Nils Nordlander

Nordlander, Nils, f 30 juli 1796 i Torsåker, Vnl, d 27 april 1874 i Skellefteå. Föräldrar: skepparen o bonden Daniel N o Margareta Abrahamsdtr. Inskr vid UU 20 okt 18, prästv i Härnösand 16 dec 21 till huspredikant hos grev Charlotta Mörner (bd 26, s 316) i Sthlm, FK vid UU 14 juni 26, pastorsadjunkt i Jakobs o Johannes förs i Sthlm 27 juni 26, v notarie i hovkonsistoriet 2 aug 26, pastoralex inför Uppsala domkapitel 9 dec 26, disp pro gradu vid UU 11 dec 26, mag där 16 juni 27, v pastor i Uppsala domkyrkoförs 26 sept 27 (tilltr 1 maj 28), förestod pastoralvården där 6 okt 28–jan 32, TK vid vid UU 21 april 32, hovpredikant 24 mars 33, kh i Skellefteå pastorat 1 mars 34, prost över Västerbottens andra kontrakt 10 sept 34, utn TD 15 okt 44, prom TD vid UU 14 juni 45, deltog i riksdagarna 53/54–62/63 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk 53–58, av ecklesiastika pastoralutsk o förstärkta bankoutsk 56–58, av förstärkta lagutsk 59–60, av bevilln:utsk 59–63), led av dir för Skellefteå lasarett från 65.

G 9 mars 1828 i Markim, Sth, m Anna Maria Gestrin, f 2 april 1802 där, d 16 nov 1887 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till prosten Nathanael G o Maria Magdalena Pihlman.

Efter sju år på olika prästtjänster i Sthlm innehade N under nästan lika lång tid den krävande befattningen som domkyrkovicepastor i Uppsala. Under denna period stod han bl a på förslag till en adjunktur i teologi vid UU. 38 år gammal utsågs han till kyrkoherde i Skellefteå regala pastorat, vartill han så gott som enhälligt blivit vald. "Troligen var detta första gången som skellefteborna fått den präst, som de själva valt" (Fellström 1948). Genom sin tjänst som huspräst i Sthlm hade han kommit hovkretsarna nära, och detta torde ha inverkat på hans snabba befordan.

I Skellefteå hade fattigdom, spritmissbruk och bristande företagsamhet inom jordbruket bidragit till en på många håll långtgående uppgivenhet. Som sockenstämmans ordförande grep N omedelbart in för att åstadkomma en förändring. Med stor energi och målmedvetenhet arbetade han för nykterheten. 1839 träffades överenskommelse mellan handlande och sockenmän att ingen brännvinsförsäljning vidare skulle förekomma. När detta blev känt hos en köpman i Umeå sände denne omedelbart 20 000 kannor brännvin till lönnförsäljning i socknen. Händelsen ledde till att N:s verksamhet för nykterhetssaken intensifierades, och 1840 stiftade han Skellefteå sockens nykterhetsförening. Handelsrättigheterna i socknen hade ursprungligen varit förbehållna borgarna i Piteå, men sedan de särskilda handelsdistrikten avskaffats i Västerbotten 1799 hade också borgarna i Umeå börjat handla där. För att kringgå nykterhetsöverenskommelserna begärde nu de båda städerna att få anlägga en köping i Skellefteå socken. För N stod det klart, att angelägenheten att få handelsrättigheter till icke rnga del var motiverad av de inkomster brännvinsförsäljningen medförde; om en köping upprättades skulle skellefteborna själva sakna inflytande över köpenskapen. På N:s initiativ anhöll därför sockenstämman snabbt hos K M:t att en stad med stapelrättigheter och egen styrelse skulle anläggas. Först därigenom skulle orten bli fri från ekonomiskt inflytande från annat håll. Så småningom segrade N:s förslag att staden borde anläggas i Norrböle by. Landshövding G A Montgomery (bd 25) ställde sig oreserverat bakom förslaget och förde socknens talan inför K M:t, som 1845 beslöt att anslå medel för inköp av mark i Norrböle för den nya staden. Genom sitt agerande i denna fråga räknas N som Skellefteå stads grundläggare.

