Fredrik Wilhelm Svenonius

 1 Svenonius, Fredrik Wilhelm, f 25 april 1852 i Nederluleå, Nb, d 5 mars 1928 i Uppsala. Föräldrar: ekonomidirektören Carl Wilhelm S o Brita Johanna Sundström. Vik lärare vid Piteå lägre elementarlärov 70–72, studentex vid Luleå elementarlärov vt 71, assistentex o tjänstgöring vid telegrafverket 72, inskr vid UU 6 sept 72, extra geolog vid SGU periodvis juni 75–okt 80, fil kand vid UU 30 jan 77, företog resor i Lappland 77, tf lärare i kemi vid Uppsala privata lyceum vintern 77, förordnad att som geol fackman åtfölja sv-norska gränsröjningskommissionen i gränstrakterna mellan Sverige o Trondheims stift 79, fil lic vid UU 15 dec 79, disp pro gradu 26 maj 80, fil dr där 31 maj 80, företog vetensk resa genom Dalarna, Härjedalen, Helgeland o Pite lappmark 80, bitr geolog vid SGU 1 jan 81–82, ord där 1 jan 83–31 dec 17 (från 14 som statsgeolog), bitr sekr i Geol fören i Sthlm 84–87, led av dess styr 01, 03–04, ordf där 02 o 18, stiftare o led av styr för Sv turistfören (STF) 85–11, sekr där 87–88, gjorde som Vegastipendiat forskn:ar om jöklarna i sv Lappland 86–87, led av apatitkommissionen maj 90–apr 92, led av den internationella glaciärkommissionen 94–10, företog geol resa till Ryssland o Ural 97, ledare av statens norrbottniska gruvfältsexpedition 99, led av vattenfallskomm juni 99–dec 01, av centrala nödhjälpskomm för Norrland okt 02–juli 03, förordnad att för statens räkning utföra inmutn:ar av apatit- o magnesitförekomster i Lappland 02, initiativtagare, sekr o föreståndare för Vassijaure naturvetensk station 03–31 maj 11, tjänsteman vid SGU dec 09, företog med statsunderstöd resa till finska Lappmarken o Ural för att studera guld- o platinaförekomster 12, statsgeolog vid SGU 3 dec 14. – STF:s GM 12.

G 1) 5 nov 1883 i Sthlm, Ad Fredr, m Anna Ekström, f 15 dec 1858 i Luleå, d 18 sept 1895 i Sthlm, Ad Fredr, dotter till kammarrättsrådet Bror Anders E o Helena Maria Bergström; 2) 10 april 1897 i Uppsala m med sin första hustrus kusin Elin Johanna Ekström, f 9 jan 1862 i Gävle, d 28 sept 1901 i Sthlm, Ad Fredr, dotter till kyrkoherden Johan Tycho E o Selma Maria Edling; G 3) 24 juni 1912 i Danderyd, Sth, m sin andra hustrus syster Agnes Kristina Ekström, f 26 juni 1866 i Gävle, d 11 nov 1940 i Uppsala.

Fredrik S:s fader tjänstgjorde vid Gällivareverken, och även sonens livsverk kom att kretsa kring malm, mineral och idéer om ekonomisk utveckling i Sveriges nordligaste delar. Efter studentexamen studerade S geologi i Uppsala där han disputerade på avhandlingen Bidrag till Norrbottens geologi (1880). Studien vilade på omfattande fältundersökningar som han genomfört ända sedan 1871. Mer egentlig forskning bedrev han från 1875 då han inledde en serie sommar- och höstvandringar i Norrbotten och övriga Norrland som fortlöpte de flesta år fram till sekelskiftet 1900 varefter hans nordliga resor blev kortare och med mindre inslag av fältarbeten.

