J August Hartmansdorff, von

Född:1792-03-12 – Adelövs församling, Jönköpings län (i Norra Liarp)
Död:1856-12-21 – Nikolai församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kammarrättspresident


Band 18 (1969-1971), sida 303.

Meriter

von Hartmansdorff, Jacob August, f 12 mars 1792 i N Liarp, Adelöv (Jönk), d 21 dec 1856 i Sthlm (Nik). Föräldrar: regementskvartermästaren Jacob Baltzar v H o Fredrika Grönhagen. Inskr vid UU 14 mars 06, ex till rättegångsverken 07, kansliex 08, eo kanslist i krigsexp 22 febr 09, kopist vid pommerska exp 22 juni 10, kanslist o v notarie i Sundhetskoll 17 juni 11, kanslist i dep för kolonialärenden 12 aug 12, anställd i högkvarterets kansli under kriget i Tyskland 13—14, prot:sekr i dep för kolonialärenden 10 jan 14, kanslist hos de sv delegerade vid förhandharna med Norge efter konventionen i Moss 14, sekr vid Pommerns Överlämnande till Preussen 15, exp:sekr i k kansliet 20 aug 16, sekr hos riksståthållaren i Norge 16—21, kansliråds n h o v 15 dec 18, led av kommittén ang reglering av rikets styrelseverk 21—23, fullm i riksgäldskontoret 2 aug 23, deltog i riksdagarna 23— 54, led av den s k stora uppfostringskom-mittén 25—dec 28 o flera andra statliga kommittéer, riddarhuskamrerare 25 juni 26 —14 sept 33, bankofullm 16 juli 29, stats-sekr i eckhexp 23 april 31—16 maj 40, ordf i Sv nykterhetssällsk från 38, tf hovkansler 9 mars—2 nov 38, tf landsh i Kalmar län 2 nov 38—28 mars 40, bankofullm 7 aug 40, president i kammarrätten 30 juni 41, led av unionskommittén okt 41—nov 44. — LVA 30, LSkS 32.

G 15 juli 28 på Utterud, Nor (Värml) m Beata Maria Ehrencrona, f 7 dec 99 på S Edsberg, Segerstad (Värml), d 12 juni 67 i Sthlm (Klara), dtr till häradsh Samuel Gammal E o Clara Elisabet Flach.

Biografi

August v H blev tidigt faderlös och måste under sin ungdom kämpa med ekonomiska svårigheter och bekymmer. Hans korta akademiska studier i Uppsala avslutades redan 1808 med kansliexamen men hela livet igenom fortsatte han att studera juridik och statsvetenskap, vilka ämnen han som ämbetsman och politiker bäst behövde. Vid 19 års ålder (1811) blev H medlem av Götiska förbundet, vars romantiskt-historiska åskådning han tillägnade sig, men också dess vid denna tid i stort sett frisinnade syn på samhällsfrågorna. Under en kort tids tjänstgöring i krigsexpeditionen 1809 uppmärksammades han av utrikesstatsministern Lars v Engeström. Han kom sedan att användas i olika uppdrag, bl a vid fredsförhandlingarna med Danmark i Jönköping 1809. På rekommendation av hovkanslern Gustaf af Wetterstedt fick H därefter handlägga pommerska ärenden och även tjänstgöra vid Karl Johans fältkansli under fälttåget i Tyskland 1813.

H förvärvade tidigt en viss parlamentarisk erfarenhet genom kanslitjänstgöring vid riksdagar from 1810. Vid 1812 års riksdag var han kanslist i konstitutionsutskottet och tog då starka intryck av oppositionsledaren på riddarhuset F B v Schwerin och sin jämnårige vän Pehr Lagerhjelm. H, som sedan kom att framstå som en av pressens hårdaste tuktomästare, stod 1812 vid deras sida, som ville värna den nyförvärvade tryckfriheten mot de av Karl Johan önskade inskränkningarna. Vid riksdagen 1815 var H kanslist på riddarhuset och beundrade även då Schwerins vältalighet. Han delade i stort sett hans åskådning och var inte på något sätt gripen av den begynnande politiska reaktionen i Europa. Han kände sympati för den ekonomiska liberalismens av Adam Smith framförda idéer, kallade denne »det borgerliga samfundets läkare» och menade, att näringstvång, statsförmynderskap, höga tullar och andra hinder för en fri ekonomisk samfärdsel borde bort.

