Meriter

4 Lagerlöf, Selma Ottilia Lovisa, syssling till L 3, f 20 nov 1858 på Mårbacka, Ö Ämtervik, Värml, d 16 mars 1940 där. Föräldrar: löjtnanten o godsägaren Erik Gustaf L o Elisabeth Lovisa (Louise) Wallroth. Genomgick H lärarinneseminariet ht 82–vt 85, lärare vid Elementarlärov för flickor i Landskrona 85–95, resa till Italien 95–96, till Egypten o Israel 99–00. Förf. — LWS 04, SA:s stora GM 04, fil hedersdr vid UU 24 maj 07, Nobelpristagare i litteratur 09, Litt et Art 09, led av Samf De nio 13–18 o från 26, LSA 14, Iqml 26. — Ogift.

Biografi

Selma L:s uppväxt på den lilla värmländska herrgården, släktgården Mårbacka, kom att få avgörande betydelse för hennes diktning, främst för debutverket Gösta Berlings saga (1891) men också för senare arbeten. Miljön var relativt isolerad från strömningarna i tiden men gav fantasin rik näring. Både traktens berättartradition o den läsning hon växte upp med — sv o utländska romantiker o sagodiktare — satte sin prägel på hennes fantasiliv. Utan att, som ibland skett, övervärdera den muntliga traditionens betydelse är det likväl av vikt att understryka, att L i sin hembygd blev förtrogen med en provinsiell egenart, som bar rik frukt i hennes författarskap. När hon efter många års trevande försök slutligen funnit den rätta stilen för sina berättelser från det gamla Värmland, visade sig stoffet ha en stark genomslagskraft. Det gestaltades i en poetisk-romantisk form, som gjorde Gösta Berlings saga till ett verk i de nya litterära teoriernas anda. Brevledes konstaterade Levertin häpen om det 90 publicerade avsnittet, att "en liten skolmamsell" fylld av glömd o undangömd provinsmystik skrivit det första verket efter Heidenstamsk-Levertinsk estetik.

Men vägen till debutverket var lång o uppvisar en bildningsgång, som jävar Levertins även i Svenska gestalter uttryckta uppfattning om L som en helt naiv diktare. L var tidigt inställd på att bli författare. Hon skrev flitigt vers under tonåren: tillfällighetspoesi, dockteaterspel — det mesta präglat av hennes barndoms o ungdoms läsning. Men framtidsutsikterna var inte lysande. I de memoarböcker L skrev på sin ålderdom tecknar hon bilden av en trivsam storfamilj med den charmfulle fadern, löjtnant Lagerlöf, som självskriven centralgestalt i en hel trakts glada sällskapsliv. Verkligheten var bistrare. Faderns tilltagande ohälsa ledde till allt sämre ekonomi o dystrare hemliv. De båda sönerna påbörjade sin utbildning, men döttrarna fick stanna hemma. När familjen inte längre hade råd att hålla guvernant, blev det L, som fick undervisa den yngre systern. Hon stod beredd att fortsätta som guvernant, när någonting inträffade, som förändrade hela hennes tillvaro: hon fick möjlighet att skaffa sig en utbildning.

När L vid 22 års ålder höll ett versifierat tärntal på ett bröllop i trakten, upptäcktes hennes talang av Sunne-prosten Anders Fryxells dotter Eva, som var ivrig kvinnosakskvinna. Hon lyckades påverka familjen Lagerlöf, så att L tilläts ta upp ett lån för att utbilda sig till lärarinna. Efter ett förberedande år på Sjöbergs lyceum började hon 82 på Högre lärarinneseminariet — en stimulerande miljö, där hon infördes i tidens aktuella frågor, litterära, religiösa o filosofiska. Varken den religiösa liberalismen eller spiritismen — båda modeströmningar — var henne främmande. Hon påverkades också av den naturvetenskapligt grundade utvecklingstro, som satte sin prägel på den allmänna uppfattningen vid denna tid. Sedan L fått anställning vid flickskolan i Landskrona, medförde närheten till Khvn en viss påverkan från danskt kulturliv — Spencers mekaniskt verkande utvecklingsbegrepp modifierades genom hennes bekantskap med Høffdings filosofi. Men någon filosofisk begåvning var L inte. Hennes livsåskådning var knappast något fast tankesystem o påverkades av impulser från ganska motsatta intresseområden.

Författardrömmen släppte L aldrig. Hon fortsatte att skriva tillfällighetspoesi: kamratsonetter, teatersonetter. Men hon publicerade ingenting. Trots detta kunde hon i ett brev från 86 (till Mim Rydberg) ge uttryck för en obetvinglig kallelsetanke: "Jag vill bli en stor författare, se där allt. Jag låter världen, skolan, min familj leva hur de vilja, jag har verkligen bara ett intresse."

