Johan Bladh

1. Johan Bladh, f. 28 juli 1719 i Norrköping, d 13 jan. 1783 i Närpes. Föräldrar: handelsmannen och rådmannen i Vasa Johan Blad och Beata Liljelund. Köpman och rådman i Vasa; industriidkare därstädes; överflyttade till Benvik i Närpes och bedrev därefter sin rörelse i Kaskö; erhöll hovkvartermästaretitel 1752.

Gift 1) 19 aug. 1744 med Katarina Juvelius, d 23 jan. 1753 i Vasa; 2) med Margareta Cajanus, f. 1710, d 6 apr. 1787, dotter till kyrkoherden Gabriel Cajanus i Cajana och änka efter kyrkoherden Gustav Fabricius i Ijo.

Efter några års skolgång i hemstaden ägnade B. sig åt affärsverksamhet. Redan i början av 1740-talet grundade han egen affär i Vasa och exporterade i synnerhet på Stockholm betydande mängder tjära och trävaror. Sedan det bottniska handelstvånget 1765 upphävts, utvidgades affären betydligt. Vid sidan av sin exporthandel intresserade sig B. för de fabriksföretag, som under frihetstiden voro på modet. Den äldre Johan Bladhs änka hade 1740 erhållit privilegium på en tobaksfabrik, och B. var från början medintressent i företaget samt övertog 1758 några år efter hennes död privilegierna. Med tillhjälp av provinsialschäfern i Österbotten Johan David Cneiff anlade B. i Vasa vidsträckta tobaksplanteringar, för vilka han höll sig med särskild »tobaksplantör», och uppförde för ändamålet särskilda byggnader. Liksom den inhemska tobaksproduktionen var schäferiväsendet under 1700-talet föremål för statsmakternas ivriga omvårdnad. Även i Vasa grundades 1746 ett schäferi, och i detta ingick B. som aktieägare. Då företaget emellertid ej bar sig som aktiebolag, inlöste B. detsamma tillsammans med sin moder i början av 1750-talet och arbetade sedan för dess utvidgning. Redan när schäferiet upprättades, hade det varit fråga om grundandet av en yllefabrik i Vasa, men först år 1762 erhöll B. tillstånd att där anlägga en ylle- och lingarnsfabrik. Privilegierna voro dock begränsade. B. fick sålunda ej använda maskiner, vilkas bruk var förbehållet Alingsås manufakturverk, och ej heller göra intrång på snörmakeriämbetets ensamrätt till vissa arbeten. Åren 1764 och 1765 steg fabrikens tillverkning till 25,000 alnar ylle- och 12,000 alnar linnegarn, men därefter lamslogs verksamheten av den stora ekonomiska krisen; under åren 1766–68 synes driften åtminstone tidtals ha legat helt och hållet nere. Ledd av vissa affärssynpunkter och i följd av stridigheter inom hemstaden, i vilka B. icke utan eget förvållande var inblandad, flyttade han år 1776 till Närpes socken, där han inköpt Benviks hemman mittemot den plats, där sedermera Kaskö stad grundades. Redan vid riksdagen 1738–39 hade landshövdingen i Österbotten utpekat denna plats som en förträfflig hamn, och då de österbottniska städerna 1765 erhöllo stapelfrihet, hade det beslutats, att Kaskö skulle bliva gemensam hamn för Vasa och Kristinestad. Borgerskapet i Vasa motsatte sig dessa planer, men B. var en ivrig förkämpe för grundandet av en stad vid Kaskön och uppnådde på sätt och vis sitt mål, då det 4 okt. 1779 ånyo fastställdes, att Kaskö by skulle anses äga samma rättigheter som en stad. Verkliga stadsprivilegier för Kaskö utfärdades dock först år 1785. Från Kaskö idkade B. en betydande utrikeshandel, alltjämt företrädesvis med tjära och trävaror. I Benvik anlade han både beckbränneri och tegelbruk. Mindre ekonomisk realitet hade ett vittflygande företag, på vilket B. kort före sin död inlät sig. Bland frihetstidens många projekt var även att genom upplåtande av vidsträckta »odlingsdistrikt» eller regelrätta kolonier åt enskilda företagare påskynda den inre kolonisationen i Norrland. Bland dem, som inlåtit sig på dylika företag, var även majoren G. V. Palmstruch, vilken drömt om ett stort kombinerat industri- och kolonisationsföretag och till befrämjande därav åt sig utverkat privilegier på en tjugufem kvadratmil stor öde skogstrakt kring Alterån norr om Piteå. I total avsaknad av nödigt rörelsekapital hade han dock i intet avseende kunnat genomföra sina planer, och ej heller hans närmaste efterföljare hade förmått realisera företaget. År 1781 såldes hela odlingsdistriktet med tillhörande privilegier på auktion. B. inropade då genom en av sina agenter de Palmstruchska rättigheterna för 800 rdr och nedlade sedan ett ej obetydligt kapital i företaget, men de stora planerna skrinlades med hans död 1783, och arvingarna försålde inom kort (1785) odlingsdistriktet, på vars räntabilitet de synas ha tvivlat; det gigantiska landområdet, på vilket den Bladhska familjen uppoffrat 2,000 rdr, betalades denna gång med 400 rdr.

B. var en synnerligen energisk affärsman och en ekonomisk föregångsman med mångsidiga, vittutseende idéer. Hans i någon mån besynnerliga och trätofulla lynne gjorde dock, att han icke i särskild grad åtnjöt sina samtidas ynnest och icke erhöll de förtroendebevis, vartill hans stora begåvning och företagsamhet eljest skulle hava gjort honom berättigad.