Erik G:son Odelstierna

2 Odelstierna, Erik Gustafsson, f 5 sept 1853 i Vånga, Ög, d 5 febr 1933 i Uppsala, Domk. Föräldrar: godsägaren Gustaf Odelstjerna o Hilda Josefina Hofstam. Elev vid Tekn elementarskolan i Norrköping 1 sept 70–29 maj 73, ord elev vid Teknolog inst, Sthlm, 13 sept 73, avgångsex (bergsingenjörsex) där 30 okt 76, elev vid Bångbro bessemerverk, Ör, 76–77, elev på Jernkontorets metallurgiska stat 9 juni 77, Jernkontorets ingenjör 31 okt 83–10 nov 93, arrendator av Jäders bruk, Arboga, 89–92, sekr i Bergshandteringens vänner i Örebro län o red för dess tidskr 89–94, vik lär vid bergsskolan i Filipstad 1 maj 92, ord 14 okt 92, förest o förste lär vid bergsskolan i Falun 21 juli 97, vik prof i metallurgi o hyttkonst (från 11 järnets metallurgi) vid KTH 16 april 03, ord 22 jan 04–5 sept 18, red för Tekn tidskr: s avd för kemi o bergsvetenskap 06–07.

G 9 april 1886 i Nora (kbf i Bolstad, Älvsb) m Ellen Rinman, f 13 jan 1866 i Överlännäs, Vnl, d 28 juli 1948 i Uppsala, Domk, dtr till ingenjören o godsförvaltaren Carl R o Fanny Maria Malcolmina Rosén.

Efter några år i elementarläroverket i Norrköping övertalades Erik G:son O av en avlägsen släkting, Svante Rinman, att bli bergsingenjör genom att överflytta till Tekniska skolan där och sedan genomgå Teknologiska institutet och bergsskolan i Sthlm. Året efter sin examen blev han elev på Jernkontorets metallurgiska stat hos direktören och tf övermasmästaren i södra distriktet Ludvig Rinman. Denne hade 1869 byggt Sveriges första martinugn i Kilafors i Hälsingland. Då O började sin anställning hade martinprocessen kommit i vanrykte, och alla auktoriteter ivrade för bessemerprocessen. Rinman sysslade då mest med masugnsdrift samt med analyser av bränslen och masugns- och generatorgaser, vilket till en början också blev O:s huvudsakliga arbetsområde. Rinmans erfarenheter av martinugnar och arbetena med generatorer för gaseldade ugnar fick emellertid ett avgörande inflytande på O:s framtida verksamhet.

1879 fick O i uppdrag av Carl E Ekman (bd 13) på Finspång att bygga en martinugn i Lotorp, Risinge, Ög. Vid denna tid hade de äldsta små ugnarna lagts ned, och det fanns endast tre martinverk i drift – Munkfors, Lesjöfors och Motala. De närmaste åren reste O till olika sv bruk, bl a främst för att sköta masugnar, men han anlitades även 1880 och 1881 vid ett nybyggt martinverk i Kallinge i Ronneby, Blek, där han fick tillfälle att utexperimentera olika stålkvaliteter. 1881–82 besökte han Österrike, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, där han ytterligt noga studerade martinprocessen och hade ingående samtal med bl a metallurgen prof Tunner i Leoben, Österrike. O lyckades också ta sig in i för besökande "förbjudna" verk som hos Krupp och i bröderna Martins Sireuilverk. Han uppger i sin reseberättelse att "martinprocessen med hänsyn till ugnarnas konstruktion och produktionsförmåga som även till arbetsfolkets skicklighet flerstädes i andra länder står högre än här, men att den där framställda martinproduktens godhet i allmänhet icke är så stor som hos oss". Han anger vidare att de största felen i Sverige bl a är att ugnarna är för små och felaktigt konstruerade, uraktlåtenhet att sätta till malm för färskningen samt olämpliga götdimensioner.

Omedelbart efter hemkomsten började O tillämpa sina erfarenheter av martinprocessen. Hans första uppgift blev att utarbeta ett för sv förhållanden lämpligt sätt att använda järnmalm som färskningsmedel. Detta fick en avgörande betydelse för martinmetodens utveckling på grund av den rådande bristen på prima skrot. O fick också en mängd uppdrag från olika bruk att konstruera nya eller modernisera redan befintliga martinanläggningar samt övervaka deras drift. 1887 hade O konstruerat eller moderniserat 19 av landets 29 martinugnar. Han hade även anlitats i Finland och Ryssland. Erfarenheterna av bränslen och gasgenerering från tiden hos Rinman ledde även till en rad förbättringar och en av O konstruerad gasgenerator som kom till användning vid flera bruk.