L togs nu under beskydd av en annan kvinnosakskvinna, Sophie Adlersparre, Fredrika Bremer-Förbundets stiftare o redaktör för dess tidskrift Dagny, som lät henne debutera med fyra teatersonetter i Dagnys decembernummer 86. Hon fick därigenom ett forum o därtill en vän, som intresserade sig för hennes litterära utveckling. Viktigt var, att Sophie Adlersparre förmådde henne att överge den bundna formen för att i stället skriva prosa — något som skulle visa sig vara hennes rätta uttrycksmedel. Dock inte den stil hon först prövade sig fram med i Dagny o i de tidiga romanutkasten — 80-talismens realistiska vardagsspråk.

Gösta Berlings sagas tioåriga tillkomsthistoria är väl dokumenterad både av L själv o av forskare — den handlar i hög grad om att finna en stil. När den långa mognadsprocessen var till ända o L slutligen, efter förlusten av fädernegården, beslöt att skriva boken på sitt eget sätt för att åtminstone rädda något av en förlorad epok, medförde den nya stilen en nyvunnen lätthet att skriva. Hon vann 90 en pristävling i Idun med fem utbrutna kapitel ur den halvfärdiga romanen. Det fullbordade verket blev färdigt året därpå o bröt till form o huvudsakligen också till innehållet med 80-talsnaturalismen. Romanen är skriven på en lyrisk, rytmisk prosa, fylld av utrop, personliga känsloutbrott o hänvändelser till läsaren. Gentemot den tidigare generationens gråvädersstämning ställde hon upp en romantisk värld, fylld av fest o färg o äventyr. Sköna kvinnor svärmar kring Gösta Berling, tolv kavaljerer regerar i lössläppt yra över bruken vid Fryken — i romanen kallad Lövens långa sjö. Men boken rymmer även 80-talsidéer. Den mynnar ut i en hyllning till arbetet o uppställer slutligen ett moraliskt problem: hur skall det lyckas människan att vara både glad o god?

Gösta Berlings saga har debatterats ända sedan den först kom ut; tolkningarna pendlar mellan ytterligheter beroende på att man fäst sig vid skilda drag i romanen. Böök såg den som ett utflöde av 90-talets estetiska harmoni o är den som ivrigast har hävdat, att det var Carlyles stil o människouppfattning, som tjänade som förlösande faktor. Stellan Arvidson har upplevt Gösta Berlings saga som helt 80-talsmässig, om inte till uttryckssättet så till andan. Tendensen skulle vara kollektivistisk o moralisk. Vivi Edström har på grundval av L:s brevuttalanden visat, att författarinnan själv haft en växlande inställning till sitt verk. Under arbetets gång var hon väl medveten om att hon fronderade mot de rådande litterära normerna: det var det poetiskt sköna hon ville framlocka. När kritiken så drabbade den fantastiska inriktningen i hennes bok, utvecklade hon ett försvar, som gick ut på att snart sagt allt i hennes bok hade verklighetsunderlag.

Den ömsom nedgörande (mest bekant är Wirséns), ömsom entusiastiska (t ex Brandes) kritiken bidrog visserligen till att göra L till en känd författare, men den gjorde henne också osäker och trevande. Tiden efter debuten är ett splittrat skede, då hon ännu några år (92–95) fick dela sin tid mellan skrivandet o skolan. Hennes författarskap under dessa år karakteriseras av stilistiska experiment o motivsökande, något som resulterade i noveller från de mest skilda tider o ämnesområden. Bland dem är en av hennes mest uppskattade berättelser i det lilla formatet, Dunungen, som ingår i samlingen Osynliga länkar (94). Under denna sökandets tid kom vänskapen med Sophie Elkan att verka befriande o förnyande. Senare skulle Elkan med sin nervösa läggning komma att bli en börda för L. Men under 90-talet öppnade hon vägen både till sv kulturella kretsar o till världen utanför Norden (Bengt Ek). Romanen Antikrists mirakler (97) är en frukt av deras italienresa — L:s första stora utlandsresa. Boken är en romantiserad skildring av livet i en liten siciliansk stad, åskådlig o medryckande med delvis exakt beskrivna lokaliteter (E Lagerroth).

Också denna bok har väckt en fortlöpande debatt — diskussionen kring dess idéinnehåll inleddes med Hjalmar Brantings recension. L gjorde nämligen socialismen, som då blivit en politisk makt i Europa, till ett huvudmotiv o lät den symboliseras av en falsk Kristusbild, Antikrist. Frågan är, huruvida hon tagit ställning för eller emot. Troligen var hennes uppfattning inte entydig. Hon greps av den socialistiska lärans välfärdspolitik men tog avstånd från dess gudsförnekande propaganda. Romanen utmynnade i en förhoppning om en sammansmältning mellan kristendom o socialism. För en sådan uppfattning kunde hon finna ett stöd i den sicilianska socialismens speciella utformning, som hon studerat på ort o ställe.