I yngre år försörjde sig S tidvis som lärare och han avlade även assistentexamen vid telegrafverket. Från 1875 tjänstgjorde han vid SGU, där han 1883 blev ordinarie geolog. Han avslutade sin karriär som statsgeolog, formellt utnämnd 1914, en titel han dock använt sedan 1883. Efter pensioneringen flyttade han från Stockholm till Uppsala där han tillbringade de sista tio åren av sitt liv.
En mycket stor andel av sina vetenskapliga och kartläggande geologiska arbeten genomförde S som anställd vid SGU. Han behandlade mineralfyndigheter och platser av geologiskt intresse som han identifierat under sina vidsträckta strövtåg i Lapplandsfjällen. Han påvisade den omfattande förekomsten av olivinsten i den svenska delen av fjällkedjan och han utforskade de förut upptäckta jämtländska och västerbottniska kambrosilurbildningarnas fortsatta sträckning upp till Torneträsk. För att inte minst trygga tillgången på gödningsmedel för en agrar expansion i norr, deltog han 1892–93 i inventeringen av apatit i trakten av Kvikkjokk. 1879 undersökte han ”en egendomlig dalgång i nordligaste Jämtland”, ett karstlandskap nära sjön Leipikvattnet där mjuka kalkstensbergarter genomborrats av Bjurälven med följd att vattnet transporterades underjordiskt, utom under högvatten då den gamla älvfåran fylldes med dramatiska kaskad- och fontäneffekter. Det för Sverige sällsynta fenomenet väckte stort intresse. Under åren som SGU-geolog hann S också med några undersökningar i östra Småland, och i Hälsingland studerade han förekomsterna av den sällsynta andesiten kring Dellensjöarna. Bland hans senare geologiska arbeten märks studier av källor och källvattens radioaktivitet.

S hade tidigt intresset inriktat på inlandsisens betydelse för norra Sveriges morfologi och jordartsförhållanden men i förlängningen också för landsdelens ekonomiska framtidsvillkor. Under sina färder i Norrbottensfjällen, sannolikt de mest omfattande som utfördes av en svensk forskare före sekelskiftet 1900, kunde han göra iakttagelser som visade nedisningens betydelse för landskapets utseende. Isen blev efter hand något av ett huvudintresse för honom, och han skrev flera både vetenskapliga och mer populära artiklar om Lapplands ”jöklar” som var det fornnordiskt klingande ord han föredrog (när han inte använde det samiska jiekneh) framför det mer internationella ”glaciär”. Han blev svensk representant i den internationella glaciärkommissionen, även om hans egen internationella publicering var måttlig.

S framhöll gärna glaciärernas stora betydelse för såväl klimatet som vattenföringen i vissa norrlandsälvar och därmed för flottning, vattenbyggnader, laxfisken och lokal sjöfart. Han ansåg också att de borde bli föremål för vetenskapligt studium av geologer, meteorologer, hydrografer, fysiker och andra forskare, en verksamhet som han ansåg så viktig att den borde bedrivas med statligt stöd. Några av sina tidiga studier samlade S i skriften Studier vid svenska jöklar (1884). Han föreläste också om is och glaciärer, bl a inför Geologiska föreningen i Stockholm, och skall enligt vad geologen Arvid Högbom (bd 19) erinrar sig med ett föredrag om istiden ha inspirerat denne att studera geologi . Uppgiften är värd att notera med tanke på att Högboms idéer om istidernas uppkomst och upphörande i sin tur motiverade Svante Arrhenius (bd 2) att göra sina banbrytande beräkningar av koldioxidutsläppens påverkan på jordens temperatur (sedermera kallat växthuseffekten), publicerade 1896.

Studiet av isen var nära knutet till S:s djupa patriotism för både Norrbotten och Sverige. Jöklarna var rester av inlandsisen och utgjorde alltså levande bevis för den forntid då Sverige formats. Det gjorde dem till historiska monument, förtjänta vördnad. Han förutsåg framväxten av en fjällturism som skulle föra stora människoströmmar till norra Lappland. Utvecklingen av ortens näringsliv debatterades intensivt och i den s k Norrlandsfrågan anslöt sig S på en värdekonservativ grund till den bolagskritiska opinion som ville förhindra extern exploatering av Norrlands naturtillgångar. Istället förordade han lokala initiativ och framförallt en livskraftig modernäring. I opposition mot ”bolagsväldet” kandiderade han vid förstakammarvalet i Norrbotten 1901 på ett jordbruksvänligt program, men förlorade till förre landshövdingen Lars Berg (bd 3). För S var utvinningen av naturresurserna förbunden med krav på en social och ekonomisk utveckling. Han pläderade också i Norrbottens-Kuriren 1878 för inrättandet av ett norrländskt universitet, långt innan detta blivit en fråga.

