Per Olsson

Olsson, Per (i Fläsbro), f 7 dec 1864 i Hög, Gävl, d 2 dec 1939 i Hälsingtuna, Gävl. Föräldrar: bonden Olof Persson o Brita Jonsdtr Sundberg. Elev vid Gävleborgs läns folkhögsk i Storvik 88, ägare av hemman i Åsak, Hög, 97, av hemman i Fläsbro, Hälsingtuna, 99–13, av fastighet med trävaruaffär i Fiskeby där från 17, led av AK 97–06, 09–14A o 21 (led av statsutsk 03–05 lagt, 06, 09–14A o 21, statsrevisor 05 lagt, 06 o 09, led av hemliga utsk 21, av bondeförbundets förtroenderåd 21), led av Gävleborgs läns landsting 98, kommunalordf i Hälsingtuna, led av komm ang kommunal jordvärdestegringsskatt febr–aug 09, av tredje försvarsberedn dec 11–april 14.

G 28 okt 1897 i Hälsingtuna m Brita Lena Hansdtr, f 25 sept 1871 där, d 1 mars 1947 där, dtr till bonden Hans Olof Larsson o Brita Andersdtr.

O stammade från ett jordbrukarhem i Hälsingland. Han övertog först föräldrarnas hemman och köpte sedan av sina svärföräldrar en gård i Fläsbro – därav tillnamnet O i Fläsbro. Redan i unga år engagerade han sig i folkrörelsearbetet med tonvikt på nykterhetsrörelsen. Han kom att bli en typisk representant för norrlandsfrisinnet. Invald i riksdagen var han 1900 med och bildade liberala samlingspartiet och spelade där en relativt betydelsefull roll genom att han representerade landsbygdsväljarna. Inte sällan ledde detta till att han kom i opposition till den av stadsliberaler dominerade partiledningen.

Det var i oppositionsrollen O gjorde sig namnkunnig. Detta skedde i anslutning till rösträttsfrågans långdragna behandling. Det liberala partiet hade 1904 lagt fram en motion vars huvudinnebörd var majoritetsval i förening med ett statligt utskyldsstreck. Statsskatten skulle vara betald för att rösträtt skulle erhållas. Som ensam motionär yrkade O på s k dubbelt utskyldsstreck. Såväl statsskatt som kommunalskatt skulle ha erlagts för att en myndig man skulle erhålla rösträtt. I de avgörande omröstningarna vid riksdagen 1904 blev den s k Fläsbrolinjen liberalernas alternativ till den konservativa linjens proportionella val. O:s förslag innebar att liberalerna flyttade sina positioner väsentligt åt höger i rösträttsfrågan. Många ledande i partiet hade yrkat på allmän rösträtt utan några streck. Fläsbrolinjens dubbla utskyldsstreck tillfredsställde säkerligen många lantbrukarväljare genom att de röstberättigades skara begränsades till dem som hade haft ordentliga beskattningsbara inkomster. Så småningom segrade den proportionella valmetoden. –  Fläsbrolinjen är intressant mest därigenom att den avspeglar de klyftor som fanns inom det liberala partiet mellan en falang som i många frågor låg socialdemokraterna nära och en falang som sökte sig till den politiska högern. O representerade definitivt den senare gruppen.

I riksdagen agerade O som företrädare för en utrerad sparsamhetslinje med rötter i bondeståndet. Den förenades med en viss fientlighet mot vad som kunde uppfattas som "borgerlig" kultur. När riksdagen diskuterade anslag till Sven Hedins respektive Otto Nordenskjölds expeditioner ställde sig O kallsinnig med snusförnuftiga antiintellektuella argument. Han ifrågasatte expeditionernas vetenskapliga värde. Han tyckte t o m att det var uttryck för nationell chauvinism att satsa på vetenskapliga expeditioner: "Vad angår det oss mer än den övriga världen, huru de djur och måhända också människor sett ut, av vilka Nordenskjöld nu uppsnappat några rester, eller huru de stenflisor och ormbunkar m.m. kommit till, som han nu medfört vagnslastvis?" (AK:s prot 1904, nr 54:51). O tog aktiv del i riksdagens alkoholpolitiska debatter och visade viss generositet när det gällde att med allmänna medel finansiera nyetablerade, enskilda alkoholistanstalter.

När politisk vänstersamverkan blev alltmer aktuell under 1910-talet, kulminerande med tillkomsten av den Edén-Brantingska ministären 1917, valde O att lämna det liberala partiet. Han engagerade sig istället för det relativt nybildade bondeförbundet. Han blev ånyo invald i AK 1920, nu som representant för detta parti, men lämnade på grund av tilltagande dålig hörsel riksdagen 1921. O:s riksdagsmannagärning var knappast framträdande. Han koncentrerade sig på frågor som hade lokal förankring och visade tvivelsutan förståelse för småfolkets materiella villkor. Således motionerade han upprepade gånger i frågor som gällde de lägst avlönade statstjänarnas pensioner. Som politisk talare var O märklig, "bortkommen vid replikskiften och improvisationer men sällsynt klar, grundlig och även humoristisk, när han fick tid att förbereda sig" (Carlsson, s 242).