Efter Antikrists mirakler följde — som vanligt efter ett större verk — ett par år, då L skrev noveller. Bland dessa märks samlingen Drottningar i Kungahälla (99), där hon återknöt till ett tidigare intresse för bohuslänska motiv — landskapet hade hon blivit förtrogen med, sedan brodern Daniel bosatt sig som läkare just i Kungälv. I o med den längre berättelsen En herrgårdssägen (99) var sökandets o stilexperimentens tid förbi. Begränsning o behärskning ersatte myllret av personer o händelser — L framträdde som en mogen författare i denna studie i sinnessjukdomens psykologi, där kärleken framställs som den frälsande makten. Den danske psykiatern Jörgen Ravn, som har stor aktning för L som psykolog, är av den uppfattningen, att hon i Gunnar Hede gav en bild av en skizofren människa, en beskrivning, som "ikke kan gøres bedre, som er så realitetsbetonet, så man som psykiater kun kan forbavses og i stum beundring må bøje sig for geniet". Det enda som Ravn anser mindre troligt är, att Ingrid lyckas bota Gunnar Hede genom att med hjälp av musiken återföra honom till tiden före sjukdomen.

Vårterminen 95 var L:s sista termin i skolan. Fr o m italienresan tog hon steget fullt ut: hon vågade då räkna med att kunna försörja sig som författare. Fortfarande hade hon sitt hem i Landskrona, men 97 lämnade hon definitivt staden för att flytta till Falun, där systern Gerda Ahlgren bodde. Också motivmässigt kom hon att närma sig sitt nya landskap. En herrgårdssägen utspelas i både Värmland o Dalarna, o hennes nästa stora verk Jerusalem, 1 (01) o 2 (02) grundade sig på verklighetsunderlag från Nås socken. Därifrån hade 96 en grupp bönder av religiösa skäl utvandrat till Jerusalem. Selma Lagerlöf, som läst om detta i en tidningsnotis, diktade — som hon hade för vana — vidare på det givna materialet. Ofta var det stoff hon utgick ifrån blygsamt; denna gång låg dock resor till både Nås o Jerusalem till grund för det färdiga verket. Men denna självsyn ledde inte till en rent realistisk roman utan till ett idealistiskt bondeepos, stilistiskt inspirerat av Björnsons Fortællinger o isländsk saga. I centrum för den breda men stramt byggda berättelsen står Ingmarssläkten, som karakteriseras av stark vilja, djup rättfärdighetskänsla o religiös ödmjukhet. Ett sv bondeideal, som L uppfattade det. I skildringen av hur väckelsen delar socknen i två motsatta läger har L försökt att med förståelse betrakta båda sidorna. Men hon har inte kunnat underlåta att rikta vissa angrepp mot de asketiska o fördömande dragen i sekteristernas kristendom.

Jerusalems första del fick ett lysande mottagande. L var nu en erkänt stor författare med stigande världsrykte. Första upplagan av andra delen ger ett mått på hennes ökande popularitet genom att meddela, att översättningar till sju andra språk samtidigt var under arbete (siffran skulle så småningom mångdubblas — nu är L översatt till ett fyrtiotal språk). Varken kritiken eller författaren själv var dock riktigt nöjda med denna andra del, som behandlar de bortdragande böndernas öden i den gordonska kolonin i Jerusalem. Till 1909 års upplaga verkställde L en genomgripande omarbetning av del 2. Boken fick därigenom en utvecklingsoptimistisk tendens, där gordonisternas verksamhet framställs som en bidragande orsak till Palestinas uppblomstring, o denna förändring accentuerar ytterligare tolkningssvårigheterna (Edström). Också när det gäller Jerusalem, har det uppstått en debatt om var L:s sympatier egentligen finns — hos de bortdragande eller hos dem som stannade kvar. Motstridigheten ökas i och med att utvandringen gestaltas inte bara som en sönderbrytande faktor i det gamla samhället utan också som ett beundransvärt vågstycke.

I Falun hade L vid denna tid fått en medhjälpare o en vän för livet: seminarieadjunkt Valborg Olander, expert på sv språket, som alltifrån Jerusalem 2 granskade o renskrev L:s manus. Genom hennes förmedling närmade sig L åter kvinnorörelsen; tidigare hade hon först tillhört kretsen kring Sophie Adlersparre, därefter danska kvinnosakskretsar genom sina danska översättarinnor Ida Falbe Hansen o Elisabeth Grundtvig. Till Kvindenes Udstilling i Khvn hade hon 95 skrivit dramat Sankta Annas kloster, som inte trycktes. Som ett exempel på L:s aktiva intresse i Falun kan nämnas, att det var hon som 06 skrev den petition, som rösträttsföreningen i staden skickade in i samband med den landsomfattande namninsamlingen för rösträtt åt kvinnor, som då ägde rum. Också i fortsättningen tog L del i rösträttsarbetet o tvekade inte att visa sin lojalitet, när hennes namn kunde vara till nytta. Mest uppmärksamhet väckte det bekanta talet Hem och stat, hållet vid den internationella rösträttskongressen i Sthlm 11. Föredraget utmynnade i, att kvinnorna som skapat hemmet (liksom männen staten) nu skulle hjälpa till med att skapa den goda staten. Hennes offentliga ställningstaganden var dock mindre radikala än hennes privata åsikter. I praktiken var ju L en intensivt arbetande yrkeskvinna (dessutom gårds- o fastighetsägare) med en så småningom världsomspännande rörelse — utan att ha fulla medborgerliga rättigheter. I brev tog hon starkt avstånd från Ellen Keys åsikter, att kvinnor endast är lämpade för vissa typer av arbeten. I sina rösträttstal, däremot, kom hon ganska nära Ellen Keys tro på samhällsmoderligheten o kvinnans egenart.