S engagerade sig livligt för utbyggnaden av den nordliga infrastrukturen, främst järnvägar, men också anläggningar för turism och forskning. Ett av hans initiativ var uppförandet 1888 i STF:s regi av en hydda vid Varvekälven som skulle tjäna som replipunkt både för vandringar och för den glaciologiska forskningen i Sulitelmamassivet, där han själv arbetat. 1889 lanserade han i tidskriften Ymer idén om en ”fullständig” vetenskaplig forskningsstation vid Torneträsk, en tanke han återkom till som sitt ”praeterea censeo”. Forskningsstationen ingick i en större vision som även inrymde gruvdrift, livliga kommunikationer och kommers, allt i fridsam harmoni med samernas renskötsel. Idén blev verklighet 1905 efter ett förslag av honom själv i Stockholms naturvetenskapliga förening. S var den drivande, både i den kommitté som förberedde inrättandet och i den som sedermera förvaltade den naturvetenskapliga forskningsstationen i Vassijaure. Fram till 1911 var han även dess föreståndare. Stationen, som efter en brand 1912 flyttades till Abisko, uppskattades inte bara i naturvetenskapliga kretsar. Även en motståndare till unionsupplösningen som Rudolf Kjellén (bd 21) underströk 1903 i brev till S ”betydelsen af svenska bildningshärdar vid denna etnografiskt sväfvande och praktiskt ömtåliga gräns”.

S:s många initiativ faller alla in i ett bredare mönster av social och ekonomisk utveckling för landets nordligaste delar. Turisten, framhöll han i De norrbottniska gruffälten och Ofoten-banan (1897), var på väg att bli ”en ultramodern nationalekonomisk faktor”. Turistinkomsterna skulle bli en central del i norrbottnisk och svensk ekonomi och en dag även överstiga avkastningen från gruvorna. Turismen skulle bidra till en känsla av ökad fosterländsk stolthet genom utländska turisters besök och uppskattning. Den skulle även verka fostrande på ungdomen som genom danande fjällfärder skulle förhindras att nedfalla i lättja och fåfäng penningdyrkan.

S skulle också få stor betydelse när STF bildades. Det avgörande initiativet togs visserligen när S:s geologkolleger Torbern Fegraeus (bd 15) och Hjalmar Sjögren (bd 32) införde ett upprop för inrättandet av en turistförening i Fyris 25 november 1884. Men redan under sommaren hade S i tidningsartiklar framfört samma tanke. Han var också med vid det möte på Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala där beslut togs om att bilda STF och var sedan med i föreningen som styrelseledamot under ett kvartssekel. Stor betydelse för att få den unga föreningen att växa fick hans initiativ 1887 att flytta dess säte från Uppsala till Stockholm samt att sänka medlemsavgiften: antalet medlemmar som legat på ett hundratal steg raskt och uppgick efter ett år till närmare tusen personer.

S verkade även kraftfullt för att utveckla STF:s årsskrift. Han ville att den omfångsmässigt skulle motsvara en riktig bok och innehålla illustrationer. Därigenom skulle man kunna locka nya medlemmar och få ekonomin i balans. Satsningen blev framgångsrik och bidrog starkt till att STF i början av 1910-talet nådde drygt 50 000 medlemmar. S bidrog även som skribent. I STF:s serie av resehandböcker författade han delen om Lappland som under delvis olika titlar gavs ut i stora upplagor (1:a uppl 1896). De första åren var S de facto även redaktör för STF:s årsskrift, som han under denna tid skrev stora delar av och totalt genom åren försåg med ett fyrtiotal texter. Likaså var han en flitig fotograf och tog det första fotografi som trycktes i årsskriften, En Jökelspricka på Sarjek (1889), med samen Amma Nilsson Tuorda poserande vid sprickan. Dennes närvaro i bilden bör inte ses som ett exotiserande inslag utan som ett uttryck för samernas självklara närvaro i denna miljö.

