (Svea livg.) m. Beata Catharina Kiernström, dp 18 mars 1733 (Skeppsh.), d. 24 febr. 1828 i Stockholm (Maria), dotter av varvsbokhållaren vid amiralitetet Magnus Peter Kiernström och Maria Elisabeth Kuhlhielm.

E:s levnad och verksamhet som möbelsnickare ha skildrats i två uppsatser av hans ättling Albert Eisen och genom dennes fortsatta samlande av uppgifter om E:s bevarade arbeten har sedan kännedomen om hans verksamhet ytterligare vidgats. Sin uppfostran och utbildning har E. fått i hemlandet, och av allt att döma har han kommit till Sverige i slutet av 1750-talet, möjligen på initiativ av möbelhandlaren och bankiren Adolf Ludvig Lewin i Stockholm, vilken i avsikt att stimulera det svenska möbelhantverket skall ha inkallat utländska snickare. I början av 1760 var E. i varje fall i huvudstaden, då han till Fortifikationen ingav en (odaterad) ansökan om anställning som modellör under åberopande av att han »i sina yngre år» biträtt generalkvartermästar-löjtnanten Otto Adrian Berg von Linde vid modelleringsarbeten. Hans ansökan, som föredrogs i febr. s. å., beviljades, och han inträdde i staten som extra ordinarie. Som sådan är han från 1796 införd i Fortifikationens rulla till 1801, då han där antecknas som tjänstefri.

Samtidigt med att E. vann denna anställning, synes han ha etablerat sig som möbelsnickare, dock utan att söka inträde i snickareämbetet, vilket också omedelbart ledde till konflikt. Den 19 mars 1760 lät nämligen ämbetet egenmäktigt lägga beslag på E:s verktyg och tvenne under arbete varande byråar. E. vände sig därför med klagomål till sin chef, fortifikationsdirektören, och denne sökte hos byggnings- och ämbetsborgmästaren rättelse med hänvisning till gällande bestämmelser om rätt för K. M:ts och kronans tjänare att utan hjälp av lärgossar och gesäller idka hantverk. I Manufakturfondens räkenskaper för 1767 omnämnes E. som exportör av en fanerad skrivpulpet.

E. hade verkstad på Södermalm, i huset Skinnarviksgatan 15 (kv. Kattrumpan 150, 151, senare Skinnarviksberget större 7), vilket hus han bebodde först som hyresgäst hos den nämnde möbelhandlaren Lewin och senare, troligen från 1765, som ägare. I samma fastighet bodde från 1766 och in på 1770-talet som E:s hyresgäst mästaren i snickareämbetet Anders Sörling, och Albert Eisen antager, att denne, som saknade verkstad, varit E. behjälplig i arbetet, ett antagande som förefaller troligt.

E. upplevde som vuxen ej mindre än tre stilepoker, och man väntar sig följaktligen, att dessa avsatt spår i hans arbeten. Men det är förvånansvärt, att samtliga för närvarande kända möbler av E:s tillverkning, till ett antal av omkr. femton, äro utförda i rokoko. Denna egendomliga omständighet kan väl endast förklaras på så sätt, att han antingen på 1770-talet upphört med yrket eller helt enkelt vägrat att acceptera nya stillagar. I fallet E. kan åtminstone ej brist på yrkesskicklighet anföras som skäl, och för övrigt har ingen stil så som rokokon med dess lust till buktande ytor krävt det yppersta handlag vid behandlingen av fanéret. Trots att E. förmodats ha lärt i tysk verkstad, har han fullt och helt anslutit sig till den karakteristiska svenska möbelstil av franskt ursprung, vilken snickarna i Stockholm företrädde under rokokotiden. E:s byråar, sekretärer, toalettbord o. a. förete näppeligen någon egenart och kunna mycket väl ha utförts av vem som helst av hans samtida yrkesbröder. Den på E:s tillverkningar förekommande signaturen EISENBLETER är anbragt med stämpeljärn.