Claes A Mebius

Mebius, Claes Albert, f 15 nov 1854 i Arvika landsförs, d 22 febr 1947 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: handlanden Christian Henric M o Susanna Christiana Schröder. Mogenhetsex vid Gävle h a l 24 maj 73, inskr vid UU ht 74, FK där 14 sept 78, inskr vid StH ht 81–vt 82, amanuens vid fysiska instit vid UU jan 83–maj 84, lär vid M Uppströms o Z Krooks h elementarlärov för flickor i Uppsala vt 85–vt 89, FL vid UU 31 jan 85, disp 18 febr 85, doc i fysik 13 mars 85, FD 31 maj 85, bitr laborator vid de fysiska laborationerna vt 86 o vt 87-vt 91, allt vid UU, initiativtagare till bildandet av Fysiska sällsk i Uppsala nov 87, ordf där nov 87–vt 91, vik adjunkt vid Uppsala h a l läsåret 88-89 o mars 90–vt 91, lektor i matematik o fysik vid Norrköpings h a l 17 juni (tilltr 1 aug)–1 nov 91, vik lektor där nov–dec 91, lektor i samma ämnen vid Gbgs h reallärov 28 aug 91 (tilltr vt 92–19, initiativtagare till bildandet av Fysiska sällsk i Gbg mars 92, ordf där mars 92–93, prof:s n h o v 8 febr 18, deltog i stiftandet av Sv fysikersamf 20, led av styr där 20–41. – LVVS 92.

G 18 maj 1886 i Uppsala, Helga Trefaldighet, m Jenny Evangelina Wykman, f 25 dec 1853 i Misterhult, Kalm, d 6 aug 1927 i Gbg, Domk, dtr till handlanden Mauritz Nicolaus W o Maria Carolina Zander.

Efter mogenhetsexamen i Gävle kom Claes M till universitetet i Uppsala där han aktivt tog del av vad studentlivet bjöd. Han var ett år Gästrike-Hälsinge nations andre kurator, sjöng i Allmänna sången, togs in i OD och deltog som andre tenor i denna körs sångarfärd till Paris 1878. Utom sina huvudämnen matematik och fysik hade han botanik i sin fil kand:examen, och intresset för den vetenskapen bestod så att han vid 80 år alltjämt var en ivrig växtsamlare. Efter grundexamen fortsatte M fysikstudierna som han läsåret 1881/ 82 förlade till Sthlm där han experimenterade under ledning av VA:s ryktbare fysiker E Edlund (bd 12). 1894 trycktes hans doktorsavhandling i vilken han redogjorde för experiment med bl a disjunktionsströmmar, ett nytt slags elektriska strömmar som Edlund ansåg sig ha funnit i ljusbågen.

M blev docent i Uppsala och vistades 1886 med statligt stipendium för fysikstudier ett halvår i Tyskland. När vid hans hemkomst möjlighet hade yppats att i kemiska institutionen inreda ett dittills saknat fysiskt laboratorium förordnades han att som biträdande laborator organisera och leda laborationer i experimentell fysik. Tre år senare anslogs medel till en ordinarie laboratorstjänst men vid tillsättningen utsågs den bättre meriterade K Ångström och M lämnade universitetet. När tjänsten ånyo ledigförklarades 1898 sattes han i första förslagsrummet men tog då tillbaka sin ansökan. S å sökte han fysikprofessuren i Lund; han blev dock förbigången i samband med en uppmärksammad tillsättningsprocedur.

1887 instiftade M tillsammans med bl a S Arrhenius Fysiska sällskapet i Uppsala i avsikt att genom föredrag och referat av nyutkommen litteratur sprida kännedom om forskningens framsteg. Fysiker sammanträdde under kordiala former, diskuterade vetenskap och hörde föredrag vid ett glas punsch. Sammanträdena fick karaktär av licentiatseminarier och blev av stort värde för de studerande. Obligatoriska seminarieövningar i fysik infördes i universitetets fysikundervisning först på 1920-talet. Längre fram stod M bakom stiftandet av Fysiska sällskapet i Gbg.

M hade gått provar i Uppsala och haft olika lärarvikariat och 1891 utnämndes han till lektor vid Gbgs realläroverk där han förblev till sin pensionering. Han var uppskattad som lärare och provårshandledare och ihågkommen för sin förmåga att utan tjat få lärdomar att fastna hos sina elever. Han var på sitt område en av samtidens främsta läroboksförfattare, väl känd för bl a sin åskådliga logaritmtabell, och var föregångsman för en modern undervisning i fysik med obligatoriska laborationer. Hans erfarenheter och idéer fick spridning genom välskrivna lärarhandledningar och han kom att få stor betydelse for undervisningsmetodiken i realskola och gymnasium.

M publicerade utom läroböcker ett flertal matematiska och fysikaliska skrifter, de tidigare resultat av experiment och de senare av rent teoretiskt innehåll. Han var i 55 år ledamot av VVS och i dess Handlingar lade han som pensionär i en serie avhandlingar fram en egen teori om gravitationen. Den är enligt hans åsikt inte baserad på en a priori-egenskap hos materien utan ett följdfenomen av rörelser inom ett interstellärt och interatomiskt ämne som han kallade gravitationsetern. Hans sista skrift, publicerad 1945, är en talteoretisk studie över en diofantisk ekvation av viss typ.