På olika sätt bidrog N till stadens utveckling. 1848 medverkade han till att en lokal brandstodsordning kom till stånd. 1852–53 väckte han idén att grunda en sparbank och hade därefter verksam del i dess direktion; Skellefteå sparbanks första lokal inrymdes i hans prästgård. Sedan han redan 1835 hade organiserat en ambulerande sockenskola, tog han 1858 initiativet till fasta småskolor, och vid riksdagen 1859–60 väckte han en motion om inrättande av ett tvåklassigt lägre allmänt läroverk. Han tillhörde Skellefteå lasaretts första direktion.

Från 1810-talet förekom på olika håll i övre Norrland, bl a i Skellefteå och Piteå, lutherska väckelserörelser, vars företrädare brukar kallas läsare. Bland de antinomistiska s k nyläsarna framkom bl a kritik mot de nyligen antagna kyrkliga böckerna (den lindblomska katekesutgåvan 1810, kyrkohandboken 1811 och psalmboken 1819, de s k 'nyböckren'), från vilka man tog bestämt avstånd. Nyläsarna väjy^de att låta sina barn undervisas efter ö . neologiskt influerade nya katekesen. Kritiken mot kyrkohandboken gjorde att många i strid med 1726 års konventikelplakat började fira gudstjänst på egen hand; 'nyböckren' ansågs vara rationalistiska och innehålla falsk lära. Efter K M:ts utslag gavs de 1817 rätt att använda den gamla swebiliska katekesen och 1820 meddelades under vissa förutsättningar även dispens från konventikelplaka- tet. Kyrka och nyläsare intog en försonligare hållning till varandra.

Under N:s tid i Skellefteå kom emellertid konflikten med nyläsarna att ta ny fart. N framstår därvid – understödd av härnösandsbiskopen F M Franzén (bd 16) – som energisk förespråkare för den kyrkliga enheten och därmed som nyläsarrörelsens motståndare. Delvis under öppen och skarp protest mot N:s pastoralvård radikaliserades läseriet och utvecklades i separatistisk riktning. N ansåg sig inte kunna tillmötesgå nyläsarnas önskemål om att bli betjänade med sakramenten enligt den äldre ordningen. Deras samvetsbundna agerande i vad som för dem rörde salighetssaken karaktäriserade han i riksdagen som "uppstudsighet och trots" (PrRP 1853–54, s 404). Sedan nyläsarna på egen hand börjat förrätta dop och nattvard enligt den äldre kyrkohandboken var konflikten med kyrkan ett faktum och drevs till världslig domstol. Läsarledar-na dömdes i häradsrätten till böter enligt lagrummet om lättsinnigt gäckeri med sakramenten; sedan de friats i hovrätten fastställde HD häradsrättens utslag.

Målet blev livligt uppmärksammat över hela landet och lagens tillämplighet i dessa fall omdiskuterad bland jurister och präster. N:s agerande kritiserades. Under åberopande av orden om samvetsfrihet i RF § 16 anhöll nyläsarna 1844, 1846, 1848 och 1851 förgäves hos K M:t om att få använda de gamla böckerna, få egen präst förordnad eller, till sist, "utträda ur statskyrkan och bilda en egen församling", där de gamla böckerna skulle få användas. Vid flera riksdagar inlämnades motioner om religiös tolerans och beaktande av nyläsarnas önskemål. N:s odiplomatiska sätt att bemöta kyrkokritiken anses ha lagt grunden för de separatistiska landvinningarna i socknen, men hans irritation gentemot nyläsarna synes också ha förstärkts genom den hållning de intog i nykterhetsfrågan (Sandewall 1952). I moderata nyläsarkretsar växte lekmannapredikanten C O Rosenius upp; genom hans inflytelserika avståndstagande från se-paratismen kom nyläseriet att stanna inom Sv kyrkan och utgöra ett av tillflödena vid Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bildande 1856.