L stod inte främmande för att också i andra sammanhang göra en viss samhällsinsats. Beställningsarbetet att skriva en läsebok för folkskolan tilltalade henne genom sin folk-uppfostrande betydelse. "Jag vill, att ungdomen genom sin läsebok skola få riktigt reda på sitt eget land och lära sig älska och förstå det, även litet ha reda på dess många hjälpkällor och utvecklingsmöjligheter så att de inte rusa åstad till Amerika vid första lockelse ...", skrev hon i nov 04 till sin förra chef Josepha Ahnfelt. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (läsebokens slutgiltiga titel) kan betraktas som det största litterära dokumentet om uppslutningen kring Sveriges nationella tillgångar (Ahlström). Utformad som den var under unionsupplösningens år blev boken uttryck för en liberalt färgad optimistisk framstegstro.

Arbetet fordrade en lång studie- o förberedelsetid o åtskilliga resor i Sverige. Redan 01 hade L blivit tillfrågad, först 06 kom första delen o 07 den andra. Dessemellan hann hon skriva två mindre böcker, Kristuslegender o Herr Arnes penningar, båda 04. Det var Kiplings djurberättelser, främst Djungelboken, som gav henne den avgörande idén, hur hon skulle komponera sin läsebok. Genom att som han sätta in djuren i landskapet gjorde hon detta levande o utformade samtidigt sin bok till en uppfostrings- o reseroman. Ledmotivet blev en li- ten förtrollad pojkes färd på gåsrygg genom Sverige. Till hans äventyr anknöts kunskaper om Sveriges geografi o näringsliv, flora o fauna — allt medryckande o spännande berättat. Denna bok, avsedd för nioåringar, fick därtill ett föredömligt modernt o enkelt språk. Det var Adolf Noreen, den kände språkmannen o barndomsvän till L, som utfärdade riktlinjer o granskade korrekturet. På hans inrådan slopades t ex pluralformen av verbens talspråksformer.

Den nya läseboken fick mycket uppskattande anmälningar av den skönlitterära dagskritiken men förorsakade också en stor pedagogisk debatt, där anhängare av den äldre pedagogiken tog avstånd från fantastisk läsning i en skolbok. Medan striden pågick som värst, kallades L till hedersdoktor av filosofiska fakulteten i Uppsala (07) — en hedersbevisning, som hon satte stort värde på, inte minst för att hon betraktade den som "en utmärkelse för hela kvinnokönet". Striderna kring boken ebbade så småningom ut. Andra delen blev mottagen med slösande beröm, o boken började sitt segertåg. Inte bara som skolbok o inte bara i Sverige — Nils Holgersson blev en barnboksklassiker, som presenterade Sverige för världen.

L:s barndomshem Mårbacka ägnas i läseboken ett eget kapitel: En liten herrgård. I en fiktiv återkomst till den efterlängtade hembygden träder L själv in i sin saga o träffar där den förtrollade pojken — som berättar sina äventyr för henne. Återvändandet till Mårbacka hade sin motsvarighet i verkligheten. Några månader innan boken blev färdig (07), köpte L tillbaka det förfallna huset o trädgården. Nobelpriset (09) gav henne möjlighet att återköpa själva egendomen. Detta hemvändande till Värmland — hon skulle i fortsättningen dela sin tid mellan Mårbacka o Falun — innebar också en motivmässig återkomst. Hennes diktning fick en förnyad anknytning till hembygden. Dock inte längre till Gösta Berlings fantastiska landskap utan till en något mer vardaglig men ändå inte helt realistisk miljö. I Liljecronas hem (11) berättade hon om farmoderns ungdom o lät därvid drag av folklig övertro spela in. Kejsarn av Portugallien (14) utgår från ett bygdeoriginal hon kände från sin barndom, men berättelsen har omskapats till en faderskärlekens höga visa.

I fråga om yttre framgångar stod L vid denna tid på höjden av sin berömmelse. Firandet av hennes 50-årsdag blev en landsomfattande manifestation. När hon fick Nobelpriset, var det efter åratals påtryckningar inte bara från sv opinion utan också från Norge o Finland. 14 invaldes hon i SA som den första kvinnliga ledamoten. Men trots detta tycks L:s författarskap under 10-talet ha präglats av en viss osäkerhet, vilket i några avseenden ledde till nyorientering men också till att planerade motiv förkastades. Hon fullföljde t ex inte den påbörjade fortsättningen av Liljecronas hem. Det har ansetts, att L hamnade i ett dilemma som konstnär redan i samband med den litterära brytningstiden före 10. Krav ställdes på nutidsskildringar med socialt o politiskt engagemang. L o de övriga 90-talisterna angreps för att deras verk saknade kontakt med verkligheten o samtidsproblemen; därtill betraktades speciellt L som en alltför enkel o naiv konstnär. Svaret på detta blev dels att L starkare började betona, vilka konstnärliga mödor, som låg bakom hennes arbeten, dels de båda romanerna Körkarlen o Bannlyst, där L sökt sig fram till något nytt, velat hävda sig som samtidsdiktare o visa sin lyhördhet för tidens krav på socialt engagemang — en satsning som dock inte väckte kritikens uppskattning (Ulla-Brita Lagerroth) .