S hade djup respekt för samisk kunskap och föredrog samernas mjuka skodon framför kängor, skohö framför sockar (han förordade även barfotagång i fjällen) och utvecklade tält och kosthållning tillsammans med dem. S representerade en i sin samtid alltmer sällsynt civilisationskritisk och samevänlig tradition med Linné som tidig representant: i ledande fjällturistkretsar var istället socialdarwinistiska tankegångar inte ovanliga. S skrev om samiska seder, bruk och begrepp, alltid med respekt, ibland med beundran. I Några vinkar för turister i Lule lappmark, publicerad i flera versioner, bl a i STF:s första årsskrift 1886, skrev han: ”Se dem ej med den okunnige främlingens ögon; lef med dem, och Ni skall snart finna, att lappen i afseende på intelligens och goda naturliga egenskaper är svensken jemnbördig!” S tog avstånd från heroiserande ideal och från synen på fjällvandring som strapatsrik eller krävande. Han skildrade aldrig bestigningar av bergstoppar – annars ett standardmotiv i den lappländska turistlitteraturen – och tycks i likhet med sina samiska färdkamrater inte heller ha intresserat sig för sådana bedrifter. Däremot hade han ett påfallande estetiskt sätt att beskriva och besjunga Lapplands fjälltrakter, som han ansåg i skönhet överglänste både schweiziska alper och norska fjäll.

S genomkorsade inte bara den nordiska fjällvärlden. 1897 och 1912 besökte han Ural i Ryssland, första gången i samband med den internationella geologkongressen, andra gången för att studera guld- och platinaförekomster; bland de efterlämnade glasplåtar som finns deponerade hos Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk, finns även bilder från Ryssland.

Omdömena om S skiftar. Hans Norrbottenpatriotism och fosterlandskärlek väckte respekt men kunde också uppfattas som överspända och ensidiga. Många noterade en sårad stolthet och snarstuckenhet hos honom. I STF invecklade han sig i bitter strid med framför allt den mångårige skattmästaren Folke Wancke och förde öppet en fejd om vem som varit STF:s stiftare. Bilden av S som halsstarrig har levt kvar in i senare tid (Anrick). Han talade själv om sin oförmåga att ”opportunisera”. Uppmärksamheten på personlighetsdragen döljer nog till en del underliggande värdekonflikter. S hade en annan syn på fjäll, turism, samer och ekonomisk utveckling i norr än många i de ledande kretsarna inom STF. Flertalet delade heller inte hans bolags- och civilisationskritik.

Även i vetenskapliga kretsar hade S drag av outsider. S:s store vedersakare blev den yngre glaciologkollegan Axel Hamberg (bd 18), som 1895 på hans initiativ studerade Sarekmassivet som en av STF:s första ”jökelstipendiater”. Hamberg kallade sina lapplandsvistelser ”expeditioner” och gick helst stålskodd i fjällen. Han uppvisade också från S starkt avvikande värderingar i synen på samerna. S ansåg sig aktivt motarbetad av Hamberg, animositeten dem emellan fick näring av den skoningslösa kritik S som fakultetsopponent riktade mot Hambergs doktorsavhandling om Sarekfjällen 1901; ännu Hambergs minnesord efter S:s död 1928 präglas av bristande generositet. På senare tid har omdömena om S blivit alltmer erkännsamma. Han omtalas nu som ”norrlandsambassadör” (Berg), profetisk i sin syn på friluftsliv, turism och infrastruktur för utbildning och forskning. Hans respektfulla uppfattning om samer och lokal kunskap har blivit norm medan hans motståndares föreställningar framstår som förlegade och fördomsfulla. Även S:s glaciologiska undersökningar har mött erkännande som framsynta.