N torde emellertid ha varit en av de präs- ter som stod bakom en av prosten A A Grafström (bd 17) vid riksdagen 1850 framlagd motion om allmän revision av de kyrkliga böckerna. Hade en sådan skyndsam åtgärd kommit till stånd skulle utvecklingen i övre Norrland sannolikt fått ett lugnare förlopp, och N:s agerande får ses som ett försök att få tvisten bilagd. De igångsatta kommittéarbetena gick emellertid mycket långsamt. I striden kring 1819 års psalmbok uppträdde N som dennas trogne försvarare. När han bistod Peter Wieselgren och J H Thomander i arbetet med en översyn av psalmboken (tr 1849) torde han ha bemödat sig om att lämna sådana ändringsförslag som kunde godkännas av nyläsarna.

Även frånsett yttranden i läsarsaken ivrade N som ledamot av riksdagen framför allt för norrländska frågor. Förutom att han föreslog inrättande av ett läroverk i Skellefteå motionerade han om kartering av Norrland och uppodling av kronoallmänningarna. I debatterna yttrade han sig i nykterhetspolitiska och äktenskapsrättsliga frågor; bla förordade han giftomannarättens avskaffande. I politiskt hänseende tillhörde N sitt stånds liberala minoritet. I ekonomiska frågor kunde han dock uppträda som traditionalist, och 1857 ställde han sig t ex bakom prästernas kompakta motstånd mot en uppmjukning av räntelagstiftningen. Avgörande för N:s ställningstagande var dels hans omsorg om sina väljare, dels frågans moraliska aspekter. Vid följande riksdag hade han emellertid övergått till reformvännerna. Utvecklingsbilden för N var representativ för hela ståndet, där reformmotståndarna 1863 endast utgjorde en liten minoritet. Anledningen till N:s och ståndets ändrade hållning är att söka i de förändringar som inträtt under mellanperioden och som avspeglades i ståndets debatter. Bl a framhölls, att Sveriges ökade handelsutbyte med andra länder krävde en anpassning till deras friare lagstiftning.

N var lång och reslig och uppträdde med stor auktoritet. Han hade en sådan tor-dönsstämma, att han bland allmogen kom att kallas "Skrål-Nils". I sin förkunnelse var han ibland känslosam och hade lätt till tårar men tycks ha saknat den andliga sälta åhörarna och framför allt nyläsarna förväntade sig. Han var en framstående jordbrukare och ledde själv arbetet på prästgården; i sitt kultiverade hem var han mycket gästfri. Församlingsborna kunde N gå tillhanda också med medicinska råd. Det uppges att han var så omusikalisk, att han inte kunde skilja vanliga psalmmelodier åt. Han var dock konstnärligt lagd och målade bl a ett posthumt porträtt av företrädaren (i Skellefteå landsförsamlings ägo).

För N fanns det ingen skarp gräns mellan andligt och profant, och han är på så sätt en typisk representant för en i samtiden vanlig prästtyp. Hans initiativrikedom vid Skellefteå stads tillkomst vittnar om stor handlingskraft. Även som socialreformator var han driftig och främjade fattigvård och nykterhet. N:s agerande i konflikten med nyläsarna präglades av kravet på yttre kyrklig enhetlighet och obrottslig respekt för kyrklig ordning och överhet; han synes ha varit föga observant på hur enhetskyrkotanken alltmer urholkades. I sitt nit gick han längre än vad många av hans ämbetsbröder ansåg nödigt och visligt. På äldre dagar kunde N ge nyläsarna det vitsordet att de, genom att tvinga honom till intensifierade studier i Bibeln och kyrkoläran, bidragit till hans egen tros "ljuvaste tröst" och därmed till hans andliga utveckling (brev till Franzén 16 juli 1844, SA).

N:s yngsta barn var konstnären Anna Catharina N (1843–77). Från 1866 studerade hon några år vid FrKA; som lärare hade hon bl a Janne Höckert (bd 19), vars konst fick stor betydelse för hennes konstnärliga utveckling. I början av 1870-talet kom Anna N till Paris och Bryssel och tog djupa intryck av Rubens och van Dycks arbeten. Hon intresserade sig tidigt för fornnordiska ämnen, men mest kända är hennes lappländska motiv och modellstudier från Dalarna, som präglas av en starkt personlig stil och mustig kolorit. Anna N:s lovande konstnärsbana bröts genom hennes tidiga bortgång i tbc.