Gentemot denna uppfattning har hävdats (Edström), att den verkliga produktionskrisen först kom i samband med världskriget. Den förnyelse i 10-talets anda, som man kan finna i hennes verk — o då även i de båda som tar upp provinsiella motiv, Liljecronas hem o Kejsarn av Portugallien — kan lika väl vara ett resultat av ett utbyte diktargenerationerna emellan som av en motsättning. Utmärkande för hela L:s tiotalsdiktning var dock en förändrad livssyn, en mer illusionslös uppfattning av människors inbördes relationer. Sadismen är visserligen ett ursprungligt motiv hos henne — man kan tänka på en tidig novell som Tale Thott — men skildringen av hur människor plågar varandra upprepas med särskild frenesi alltifrån Liljecronas hem över Körkarlen o Kejsarn av Portugallien till Bannlyst. Körkarlen, som kom ut 12, är något av ett beställningsarbete: Nationalföreningen mot tuberkulos hade bett L om ett bidrag. Berättelsen är en säregen blandning av realism o overklighet — en spökhistoria, där L har utnyttjat sin kunskap om spiritism o teosofi i sin skildring av gränslandet mellan liv o död. I en småstad, som har starka likheter med Landskrona (en stad där L deltagit i bekämpandet av slum o fattigdom) färdas en nyårsnatt dödens körkarl för att samla in de avlidnas själar. Han åtföljes av den förfallne David Holm, som genom nattens upplevelser kommer till insikt om sin skuld o grips av längtan efter bättring — o som slutligen får möjlighet att sona vad han brutit.

L har avsiktligt lagt in mer religiös o moralisk förkunnelse i sin berättelse än hon brukade. Därav kan man dock inte dra några säkra slutsatser om hennes inställning till kristendomen. Hennes förhållande till religionen är inte så entydigt, som det kan synas i hennes diktning. Man kan iaktta hur hon gång efter annan tangerar religiösa motiv — men som privatmänniska markerade hon vanligen en viss distans både till kristendomen o till teosofi o ockultism. Hon var medveten om att man nog kunde tro henne vara en ganska god kristen, när man läste hennes böcker, som hon uttryckte det i ett sent brev till Henriette Coyet, där hon redogjorde för sin religiösa utveckling (april 30). Studieåren hade emellertid lett henne bort från kristendomen — först i sitt konstnärskap upplevde hon en sorts religiös dimension: "... hände sig under de många år, som jag kämpade för att lära mig författa, att jag märkte, att den torra förståndstron inte passade mig. Om jag inte fick skriva om under, om det övernaturliga, så dög jag till ingenting, och detta inre tvång förde mig tillbaka till att tro, att det dock måste finnas en annan värld. Någon religion bland de många som finnas, har jag inte funnit, som jag kan sluta mig till, men där jag råkar på tro på Gud och odödlighet, där tycker jag, att jag tillföres liv . . ."

Också hennes nästa bok, Kejsarn av Portugallien, har så starka kristna inslag, att den blivit kallad för uppbyggelsebok. Men frågan är om inte det snarast är så att L använt de kristna motiven som gångbar referensram (Wallström). Kejsarn av Portugallien är en inte längre helt kristen frukt av den kristna traditionen. Huvudmotivet i boken, som går tillbaka på händelser i L:s barndom, är egentligen en studie i sinnessjukdom, i likhet med En herrgårdssägen. Torparen Jan flydde in i sjukdomen för att slippa höra sanningen om dottern, som blivit prostituerad. L har här givit en utomordentlig skildring av en människa med paranoid skizofreni (Ravn).

Första världskriget fick, som tidigare nämnts, en förlamande inverkan på L:s diktarförmåga. Dimman, en av de få noveller hon lyckades skriva vid denna tid, ger uttryck för hennes egen skuldkänsla över att leva i en orörd idyll — skenbart trygg som Den fridsamme, vars horisont begränsas av dimma. Hennes tystnad var ett svek. Med den genomslagskraft hennes uttalanden vid den tiden hade ansåg hon det som sin oavvisliga plikt att gripa in mot kriget. Men när det gällde, att denna gång ställa sin penna i fredens tjänst, saknade hon inspiration. Först 18 kom hon igång med arbetet. Men den färdiga romanen, Bannlyst, är präglad av hennes svårigheter att konstnärligt gestalta den pacifistiska idén. Temat är, att krig är värre än kannibalism. Bokens huvudperson Sven Elverson blev anklagad för att ha ätit människokött under en polarexpedition. Förödmjukad o avskydd fick han inte upprättelse, förrän liken från Nordsjöslaget började driva in mot stränderna o övertygade hans omgivning om att det var värre att förgripa sig på levande än på döda. L:s avsikt var att framkalla lika starka äckelkänslor mot dödandet som mot ätandet av människor. Boken är sammanfogad av minst två olika berättelser — äktenskapshistorien var först tänkt som en separat roman. Denna brist på enhetlighet o den övertydliga tendensen gjorde boken mindre lyckad annat än i enskildheter.

