Gustaf E A Nordenskiöld

5 Nordenskiöld, Gustaf Erik Adolf, son till N 4, f 29 juni 1868 i Sthlm, Finska, d 6 juni 1895 i Mörsil, Jämtl (kbf i Ad Fredr, Sthlm). Mogenhetsex vid Beskowska skolan i Sthlm maj 87, inskr vid UU ht 87, vid StH 19 febr 89, FK vid UU 12 dec 89, företog vetensk forskn:resa till Spetsbergen 90, till Rio Mancos' kanjonsystem i Mesa Verde-området, Colorado, USA, 91.

G 4 okt 1893 i Sthlm, Kungsh, m Anna Hilda Rudolfina Smitt, f 1 mars 1873 där, ibid, d 13 mars 1959 där, Osc, dtr till grosshandlaren o gen:konsuln Johan Wilhelm S o Euphrosyne (Ina) Lundmark samt senare g m ML Gustav Albert Pauli.

Gustaf N hade både från fädernet och mödernet ärvt stort intresse och begåvning för naturvetenskap. Som gymnasist hopbragte han en omfångsrik och väl preparerad samling fjärilar. Under 1880-talet gjorde han två mineralogiska resor till Finland och hemförde bl a en betydande samling Pargasmineral. Han studerade kemi och mineralogi vid både StH och UU. N:s far var angelägen att stimulera sin sons intresse för upptäcktsfärder, och Oscar Dickson (bd 11) bekostade en expedition till Svalbard 1890. Som färdkamrater medföljde J A Björling (bd 4), sedermera omkommen under en arktisk expedition, och A Klinckowström (bd 21), som beskrivit expeditionen i sin memoarbok Klinckans minnen, 1 (1933–34). En mer vetenskaplig skildring av forskningsfärden har N själv lämnat i Redogörelse för den sv expeditionen till Spetsbergen 1890 (1892). De viktigaste resultaten var en samling av miocena växtfossil, som sedan bearbetades av A Nathorst (bd 26) på Naturhistoriska riksmuseet.

Efter hemkomsten från Spetsbergsexpeditionen visade det sig att N fått lungtuberkulos. Han sökte behandling i Berlin enligt en ny metod, utarbetad av läkaren, senare nobelpristagaren, R Koch. 1891 begav han sig på en rekreationsresa, avsedd att gå runt jorden, först till Frankrike och Italien för att studera geologiska samlingar. Han for sedan till Nordamerika och gjorde omfattande resor i flera stater. Sålunda gick han in i det märkliga och vidsträckta grottsystemet Mammutgrottan i Kentuckys bergkalkområde, studerade fosfatlagren i Florida och kom sedan till Colorado för att se kanjonbildningarna. N kom därvid att intressera sig för de fornamerikanska ruinstäderna i Mesa Verde, i regel byggda på terrasser i klipporna. Där förekommer anläggningar med hundratals rum, försvarstorn och andra fästningssystem. Ruinerna antyder ett talrikt befolkat land med utvecklad civilisation. Denna, kallad pueblokulturen, har av allt att döma nått sin höjdpunkt ca 400 e Kr. Anläggningarna avfolkades dock och förföll efter hand. N tog sig för att undersöka ruinområdena och ändrade därmed sin resplan. Han ägnade ett halvår åt utgrävningar och levde största delen under mycket primitiva förhållanden långt från bebyggelse. Resultatet av dessa undersökningar framlade han 1893 i praktverket The cliff dwellers of the Mesa Verde.

N.s gedigna forskning och skarpsinniga uppslag väckte stor internationell uppmärksamhet och anses ha varit av betydelse för de fortsatta undersökningarna av Colorados förhistoria. Samlingarna som N hemförde från Mesa Verde inlöstes av den finländske läkaren och donatorn H F Antell, som sedermera testamenterade dem till Hfors univ. Efter utgrävningarna i Mesa Verde vistades N med några följeslagare en tid i Arizona. Sina reseminnen publicerade N i boken Från fjärran Västern (1892).

Sedan N kommit hem på nyåret 1892, ägnade han sig åt att bearbeta samlingarna och förbereda publiceringen av Mesa Verde-arbetet. Han återupptog tidigare planerade mineralogisk-kristallografiska undersökningar, särskilt gällande snökristallernas byggnad. N hade utbildat sig till en skicklig fotograf, vilket bla framgår av hans publicerade arbeten. I sina mineralogiska forskningar behandlade han flera tidigare ofullständigt kända mineral såsom kentrolit, dvs kristaller av mangansilikat, och de endast med mikroskop iakttagbara mikroliterna. N bidrog också till undersökningen av värmländska gruvors mineralogi liksom av mineralprover, hemförda från den grönländska fyndorten Igalikos.

N berördes av det okända öde som drabbat hans vänner Björling och E Kallstenius (bd 20, s 591), vilka 1892 gett sig ut på forskningsfärd till nordvästra Grönland och den kanadensiska övärlden. Deras fartyg hade hittats nedisat och övergivet. Då N i dec 1893 höll föredrag om expeditionen i Sv sällskapet för antropologi och geografi, hyste man ännu hopp om att finna dem vid liv.

Under hösten 1893 hade N:s hälsotillstånd förbättrats. Han kunde därför gifta sig. Hustrun var dotter till en av Sveriges rikaste män, J V Smitt, som genom stora donationer befrämjade särskilt sv naturvetenskap. Tillbakagången i N:s sjukdom blev dock endast tillfällig; under våren 1894 blev han sämre, närmast på grund av överansträngning, och en planerad resa till Egypten måste inställas. Han blev sängliggande i flera månader. Fast N:s tillstånd var mycket dåligt, ville han tillbringa sommaren 1895 i Jämtland. Tillsammans med sin hustru och sina föräldrar påbörjade han resan dit men avled under vägen i tågkupén.

N var knappt 27 år gammal när hans ovanligt lovande forskarbana avbröts. Han har karakteriserats som allvarlig och något svårtillgänglig, men hans varma sinnelag och vänfasthet gjorde honom omtyckt av dem han kom i närmare beröring med.