Axel Sparre

3 Sparre, Axel, kusins son till S 2, f 9 jan 1652 i Visby (Nordberg, s 47), d 31 maj 1728 i Vårdnäs, Og. Föräldrar: riksrådet frih Axel S (s 706) o Margareta Oxenstierna. Inskr vid UU 16 okt 62, volontär vid Livg 71, underofficer där 71, K M:ts tillstånd att gå i holländsk tjänst 15 maj 72, fänrik vid överste Stoohems tyska reg under Generalstaterna sept 72, löjtn där 11 jan 73, kapten vid överste Ulfsparres reg i holländsk tjänst 18 jan 74, vid fältmarskalk Horns bremiska reg i Stade sept 75, vid Livg 77 (fullm 12 jan 76), överstelöjtn vid Närke-Värmlands reg 23 okt (fullm 22 juli) 77, kommendant i Gbg 78, överste o chef för Västmanlands reg 26 juli 99, generalmajor av infanteriet 27 dec 05, generallöjtn 30 aug 10, general av infanteriet 2 jan 13, e o envoyé i Hessen-Kassel 9 juni 16–20 maj 17 o 18 okt 17–12 maj 19, i Zweibrücken 22 maj 17, åter chef för Västmanlands reg från 4 jan 20, greve 9 jan 20, deltog i riksdagarna bl a 20–26/27, fältmarskalk 3 jan 21.

G 19 mars 1721 i Sthlm (bröllopsvers) m Anna Maria Falkenberg, f 9 juli 1679 i Skagershult, Or (Troilius), d 14 mars 1744 i Sthlm (Troilius; begr i Sthlm, Klara), dtr till vice presidenten o landshövdingen Henrik Georg F (bd 15, s 206) o Kristina Elisabet Natt och Dag.

S tog värvning i holländsk tjänst under kriget mot Frankrike 1672–75. Han deltog i belägringarna av Naerden och Bonn, i stormningen av Rheinbach samt i det blodiga slaget vid Sennef 1674 innan han återkallades i sv tjänst vid Horns regemente i Stade. Efter stadens kapitulation till danskarna 1676 återvände han till Sthlm. Under skånska kriget deltog S i slaget vid Landskrona 1677 och följande år i träff-ningen vid Lundby kyrka på Hisingen samt vid undsättningen av Bohus fästning. Kort tid efter utnämningen till kommendant i Gbg begärde han själv entledigande och återgick till sitt regemente.

Därefter följde för S några mindre krigiska år, som dock rymde ett antal incidenter. Han uppträdde på riddarhuset, där han bl a kritiserade den konstitutionella förändringen vid 1680 års riksdag. Han tillhörde också den närmaste kretsen kring Aurora Königsmarck (bd 22) och råkade 1684 in i en palaver i Bollhuset med Klas Gustav Horn (bd 19, s 348) som även han ingick i hennes uppvaktning. Värjorna drogs, och S blev sårad. Fyra år senare resulterade en ordväxling med regementschefen Reinhold Rehbinder i att S blottade värjan mot denne, som gav honom ett hugg i huvudet, och andra officerare måste skilja dem åt. S dömdes till arkebusering men benådades och fick istället fyra månaders fängelse på Örebro slott.

S tillhörde de kungatrogna, men den hos Voltaire framförda och ofta återkommande uppgiften, att han i nov 1697 tillsammans med Carl Piper (bd 29) skulle ha arrangerat en riddarhusscen som ledde till att den unge Karl XII förklarades myndig, har ifrågasatts (T Höjer 1942) och torde inte förtjäna tilltro. Under den nye kungen engagerades S i mobiliseringen mot Danmark 1700. Han marscherade med den ena av Västmanlands regementes bataljoner till Karlskrona, medan den andra förlades i Kalmar. Regementet behövde aldrig skeppas över, och några dagar efter landstigningen på Själland 25 juli återsamlades det i Landskrona. Efter freden i Traventhal förde S regementet till Karlshamn inför överfarten till den östra krigsskådeplatsen. Huvuddelen av regementet överskeppades i slutet av okt, men S anlände till Pernau först en bit in i nov och lyckades inte nå Narva i tid för att vara med om slaget. Det grämde honom, men under vinterlägret i Lais demonstrerade kungen i gengäld för S hur slaget hade utvecklats. Där fick S också tillfälle att visa prov på den sociala förmåga som gjorde honom uppskattad i sällskapslivet, och till sin syster Ulrika Eleonora skrev kungen: "Magnus Stenbock och Axel Sparre erhåller målron [bordsunderhållningen] och har allehanda upptåg ibland" (Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s 42).