L var själv medveten om att hon inte skrivit något mästerverk. Men henne gladde det mest, att de tomma åren var förbi, att hon fått sin författargåva tillbaka. Ren skönlitteratur skrev hon dock inte ännu på ett par år. Hennes nästa arbete, att på SA:s uppdrag skriva en biografi över Topelius, återförde henne till en värld liknande hennes egen barndom. Till den återvände hon i memoarböckerna Mårbacka (22), Ett barns memoarer (30) o Dagbok (32) — den sistnämnda utspelas huvudsakligen i Sthlm. Gården o dess människor är i memoarerna skildrade med större realism än i tidigare värmlandsberättelser men ses ändå i ett försonande skimmer, idealiserade av en medvetet arbetande författare. Läsare o recensenter blev offer för missuppfattningen, att de i Mårbacka fick lära känna det verkliga Värmland — ett motstycke både till hennes första romantiska värmlandsskildringar o till den halvrealistiska Liljecronas hem. Visst finns det en betydande skillnad mellan de tidiga o de senare berättelserna. På ett hetsigt o dramatiskt språk skildrar Gösta Berlings saga det vilda, det glansfulla Värmland, fyllt av starka motsättningar o romantisk spänning. Jämfört med detta fantastiskt överdådiga Värmland ter sig den åldrade L:s beskrivning av livet på Mårbacka som en trivsam vardagsberättelse. De kavaljerer, som förekommer, är berövade all romantik, framträder som ömkansvärda gengångare från en svunnen storhetstid. Men memoarerna är ändå betydligt idylliserade. Hon använde skönlitterära metoder liksom i boken om Topelius, diktade till o diktade om en smula, när kompositionen så fordrade.

L skrev mårbackaboken i ett alldeles bestämt syfte: att rädda sina barndomsminnen från glömskan o ge en sympatisk bild av fadern från tiden före hans sjukdoms- o nedgångsperiod. Det gamla Mårbacka var vid denna tid på väg att försvinna men räddades alltså över i diktens värld. Boken skrevs nämligen samtidigt som det nya ståtliga huset uppfördes, den paradbyggnad fadern hade drömt om men aldrig fick möjlighet att bygga.

Inte bara Mårbackas huvudbyggnad rustades upp 21. Också torp, lagård o lador reparerades, stall o flygel byggdes, vägarbete o täckdikning sattes igång. L tog sin uppgift som jordbrukare på allvar, lade ner mycket tid o pengar på förbättring av gården o hade en omsorg om sina anställda, som kan betecknas som patriarkalisk. Hon blev häcklad för sitt försök att driva affärsverksamhet: tillverkningen av havremust, "Mårbacka skrädda havremjöl", som igångsattes 25. Men detta gjorde hon för att bereda traktens folk arbetstillfällen o bättre inkomster av havren, som stod lågt i pris.

Två av memoardelarna handlar om Värmland. Nya delar planerades, som aldrig kom till utförande: om den svåra depressionen på 70-talet, när bruk o gårdar gick omkull, om L:s ungflickstid, när hon flydde till dockteaterlek från vardagstristessen (dockteaterspelen finns bevarade och gavs ut 59). Den tredje memoardelen, Dagbok, behandlade i stället sthlmsvistelsen 73, när hon fick sjukgymnastik för sin haltas skull. Den är en rent fiktiv Dagbok men hållen i en så naivistisk ton att många, bland dem en så nära vän som Valborg Olander, var säkra på att L hade riktiga dagboksanteckningar att utgå ifrån. Det ansågs, att en så gammal människa inte kunde skriva så autentiskt barnsligt — vilket säger en hel del om L:s stilistiska förmåga.

Några år in på 20-talet — en mycket tidig skiss finns bland mårbackautkasten från 21 — påbörjade L sin sista, aldrig fullbordade romanserie. Uppslaget till Löwensköldcykeln fick hon av de sk Estenbergska papperen, en samling brev från en mycket dygdig präst, som slutade i förfall. Inledningen, spökhistorien Löwensköldska ringen (25), är något lösligt sammanknuten med handlingen i övrigt. Den går egentligen tillbaka på en berättelse, Karin, som hon misslyckades med på 90-talet — det var rätt vanligt, att L på detta sätt varierade ett tema flera gånger, innan det fick sin perfekta form. En spökhistoria låg dessutom i linje med tidens uppflammande intresse för ockulta företeelser — L kände det som hon återfann sin barndoms övertro i den moderna mystiken, fast i ny gestalt.