Samtidigt fortsatte H att öka sin erfarenhet även i fråga om yttre politik. Han var med vid freden i Kiel 1814 och följde Karl Johan vid dennes besök i Paris och kvarstannade i Pommern efter arméns hemfärd. Han hemkallades för att som kanslist åtfölja de kommissarier, som efter konventionen i Moss skulle förhandla med norska stortinget. 1815 kom han åter till Pommern som sekreterare vid provinsens slutliga överlämnande till Preussen, vilket H beklagade och varom han efterlämnat en intressant, otryckt skildring. Han kvarblev i Tyskland ända till 1816, då han kallades att bli sekreterare hos riksståthållaren i Norge. Under femårsperioden 1816—21 uppehöll han i Kristiania denna befattning.

H:s första intryck av norrmännen var gynnsamt. Han säger i ett brev, att de var bättre än man i Sverige föreställde sig. Men landet var fattigt och hårt drabbat av den svåra depressionskrisen efter Napoleonkrigen. Nästan all handel låg nere, och kredit stod inte att uppbringa. Något längre fram blir omdömena mindre välvilliga. Då finner han norrmännen ohyfsade i sitt uppträdande men menar, att de är ett stillsamt och fredsälskande folk, tapprare i ord än i handling. De norska officerarna saknade enligt H militär hållning och disciplin, och ej heller statsråden, bortsett från Karl Johans vän greve Wedel-Jarlsberg, fann nåd inför hans ögon. Men när H lämnade sin post i Norge, skrev han i sin almanacka, att han kände en djup saknad och att han med många band var fästad vid landet.

H fann den offentliga diskussionen i politiska frågor friare i Norge än i Sverige, och regeringen var där mera överseende mot vissa pressorgans förlöpningar. Den förstod bättre än den svenska, vad ett konstitutionellt styrelsesätt i sina konsekvenser innebar. Han uppskattade också den norska, efter franskt mönster skapade förvaltningen för dess enkelhet och effektivitet. Han avvisade bestämt den av många dåtida svenskar omhuldade tanken, att Norge borde införlivas som en riksdel i det sv riket. Dess fulla inre självstyrelse ansåg han vara till fördel för Sverige.

Med riksståthållaren Carl Mörner, som var populär bland norrmännen, hade H ett gott samarbete. När denne lämnade sin post 1818, skaffade han H kansliråds titel och fullmakt. 1819 efterträddes Mörner som riksståthållare av generalen J A Sandels. Denne var en härskarnatur, och H ansåg honom vara stel, snål, arg och pedantisk och en av de svåraste människor, som han råkat ut för. H hatade Sandels av hela sitt hjärta. Hans konflikter med denne bidrog till att han vid återkomsten till Sverige kom att träda fram i opposition mot regeringen, även om han överdriver, då han menar, att en av orsakerna till hans oppositionsställning var »kränkt självkänsla och en orolig lust att göra sig bemärkt».

H blev 1821 medlem av kommittén »för styrelseverkens reglering» och kom så att ägna en stor del av sitt intresse och sin arbetskraft åt förvaltningsproblemen. Han hade länge känt sig stå i motsats till det gamla sv ämbetsmannaståndet med dess traditioner från 1700-talet och dess idélösa konservatism. Han ansåg att förvaltningen var alltför tungrodd och byråkratisk och ville omdana den till större likhet med den norska. I början ville han avskaffa de gamla rikskollegierna från 1600-talet, men sedan ville han skapa en organisation, där kollegierna skulle få vara kvar som en motvikt mot K M:ts envälde över den ekonomiska lagstiftningen. Då H inte vann tillräckligt gehör för sina idéer inom kommittén, avgav han en vidlyftig reservation, kallad »Förslag till inrättningen av Sveriges statsförvaltning». Arbetet blev av stort värde, ej minst genom sin historik av den äldre sv förvaltningen. Kommitténs förslag blev, jämte H:s reservation, överlämnat till 1823 års riksdag, och hans idéer gav i flera stycken uppslag till den stora departementalreform, som beslöts vid riksdagen 1840—41. Själv säger H, att arbetet blev av största betydelse för honom. Det gav en stadga i hans begrepp om det sv samhället, som han förut hade saknat.