S ledde sitt regemente i den första över-skeppningsvågen över Düna 1701 och i främsta linjen under de fortsatta striderna, deltog i slaget vid Klissow 1702 samt besegrade med ett sammansatt förband överlägsna styrkor under den polske kronfältherren Lubomirski vid Rawa i sept s å. Han deltog i stormningen av Lemberg 1704 och fick senare som generalmajor anföra större förband. Vid Fraustadt 1706 åstadkom han under fältmarskalken C G Rehnschiölds (bd 29) ledning med sin stridsgrupp ett genombrott i centern och kom strax därefter att ingå i den östra armen i omslutningen av den rysk-sachsiska armén. Han stred vid Holowczyn 1708, anförde en av de två infanterikolonnerna fram till övergången av Desna och medverkade i den svåra stormningen av fästet Veprikijan 1709.

Under marschen vidare in i Ukraina anförde S en betydande infanteristyrka, och han var med om att påbörja belägringen av Poltava. När slaget inleddes anförde S den vänstra av de fyra infanterikolonner som ryckte fram mot det befästa ryska lägret. Han fick senare i uppdrag att leta efter de bataljoner som under C G Roos (bd 30) hade försvunnit från huvudstyrkan, innan han engagerades i huvudbataljen. Under den flyktartade reträtten hörde S till dem som förgäves försökte stoppa paniken.

Efter slaget följde S kungen till Turkiet. Han blev rådgivare åt turkarna inför den fortsatta kampen mot Ryssland och befann sig i det turkiska lägret vid inneslutningen vid Prut 1711. Han erbjöds tjänsten som generalfälttygmästare efter Johan Siöbladh (s 285) men avstod – sannolikt av ekonomiska skäl.

S hade under fälttåget kommit att tillhöra kungens närmaste krets. Vid högkvarteret i Zandomir vintern 1702 hade han till sin förtrogne Fabian Wrede, svärfar till halvbrodern Erick (s 708), kunnat rapportera att han kväll efter kväll satt och samtalade med kungen till sent inpå natten och att hans ställning som kungens följeslagare skapade viss "jalousi". Under deras gemensamma schackpartier spelade kungen schematiskt och envetet, varvid S lockade honom till skratt med anmärkningen att majestätet spelade schack på samma sätt som han förde krig (Die Erinnerungen s 69). S hade också konstnärliga talanger: "Eders excellens kan inte tro vad ro Hans Maj:t har av Sparren, nu har han avmålat Hans Maj:t och Tartar Chan, som är makalösa stycken", skrev Casten Feif (bd 15) från Bender till Arvid Horn (bd 19) (Bohnstedt, s 109).

Efter kalabaliken i Bender i febr 1713 råkade S under en kort tid i fångenskap. Vid kungens avresa till Demotika fick han befälet över den kvarvarande styrkan på ca 1 000 man, och det föll på hans lott att meddela rådet om händelserna i Bender. Han lade ned ett omfattande arbete på att lösa svenskar ur fångenskapen och att underhålla truppen. När exilkungen Stanislaw Leszczyriski anlände kort tid efter kalabaliken, fick S skaffa medel även till underhåll av denne och hans följe. Inte sällan fick han gå i personlig borgen för de lån som måste tas upp.

