Hans A K Palmstierna

6 Palmstierna, Hans Allan Kule, sonson till P 5, f 7 april 1926 i Sthlm, Kungsh, d 28 maj 1975 i Ljusterö, Sth (kbf i Sundbyberg). Föräldrar: överläkaren Edvard Erik Kule P o ML Vera Harriette Maria Herzog. Studentex i Harderwijk, Holland, 44, i Sthlm 46, inskr vid Kl 47, amanuens o assistent vid kemiska instit periodvis 1 april 49–30 juni 55, MK 30 maj 50, bitr lär i kemi 23 febr–30 juni 54 o 1 juli 55–31 dec 57, disp 10 nov 56, doc i kemi febr 57, chef för kemiska avd vid bakteriologiska instit 57, anställd på externa medel 1 jan 58–31 dec 60, forskarassistent 1 jan 60–30 juni 65, vik laborator i bakteriologi 1 okt 61–30 juni 62, allt vid KI, föredragande i Försvarets sjukvårdsstyr i frågor gällande biologisk krigföring mars 62, konsult vid Försvarets forskn:anstalt juli 63–maj 65, laborator vid Sthlms stads sjukvårdsstyr:s bakteriologiska centrallaboratorium 8 juli 64–1 mars 68, anst vid Statens naturvårdsverk 16 febr (tilltr 1 mars) 68, tf forskn:sekr där 1 juli–15 okt 68, expert i havsresursutredn juni 68–aug 72, sekr i miljövårdsberedn 27 sept (tilltr 15 okt) 68–26 febr 73, expert i miljökontrollutredn april 69–juni 74, led av styr för Naturhist riksmuseet från 69, av genbanksutredn från febr 73, av energirådet från dec 73.

G 28 febr 1953 i Helsingborg, Maria, m skulptrisen Lena Jovinge, f 4 juli 1928 i Sthlm, Högalid, dtr till konstnären Per Torsten J (bd 20) o konstnärinnan Stella Margareta Falkner.

Hans P fick sin vetenskapliga utbildning vid KI, dit han, först som student och senare som forskare, var knuten i nära 20 år. Hans undersökningar och publicerade rön föll inom den bakteriologiska biokemin. Tyngdpunkten i P:s vetenskapliga produktion låg tidigt i hans arbeten över den glykogenliknande substansen hos Escherichia coli B. Ensam och tillsammans med andra publicerade han flera arbeten om denna substans som fick stort vetenskapligt värde. Senare behandlade han bla viktiga problem kring isoleringen av olika allergena substanser. Sina största insatser gjorde dock P som förgrundsgestalt inom den tidiga sv miljövårdsrörelsen.

När P 1967 publicerade boken Plundring, svält, förgiftning befann sig sv miljöpolitik i ett intensivt utvecklingsskede. Statens naturvårdsverk hade bildats s å. Kvicksilverdebatten hade visat hur förödande människans i och för sig välmenta ingrepp i naturen kunde bli. Verkningarna på miljö och människa av blyet i bensin och avgaser började skönjas. Samtidigt som P:s bok kom ut publicerade 1964 års miljöforskningsutredning de första rönen om försurningen och dess orsaker.

Genom att utnyttja sin vetenskapliga bakgrund ville P med talande exempel väcka opinionen till insikt om hur ömtålig miljösituationen blivit. Människa och natur har alltid stått i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Men nu hade, menade P, mänskligheten så exploaterat sin gemensamma miljö – jorden – att miljön och resurserna föröddes snabbare än de återskapades genom naturens kretslopp.

Centralt i P:s argumentering stod befolkningsökningen. P synes i detta avseende ha tagit starka intryck av livsmedelsforskaren prof Georg Borgström. Mänskligheten lever, påpekade P, i biosfären, som är ett slutet system. Snart skulle människorna bli för många i förhållande till systemets förmåga att rena och förnya sig; nedsmutsade vatten, lortig luft och förstörda jordar utarmar biosfären och därmed förutsättningarna för allt liv.

P:s förslag till miljöskyddande åtgärder byggde främst på olika former av samverkan – internationellt via FN:s olika organ, nationellt via ökat samhälleligt inflytande över resursutnyttjande och teknologi, lokalt genom kooperativa samarbetsformer. En nyckelroll tilldelade P forskningen. Den borde frigöras från privat ekonomiskt vinstsökande och genom politiska beslut riktas mot metoder som syftar till att säkra balansen människa–miljö.

P:s engagemang förde honom snabbt till en central position i sv miljöpolitik. Efter en kort sejour som det nyetablerade Naturvårdsverkets kontaktman med miljöforskningen utsågs P till sekreterare i miljövårdsberedningen, vilken fungerade som regeringens kontaktorgan med forskare och nyttjare av miljön. Ehuru synnerligen aktiv på denna post synes P till sin läggning emellertid mera ha varit forskare och agitator. I boken Besinning (1972) drev han tesen att de yttre miljöproblemen hade sin upprinnelse i den industriella produktionen. I arbetsmiljön borde det stora arbetet mot miljöförstöringen sättas in. 1974 meddelades att P skulle bli Svenska fabriksarbetareförbundets särskilde miljöexpert. P hann dock ej tillträda denna tjänst; försommaren 1975 omkom han i en drunkningsolycka i Sthlms skärgård.

P blev med sina böcker en väckarklocka i 1960- och 70-talens miljödebatt. Han kombinerade en vetenskapligt grundad och konsekvent anlagd helhetssyn med ett lidelsefullt engagemang, som omedelbart fick ett stort gensvar. Plundring, svält, förgiftning såldes i 60 000 exemplar. Enligt statsminister Tage Erlander, under vars ledning miljövårdsberedningen inrättades 1968, var P "ett exempel på att enskilda personligheter i ovanligt hög grad kommit att ge kraft åt opinionsbildningen på just miljöpolitikens område".