Per Persson

Persson, Per, f 31 dec 1857 i Västra Vingåker, Söd, d 27 juni 1929 i Uppsala. Föräldrar: hemmansägaren Per P o Brita Elisabet Persdtr. Studentex vid Örebro h elementarlärov 9 juni 74, inskr vid UU 14 sept 75, FK 21 jan 78, FL 15 sept 83, disp 20 mars 86, doc i klassiska språk 30 april 86, FD 31 maj 86, allt vid UU, lär vid Fjellstedtska skolan, Uppsala, ht 84–vt 93 o ht 94–vt 95, tf eo prof i klassiska språk vid UU vt 91–19 sept 95, prof i latinska språket o litt:en där 7 juni 95–22. – LHVU 92 (sekr 02 o 08-27), LVSU 08, LVA 24.

G 22 okt 1887 i Västra Vingåker m Selma Amalia Charlotta Lund, f 6 dec 1841 i Örebro, d 14 juli 1911 i Uppsala, dtr till glasmästaren Carl Gustaf L o Carolina Sophia Agrell samt tidigare g Ohlsson.

P påbörjade sina studier i klassisk filologi vid UU, i latinska språket för V Häggström (bd 19, s 640), vilken han 20 år senare skulle komma att efterträda i ämbetet. Han disputerade på avhandlingen Studia etymologica, som blev prisbelönad av fakulteten, och förordnades till docent i klassisk filologi. Till 1895, då han utnämndes till professor, upprätthöll han under flera år professuren i detta ämne och tjänstgjorde också som läroverkslärare i latin och grekiska. Han företog studieresor till bl a Tyskland, Italien och Frankrike.

Som filolog uppvisar P en åtminstone för sv förhållanden snarast unik bredd och styrka i sin egenskap av dels latinist, dels framstående kännare av de olika indogermanska språkens struktur och historia. Sitt internationella anseende på den komparativa lingvistikens område befäste han i synnerhet genom en rad skarpsinniga bidrag till indoeuropeisk och latinsk etymologi. P var en av de första latinister som insåg betydelsen av djupgående kunskaper, även hos blivande gymnasielärare, om den historiska formläran och om det folkliga latinet, det latinska vardagsspråket, sådant det t ex framträder redan hos Plautus, på inskrifter ur skilda språkskikt och av skiftande ålder samt i talrika fackspråkliga skrifter. P väckte sina elevers intresse för Plautus' komedier och gav upphov till en uppsaliensisk, internationellt uppmärksammad Plautustradition, som fortlevat in i senare decennier. I hans anda utvecklade sig också de epokgörande insatser i utforskandet av det latinska fack- och folkspråket (Columella, Palladius, Plinius dä m fl) som Uppsalalatinisterna, främst P:s elev och efterträdare i tredje led Josef Svennung, utförde under förra hälften av 1900-talet.

P:s mest betydande arbete inom den komparativa indoeuropeiska lingvistiken är Beiträge zur indogermanischen Wortforschung, av VA belönat med Letterstedtska priset. Också hans grundläggande Studien zur Lehre von der Wurzelerweiterung und Wurzelvariation åberopas alltjämt (1994) ofta i språkhistoriska undersökningar och etymologiska standardverk. Latinistiska avhandlingar av vikt är Adnotationum Plautinarum specimen I och De origine ac vi primigenia gerundii et gerundivi latini, där P ur indoeuropeiskt grundperspektiv söker lösa ett av latinistikens mest omdebatterade problemkomplex.

Mot slutet av sin levnad behandlade P i två arbeten hävdatecknaren Tacitus' mindre skrifter. I synnerhet det senare av dem återspeglar den samvetsgrannhet och mönstergilla klarhet som präglade även P:s akademiska undervisning. Denna finns dokumenterad i en av hans föreläsningsserier sådan den föreligger i en utskrift (i UUB) av HS Nyberg (bd 27).

P var UU:s representant vid Padua universitets 700-årsjubileum 1922 och utnämndes då till hedersdoktor där. S å erhöll han på sin 65-årsdag en såväl till omfång som till kvalitet ovanlig festskrift, Strena philologica Upsaliensis.