Närheten i tid till memoarerna har satt sina spår i romanen — manuskriptutkasten har tom ännu fler värmlandsanknytningar än de färdiga verken (Ulvenstam). Hon knöt spökhistorien till en tradition i Fryksdalen o förlade både Charlotte Löwensköld (25) o Anna Svärd (28) huvudsakligen till Värmland. Karlstad har sitt rätta namn, Korskyrka är det Karlskoga, där L gick o läste för sin farbror Tullius Hammargren. Bokens prostgård har lånat många drag från verklighetens. Återvändandet till värmlandsmiljön inspirerade L till ett sista produktivt decennium. På tio år skrev hon sex böcker, bland dem en sådan höjdpunkt i författarskapet som Charlotte Löwensköld.

Böckerna Charlotte Löwensköld o Anna Svärd försöker lösa den psykologiska gåtan, hur den fromme präst, som först kallades Estenberg efter förlagan, därefter Ekenstedt, kunde brytas ner moraliskt. Som ofta hos L har detta problem lett över till en livsåskådningsdebatt. Romanen blev en idéroman, som i linje med L:s tidigare verk formade sig till ett avståndstagande från asketism o fanatism. Det var överspänd pietism o egenrättfärdighet i förening som blev Karl-Artur Ekenstedts fördärv. Gentemot honom o hans själviska moralism har L ställt hustrun Anna Svärd, den kloka, strävsamma dalkullan, o fästmön, den stolta, impulsiva o livsbejakande Charlotte — en av L:s charmfullaste kvinnogestalter. Charlottes bedrifter skildras med ljus, rikt spelande humor, medan boken om Anna Svärd har en betydligt allvarligare ton. Det sista avsnittet, där trådarna från Löwensköldska ringen skall knytas samman med de senare verken o straffdomen över Löwensköldarna gå i verkställighet, verkar något pressat o har rafflande episoder i följetongsstil. Romanen Anna Svärd slutar med ett frågetecken. Bevarade utkast visar, att L av o till under tio år fruktlöst arbetade på en fjärde del. Ännu inför 80-årsdagen försökte L få en avslutande volym färdig men misslyckades — då som tidigare.

Efter Dagbok (32) författade L inte någon mer bok. Höst (33) är en samling av berättelser o tal — alltså äldre material. Men hon upphörde aldrig att försöka skriva, en ojämn kamp med ålderdom, sjukdom o — berömmelse. L hade blivit en världsberömd författare i särklass, vilket under åratal inverkade störande på hennes arbetsro. Horder av turister under sommaren, sv o utländska besökare att ta emot, intervjuer, uttalanden, radioframträdanden, filmatiseringar o, inte minst, en oerhört omfattande korrespondens, där kända o okända tiggde pengar o råd i de mest olikartade frågor. Någon gång kunde ett sådant brev verka befruktande på inspirationen: en förfrågan från en holländsk läkarfru, hur man skulle visa tacksamhet mot en död, ledde till åratals arbete med en berättelse, vars utkast visar hennes tilltagande intresse för den utomsinnliga världen. Själv publicerade hon inte mycket av vad hon skrev under sina sista år (postumt har en hel del tryckts: vissa avsnitt av den ovannämnda berättelsen Själen, memoar- o novellfragment, några kapitel av biografin över Sophie Elkan). Men författandets glädje upplevde hon ännu på sin höga ålderdom. Till Ida Bäckmann skrev hon så sent som i jan 39: "I går skrev jag flera timmar i sträck. Och så skall jag säga dig, om du inte vet det förut, att det är något förtrollande, fängslande, nästan bedövande i att skriva."

Under sin livstid blev L något av en institution, o bilden av henne som författare blev med tiden ganska utglättad. Man tog med rätta fasta på att hon var en stor berättare. Men man utmålade henne som naiv, enkel o problemlös, en ofarlig författare som skrev snälla sagor för snälla barn. Forskningen efter hennes död har nyanserat o fördjupat bilden av henne. Redan Elin Wägner tecknade en mångsidigt utrustad människa, väl insatt i tidens frågor, en personlighet vars harmoni inte var lättvunnen utan tillkämpad. Litteraturforskarna har visat, att L var en mycket medvetet arbetande författare; såväl den konstnärliga gestaltningen som böckernas idéinnehåll var frukten av mycket omfattande förberedelsearbeten. En ny lagerlöfbild håller på att växa fram, en kontrastbild, som är nödvändig, därför att, som Nils Afzelius uttryckte det i sin analys av L som författare: "Försöken att göra Selma Lagerlöf till en okomplicerad, snäll sagoberätterska med erkänt goda, kristna eller kristliga tänkesätt har skadat henne mer än den kritiska illviljan." I medveten strävan att rasera den gamla uppfattningen har Afzelius, vår kanske främste lagerlöfkännare, kallat det sista verk han skrev om henne för Selma Lagerlöf — den förargelseväckande.

