Johan Henric Scheffel

1 Scheffel, Johan Henric, f 9 april 1690 i Wismar (egen uppg i handskrift X 240, UUB, se Roth, s 12 o 161), d 21 (enl db 20) dec 1781 i Västerås. Föräldrar: med dr Martin S o Katarina Keller. Studier i Berlin, Paris o Brabant, kom till Sverige 23, dins namn 29 mars 63. Porträttmålare. - Led av K ritarakad.

G 24 sept 1728 (X 240) trol i Sigtuna (vb saknas), m Anna Margareta Bergstedt, f 18 mars 1707 (X 240) trol i Sthlm, Jak o Joh (fdb saknas), d 20 april 1744 (X 240) trol i Sigtuna eller Sthlm, dtr till borgmästaren Mårten B o Margareta Elisabeth Norin.

Sannolikt studerade S som ung måleri i Wismar för David Wiebe, som ägde en konterfejarverkstad där. Enligt S:s egna anteckningar fick han "tillfälle att fullkomna sina talanger i Berlin därefter i Paris och sedan i Brabant". I Berlin verkade porträttmålaren fransmannen Antoine Pesne som Fredrik I:s hovmålare och bekantskapen med Pesne har varit grundläggande för S:s konstnärliga utveckling. S reste från Berlin till Paris för fortsatta studier vid en tid då Hyacinthe Rigaud, Nico-las de Largilliére och Ludvig XV:s hovmålare Jean-Marc Nattier var ledande inom porträttkonstens område. Kontakten med dessa tre konstnärers måleri har satt betydelsefulla spår hos S. Hemresan från Paris gick över Brabant med besök i Bryssel och Antwerpen. Här fann S ett borgerligt mer okonstlat porträttmåleri med fina, känsliga karakteriseringar. Porträtten framställdes med långt driven skicklighet i återgivningen och med utomordentlig färgbehandling.

S kom 1723 på besök till Sthlm och blev "efter hov- och porträttmålaren Kraffts tillstyrkan kvar och vart dess elev". David v Krafft (bd 21) avled redan året därpå varför samarbetet blev kortvarigt men medförde att S fick de rätta kontakterna och snabbt kom att inta en framskjuten plats som porträttmålare i huvudstaden. Från 1725 till 1751 bodde S i huset Prästgatan 74 - Västerlånggatan 75 i Gamla Stan.

S har lämnat efter sig närmare 700 porträtt varav många dock är repliker eller varianter. Porträtten målades ofta i det hus i Sigtuna som hustrun ärvde 1739. S ägnade sig även i någon utsträckning åt miniatyrmåleri samt historiska, allegoriska och mytologiska kompositioner. Han utförde sina tidiga porträtt med en karolinsk kärvhet i gestalternas hållning och med barockens överdåd i färgsättningen. En tydlig förändring ses i hans arbeten efter 1745 då Gustaf Lundberg (bd 24) återkommit till Sverige. Rokokons färg och form slår nu igenom hos S. Kulörerna blir ljusare och konturerna får en mjukhet i utförandet som är direkt influerat av Lundbergs arbetssätt. S studerade Lundbergs arbeten och lärde sig att i olja framställa den lätta nyans i färgsättningen som Lundberg fick fram i pastell. S utvecklade hela tiden det som var hans styrka, att få fram det karakteristiska i modellens utseende och hållning. Han förföll aldrig till dussinarbete i sitt konstnärskap. Fortfarande som 80-åring visade han i sina arbeten stor konstnärlig vitalitet och realistisk skärpa med fördjupad karakteristik vilket framgår av det självporträtt som finns i Gbgs konstmuseum. Omkring 1730 fick S beställning på två stora porträttserier. Den ena ordern gällde livgardets officerare varav 21 porträtt fortfarande (2001) hänger kvar på Svea livgarde. Den andra beställningen avsåg Carl Cronstedt (bd 9) med stab, inalles 27 porträtt. S har lyckats undvika schablonmässig avbildning och serierna utgör ett intressant och rikt typgalleri av personer med förfinade, pussiga, högdragna eller jovialiska drag. - Förutom ansikte tillhör händer det svåraste en konstnär har att framställa. Ett av S:s mest fullödiga arbeten utgörs av ett porträtt av Tyska församlingens i Sthlm kyrkoherde J Golitz, från 1720-talet. Både händer och ansikte har fått en mjuk och livfull utformning. S:s prästporträtt utgör de bästa arbeten som producerades under 1700-talet i denna kategori.

De tidiga kvinnoporträtten av S är franskpåverkade. Kvinnan tecknas med huvudet vridet åt höger medan kroppen vrids lika mycket åt vänster och kring armarna målas ett veckrikt draperat tygstycke som utfyllning. Det är typiskt för S:s porträttstil att arbeta med en veckrik mantel som täcker någon del av gestalten. Bakgrunden tecknas med en antydan till landskap på denna typ av porträtt, medan de mer officiella framställningarna gärna har ett barockarrangemang i bakgrunden.

S influerades på nytt av franska idéer då C G Tessins konstsamling kom till Sverige med arbeten av franska porträttmålare. Där fanns bl a Tocqués berömda porträtt av Tessin, vilket kom att utgöra mallen för S:s målningar från 1748 till första delen av 1750-talet. Ett exempel härpå är målningen av generalmajor C Ribbing (bd 30, s 109) från 1750-talets början. Porträttet är helt i de franska förebildernas anda med en utmärkt karakteristik av personen och med hela den franska rokokon med all dess luftighet och lätthet. Till dessa tidstypiska porträtt hör ett av miniatyrmålaren N Lafrensen d y (bd 22) från 1760-talets början, där åskådaren förnimmer hela det lättsinniga och sorglösa rokokolivet. - S samarbetade med andra konstnärer, bl a Johan Pasch (bd 28). I målningen Hönstavlan, tillkommen på Tessins initiativ, ses sex hönor med kvinnoansikten. S har svarat för de sex hovdamernas ansikten medan Pasch utfört hönskropparna. Redan 1745 hade A Pesne målat en tavla med liknande motiv, vilken sannolikt Tessin känt till vid sin beställning av Hönstavlan.

S anlitades av adeln, det förmögnare borgarskapet och dåtidens intellektuella. Hovet anlitade honom endast undantagsvis. Bland personer S avbildade kan nämnas Malcolm Sinclair (1728), Fredrik Wattrang med sin hund (1748), Christoffer Polhem, Hedvig Charlotta Nordenflycht med skaldeattribut (1754), Gustaf Fredrik Gyllenborg, Carl v Linné och Olof v Dalin. Sannolikt kan även ett porträtt av Tessin från 1727 attribueras till S.

S räknades "bland akademiens äldsta ledamöter" vilket har lett till att han ansetts vara en av stiftarna av K Ritarakademin. Någon formell utnämning är dock inte känd. De elever som skolades hos S uppgick till ca 15; bland dem återfinns Johan Hörner och Per Krafft d ä.

S utmärkte sig både genom sin rika produktion av porträtt - bl a finns ett åttiotal arbeten på NM - och genom den omsorgsfulla stoffbehandling och inträngande karakteristik som framkom vid skildringen av de människor som han porträtterade "till fullkomligt nöje" för beställarna.