H:s parlamentariska talang framträdde första gången vid 1823 års riksdag. Hans anföranden på riddarhuset torde vid denna riksdag ha uppgått till över tusentalet. Den mot H kritiske landshövdingen Hans Wachtmeister skriver, att det ej finns »ett ämne, i vilket han ej talar och vari han åstadkommer en exposé, lång och tråkig visserligen, men genom vilken han inpräntar i oss frågans historia från dess mest avlägsna upprinnelse». Wachtmeister kunde inte förstå, att H faktiskt spelade den roll han gjorde. Ty han ansåg honom vara »alltid tråkig. Han har den olyckligaste stämklang, man kan tänka sig, och talar i stenstil, ty han uttalar alla ord skarpt särskilda med en liten paus mellan varje». Trots att H kanske saknade en talares yttre förutsättningar, torde han dock redan vid denna riksdag ha varit en av riddarhusets mest uppmärksammade medlemmar. Om han ej kan betecknas som liberal, så var han dock en ivrig oppositionsman, som väckte förargelse i regeringskretsarna. I motioner yrkade han bl a att konungens envälde över den ekonomiska lagstiftningen skulle inskränkas, att riksdagen skulle samlas vart tredje i stället för vart femte år, och han framlade även förslag om en allmän försvarsplan, grundad på landets bärkraft och syftande till att göra flottan lika väl rustad som armén.

Mot slutet av 1824 förändrades på många punkter, framför allt i ekonomiska frågor, H:s åskådning. Han blev nu anhängare av skyddssystemet. Nog hade han efter 1823 års riksdag fått erfara motvinden från samhällets höjder, men det torde vara oriktigt att hävda, att hans övergång till en mer konservativ åskådning var en följd av »karriäristens beräkningar» (H Almquist). Under den gångna riksdagen hade hans program knappast varit liberalt, snarare moderat-konservativt. Han hyllade inte parlamentarismen, utan önskade en »bestämd maktdelning och ständig samverkan mellan statsmakterna» (G Heckscher). Möjligen påverkades hans åsikter vid denna tid av hans vän E G Geijers skrifter. Han började medarbeta i tidningen Svea, den konservativa Uppsalakretsens organ. I en artikelserie där granskade H amerikanska samhällsförhållanden i polemik mot många liberalers beundran för amerikansk demokrati. Han lovordade i stället det sv statsskicket, som privilegierade den personliga dugligheten mer än förmögenheten. Måhända var det en belöning för dessa uttalanden, att H 1825 blev medlem av den stora »uppfostringskommittén», där han satt sida vid sida med sådana män som Tegnér, Geijer, Wallin, Berzelius, Grubbe, Agardh och Hans Järta. Kommitténs ordförande var kronprins Oscar.

H hade redan tidigt omfattat för sin tid frisinnade idéer i undervisningsfrågorna. Han ville inskränka studiet av de klassiska språken och i stället vidga ramen för undervisningen i modersmålet, levande språk och gymnastik. Han lyckades vinna kommittéflertalets öra för sitt förslag om två linjer vid läroverken, den ena med både klassiska och moderna språk, den andra med endast moderna, mer intensivt studerade. H utformade huvuddelen av kommitténs betänkande 1828. I Nya Elementarskolan fick han ett experimentalfält för sina idéer, och i flera år var han den främsta organisatoriska kraften i denna skolas ledning. I skolfrågorna ändrade han aldrig mening. Han talade med iver för sitt undervisningsprogram vid riksdagar och lärarmöten.

Vid riksdagen 1828—30 tillhörde H i början oppositionen utom i ekonomiska frågor, där han alltmer kom att acceptera de konservativas synsätt. Han motionerade om tullskydd för jordbruket likaväl som för industrin, och han motarbetade förslaget om lika arvsrätt, oberoende av kön, med motiveringen, att mannen tillhörde både det offentliga och det enskilda livet, kvinnan endast det enskilda. Han blev nu inbjuden till Karl Johans taffel, han yrkade på apanage åt arvprinsarna, och han prisade kronprinsens hov, där »man levde så stilla och så litet kostsamt». Mot riksdagens slut räknades H till de regeringstrogna, men han behöll alltid en självständig ställning gentemot regeringen. Om H som talare vid denna riksdag kan anföras ett omdöme av ingen mindre än M J Crusenstolpe: »H med sin rediga, logiska tankegång och sina outtömliga hågkomster från Norge fjättrade uppmärksamheten, oaktat hans föredrag saknade både liv och behag.» Kungen och Magnus Brahe tycks nu ha insett H:s duglighet, och i april 1831 blev han utnämnd till statssekreterare för ecklesiastikexpeditionen — med förbigående av både Järta och Agardh. Den sistnämnde var ej särskilt glad över att bli förbigången av en i hans ögon så småskuren ämbetsmannatalang som H. Valet mellan H och Agardh var ett val »mellan den stora administrativa förmågan och det administrativt oskolade geniet» (H Almquist).