Författare

Ying Toijer-Nilsson

Arkivuppgifter

Huvuddelen av L:s arkiv (ms, konc, utkast, anteckn:böcker, dagböcker, brev till och från L m m) i Mårbackasaml på KB (breven till-gängl 1990; mkt stora sviter bl a till Sophie Elkan, Louise Lagerlöf o Valborg Öländer). Brev från L f ö i bl a GUB (till G af Geijer-stam), KB (bl a 33 st till Sophie Adlersparre, 601 till I Bäckmann, 88 till norska tandläk Kaja Hansen 24 till Ellen Key, en stor saml till de danska översättarinnorna Ida Falbe Hansen o Elisabeth Grundtvig), SA (till bl a Ruth Brandberg) o UUB (bl a till Eva Fryxell o Helena Nyblom). Ls brev i urval utg av Y Toijer-Nilsson (1—2, 1967—69; med hän-visn till förvaringsorter) ; se även U-B Lagerroth, "Liknelsen om punden är min egentliga religion" (Lagerlöfstudier 1958).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se N Afzelius, Selma Lagerlöfs bibliografi. Originalskrifter. Färdigställd av Eva Andersson. [Karlstad, tr] Sthlm 1975. 145 s. (Selma Lagerlöf-sällskapet, skrifter, 11.) Även Sthlm s å. (Acta Bibliothecäe regiae Stockholmiensis, 23.) — Vidare: Körsbärsträdet (Lagerlöfstudier, d 5, Falköping 1976, s 233 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: N Afzelius, S L:s världsrykte. En bibliografisk översikt av hennes översatta verk (NF:s månadskrönika 1938); dens, S L — den förargelseväckande (1969); G Ahlström, Den underbara resan (1942); dens, Kring Gösta Berlings saga (1959); dens, S L får Nobelpriset (Lagerlöfstudier 1961, 1960); S Arvidson, S L (1932); W A Berendsohn, S L (1928, tysk uppl 1927); J Brunius, Mårbacka (1963); F Böök, Sveriges moderna litt (1921); V Edström, "Gud styr". Motivför-skjutningen i Jerusalem (Lagerlöf studier 1958); dens, Livets stigar (1960) o där anf källor o litt; dens, Episoder o enhet. En studie i SL:s konstform (Modermålslärarnas fören:s Å 1961); dens, rec av U-B Lagerroth, Körkarlen o Bannlyst (Saml 1964); dens, S L o kvinnans rösträtt (Kvinnomystik o kvinnopolitik, ed G Qvist, 1974); dens, Att framlocka det poetiskt sköna (Lagerlöfstudier 1976); B Ek, S L efter Gösta Berlings saga (1951) o där anf källor o litt; E Eliasson, Esselde o S L:s tidigaste prosa (SDS 15 sept 1950); dens, Esseide ger råd för Gösta Berlings saga (ibid 19 okt 1950); dens, Om S L o teosofien (OoB 1951); dens, S L i Landskrona (1958); H Gullberg, Stil- o manuskriptstudier till Gösta Berlings saga (1948); dens, Hur Gösta Berlings saga växte fram (Lagerlöfstudier 1958); Lagerlöfstudier 1958, 1961 (1960), 1966, 1971 o 1976; E Lagerroth, Landskap o natur i Gösta Berlings saga (1958) o där anf källor o litt; dens, S L o Bohuslän (1963); dens, S L:s Jerusalem (1966); dens, S L som siciliansk hembygdsdiktare (Lagerlöfstudier 1971); U-B Lagerroth, Körkarlen o Bannlyst (1963) o där anf källor o litt; O Levertin, Sv gestalter (1903); S Lindqvist, Om S L:s förhållande till spiritism o teosofi (Saml 1960); Mårbacka o Övralid, 1—2 (Hågk o livsintr, 21—22, 1940—41); J Ravn, Menneskekenderen S L (1958); Y Toijer-Nilsson, Inledn till S L:s Dockteaterspel (1959); dens, S L o kvinnorörelsen (Hertha 1958); dens, SL — flickan som inte fann sig i sin kvinnoroll (Lagerlöfstudier 1971); dens, S L:s memoarer — fragment o varianter (Lagerlöfstudier 1976); L Ulvenstam, Den åldrade S L (1955) o där anf källor litt; K Wallström, Kärlekens skapande kraft i Kejsarn av Portugallien (Lagerlöfstudier 1976); G Weidel, Helgon o gengångare (1964) o där anf källor o litt; H Vessby, Heidenstam o Gösta Berlings sagas tillblivelse (Lagerlöfstudier 1976); F S de Vrieze, "De döda kommer en så nära". S L:s posthuma novell Själen — verklighetsbakgrund o förhistoria (Lagerlöfstudier 1976); dens, Fact and Fiction in the Autobiographical Works of S L (1958); E Wägner, S L, 1—2 (1942—43; ny uppl översedd av B Ek 1958).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Selma O L Lagerlöf, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ying Toijer-Nilsson), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10922
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Selma O L Lagerlöf, urn:sbl:10922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ying Toijer-Nilsson), hämtad 2024-04-20.