När truppen i kungens spår vände hem från Turkiet i sept 1714 förde S befälet. Efter en marsch över Siebenburgen och Ungern anlände han till Hannover i febr 1715. Där fick han lämna ifrån sig befälet för att själv kunna resa till de varma baden i Aachen och bota sin gikt. Aret därpå förordnades han som envoyé hos lantgreven Carl av Hessen-Kassel. Härigenom kastades S in i kampen om den sv tronföljden, som stod mellan lantgrevens son Fredrik (I), make till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora, och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (bd 20), son till kungens äldre syster Hedvig Sofia (bd 18). I nov 1716 besökte S kungen i Lund för att föra lantgrevens talan. Som klar förespråkare för den hessiska tronföljden kom han i viss motsättning till v Goertz (bd 17).

S utnämndes våren 1717 till envoyé hos Stanislaw Leszczyriski i Zweibrücken. Vistelsen där avsågs vara i åtta dagar men kom att utsträckas till över ett år, varefter S återvände till Kassel. Stanislaw var vid denna tid involverad i en tvist med Henning Strahlenheim, generalguvernör i Pfalz, rörande det ekonomiska understödet. S, som sedan tiden i Bender hade stått Stanislaw nära, engagerade sig starkt på exilkungens sida. Det hela slutade med att Karl XII avsatte och arresterade Strahlenheim. När S 1719 återkallades till Sverige, varv Goertz störtad och arvprins Fredrik i färd med att stärka sin ställning. S ingick i SU:s deputation för utseendet av nya riksråd och stod en tid själv på förslag. Han tillhörde det 40-tal svenskar som inför Fredriks tronbestigning mottog en penningsumma av det franska sändebudet Campredon, som verkade för ett närmande mellan Sverige och Hessen. S hade ingen mer framträdande roll i det politiska spelet men arbetade aktivt för Fredriks kandidatur ända tills denne förklarades för konung i mars 1720. Kort dessförinnan hade S vid i det närmaste 68 års ålder tillåtits återinträda som chef för Västmanlands regemente. Hans samtidiga upphöjelse dll greve och utnämning till fältmarskalk ett år senare måste ses mot bakgrund av dels hans stöd åt det hessiska partiet, dels det nya statsöverhuvudets frikostiga utnämningspolitik.

S gifte sig sent och dog barnlös. Under sina sista år bodde han på Brokind, Vårdnäs sn i Östergötland, en egendom som hans hustru fört med sig i äktenskapet. Han jordfästes 5 nov 1728 i Riddarholmskyrkan men vilar tillsammans med hustrun i Linköpings domkyrka.

Orädd, utåtriktad och skämtlysten intog S en framträdande plats i sällskapslivet. Under fälttåget och i Bender hörde han till kungens närmaste umgänge. Han saknade dock inte ärelystnad, och hans esprit kunde uppfattas som provokativ och ifrågasättande. När kungen hösten 1708 skulle utse befälhavare för förtruppen in i Ukraina avfärdade han S: "han skriver och resonerar så mycket i sina brev; man kan inte svara honom på allt" (Stille, s 102).

S:s konstnärliga anlag var kända även utanför kungens närmaste krets. Han var särskilt uppskattad som miniatyrmålare och gjorde miniatyrer av hela den k familjen. Två porträtt av Karl XII blev stilbildande. Det första är en liten gouache målad i lägret i Bauske 1701, som senare användes som förlaga till kopparsticket i Karl XII:s bibel. Där avbildas för första gången kungen utan peruk och med uppstruket hår, vilket var i enlighet med dennes önskan att framstå som soldatkung snarare än som barockfurste. Det andra målades i Bender 1712 och framställer kungen som koppärrig, tunnhårig och något korpulent. Den realistiska stilen bröt mot barockens avbildningsideal, men porträttet ansågs slående likt och prisades starkt av både Karl XII själv och hans omgivning. Det nedtonande av yttre prakt och överdåd som är kännetecknande för S:s porträttkonst ansågs framhäva personligheten hos den avbildade och framställningssättet inspirerade flera andra av tidens betydande konstnärer.