På 1880-talet gjordes de första försöken med basisk infodring i martinugn. O fattade ett livligt intresse för denna metod och kämpade för att den i större utsträckning skulle användas i Sverige. I syfte att sprida information om det nya förfaringssättet arrenderade han Jäders bruk och uppförde där en basisk martinugn. Han ansåg att den basiska metoden skulle kunna uttränga den sura processen även för kvalitetsstål. Försöken blev dock kostsamma, och även om ny kunskap av betydelse erhölls kunde de ej bekräfta den basiska metodens överlägsenhet. Den lämpade sig bäst för storproduktion av handelsjärn.

O var ivrig motståndare till sv malmexport och gjorde flera utredningar angående lämplig placering av större järnverk för att Sverige inom landet skulle kunna tillvarata och förädla malmfyndigheterna och därmed kunna möta den besvärande konkurrensen från utlandet på handelsjärnsområdet.

O ägnade även masugnsprocessen och dess förbättrande stor uppmärksamhet och intresserade sig för alla nyheter på det metallurgiska området. Han insåg tidigt de elektriska stålprocessernas betydelse för Sverige. O var också en av förgrundsgestalterna i diskussionerna kring användandet av elektrisk ström även vid reduktionsprocesserna, och han tog flitigt del i utexperimenterandet av den elektriska masugnen.

Den ingående kunskap O ägde på järnhanteringens områden medförde att han ofta anlitades för att representera Sverige på de stora världsutställningarna. Han företog i anslutning till dessa omfattande studieresor och förskaffade sig en stor vänkrets bland internationellt kända metallurger. Under sin tid vid Jernkontoret var O vid upprepade tillfällen rådgivare åt de sv järnbruken, vilket avspeglas i de årliga tjänsteberättelserna i JKA.

Efter de inte särskilt lyckade experimenten i Jäder antog O en befattning vid Filipstads bergsskola som lärare i järnets metallurgi och praktisk hyttskötsel. Efter att ha varit föreståndare för Falu bergsskola utnämndes han 1904 till professor i metallurgi och hyttkonst vid KTH. O kom således att tjänstgöra vid samtliga sv skolor där bergsundervisning bedrevs.

Den lärobok i järnets metallurgi O gav ut 1913 vittnar om teoretiskt och praktiskt kunnande och en stor ambition för lärarkallet och är dessutom i vissa delar högst personligt färgad. Under 20 år var detta arbete den enda sv läroboken i ämnet, och för generationer ingenjörer har O-a, som var hans smeknamn, också varit beteckning för läroboken. Fortfarande är den en viktig källa till kunskap om sv järnhantering från de stora götstålsprocessernas uppkomst fram till första världskriget. Läroboken ersatte två föregångare. I Jernkontorets bibliotek finns en kopia av en av O handskriven bok om Jernets metallurgi, uppenbarligen skriven 1898 eller 1899 och använd i undervisningen vid Falu bergsskola. Den har inte fullföljts; texten slutar med välljärnsmetoderna, och till stöd för redovisningen av götstålsprocesserna finns endast ritningar. På Jernkontorets bekostnad redigerade och utgav O 1904 prof J Wiborghs efterlämnade föreläsningsanteckningar. O utbytte dennes föråldrade beskrivning av järnets historia samt kompletterade och kommenterade vissa avsnitt, bl a delar som inte berörts eller ofullständigt behandlats av Wiborgh, t ex götstålsprocesserna och elektrostål.

O:s insatser som lärare var minst lika betydelsefulla som hans praktiska gärning. Hans kunnighet, erfarenhet och hängivenhet för sitt kall gjorde honom till en utmärkt lärare med en livlig och personlig framställning som aldrig enbart berörde processernas teori och praktik utan även männen bakom verket. Ungdomligt sinnelag och intresse för ungdomen gjorde honom omtyckt (Kalling). I sitt betänkande över den högre bergsundervisningen avvisar O fria akademiska studier och hävdar att verkligheten kräver praktiskt vetande och att teknologer skall vänjas vid reglerat ordentligt arbete.

O hade studerat och arbetat som oavlönad elev vid Jernkontoret under mycket knappa omständigheter då fadern ofta hade det ekonomiskt besvärligt. Detta påverkade starkt hans livsinställning liksom erfarenheterna från besöken i Norrköpings fabriker. Arbetsförhållandena för de anställda där var synnerligen svåra och ohälsosamma, något som även kunde gälla de järnbruk där O arbetade som Jernkontorselev. I sina minnesanteckningar från slutet av 1920-talet berättar O, att han sedan han hört August Palm i Kallinge 1880 alltid varit socialistvän, därför att socialismen ryckt upp arbetarna och förbättrat deras ställning och karaktär; på senare tid blev han dock betänksam över rörelsens utveckling.