Ecklesiastikexpeditionen var en av de fyra avdelningarna av K M:ts kansli, och dess chef hade att svara för alla ecklesiastika författningar, utnämningar och befordringar inom kyrka, universitet och läroverk, och han hade uppsikt över lärda och vittra samfund, bokhandel, bibliotek, sjukvård, fattigvård och »milda stiftelser». Att även sjukvården hörde till H:s fögderi, vållade mycket arbete redan under hans första år som statssekreterare, då koleran började härja, och allra värst under 1834, då epidemin rasade som värst. Då måste H expediera författningar och cirkulär om kyrkoböner med anledning av koleran, och han antecknar i dagboken, att han fått ovett för dessa i Minerva, vars redaktör, J C Askelöf, var konservativ men ofta gick illa åt konungens rådgivare och alltid hade ett gott öga till H. Strax efter dennes utnämning till statssekreterare hade Minerva en skarp artikel, som sökte påvisa det vådliga i att rikets högsta ämbeten tillsattes efter parlamentariska och inte efter rent sakliga meriter. H var ju en av de få medlemmarna av Karl Johans statsråd, som hade parlamentarisk erfarenhet och personliga förbindelser även med oppositionskretsarna. Denna kritik blev motsagd av L J Hierta i Aftonbladet, som ju från sin utgångspunkt ej kunde ha något att invända mot att riksdagserfarenhet borde räknas som en merit vid valet av kungens rådgivare.

H nedlade som alltid en väldig energi i arbetet som statssekreterare, och ofta återkommer i dagboken anteckningen: »uppe före klockan 4». Samvetsgrann som han var i allt, gjorde han i ordning två föredragningslistor, den ena på svenska för föredragningen i statsrådsberedningen, den andra på franska för den enskilda föredragningen inför konungen, och på den sista antecknade han också statsrådets tillstyrkanden. Karl Johan hade stor respekt för H:s solida sakkunskap, och hans efterträdare i ämbetet, biskop Heurlin, uppger att »som statssekreterare gällde H:s mening mera än konseljens». En bidragande orsak härtill var, att Karl Johan, särskilt på äldre dagar, gärna ville avgöra alla ärenden direkt med den föredragande statssekreteraren, mindre gärna inför sittande konselj. Vid den enskilda föredragningen lät han sig lättast påverkas av sin rådgivares mening, och där träffades i regel alla avgöranden.

Karl Johans uppskattning av H:s energi, duglighet och redbarhet förenades knappast med någon personlig sympati. H saknade smidighet, han föredrog ärendena pedantiskt och torrt, och dessutom fanns i hans karaktär en oböjlig självständighet, när han menade sig ha rätten på sin sida. Heurlin omtalar, att H på grund av sin »odrägliga envishet» var mindre angenäm också för sina kolleger i konseljen. Redan vid den första föredragningen av ett prästerligt be-fordringsärende måste H dock böja sig för kungens och konseljmajoritetens vilja, vilket föranledde honom att anteckna en reservation till statsrådsprotokollet. I regel fick han emellertid sin vilja igenom. Så antecknar han i almanackan en gång: »Hos konungen på aftonen. Gav med sig. Saken avlopp lyckligt. Tackade Gud.»

Under sina sju år som statssekreterare gjorde H regeringen och den konservativa saken goda tjänster, även vid riksdagen 1834 —35. Han var den regeringsledamot, som ännu stod vissa oppositionskretsar nära, och han fick flera gånger inskrida för att förmå besvärliga oppositionsmän att ge vika. Han samarbetade med Brahe och Wetterstedt vid uppgörandet av förslagslistor vid utskottsvalen. Han stred på riddarhuset för juryns avskaffande i tryckfrihetsmål, vilket var de konservativas villkor för anslutning till kravet, att indragningsmakten skulle försvinna. Han lyckades dock ej genomdriva detta.

Bland rikets biskopar var H aldrig populär. Detta berodde delvis på hans frisinnade åsikter i skolfrågorna. H ville ju bereda ökat utrymme för modersmålet och de levande språken, vilket beredde den klassiska bildningens vänner svåra bekymmer. Biskop Faxe, med vilken han haft flera kontroverser, skriver i ett brev, att H hade »kommit universiteten och skolorna på för syndens skull». Å andra sidan hade H i dessa frågor ett starkt stöd hos kronprinsen, då denne satt med i konseljen. Han antecknar i dagboken (2/4 1833): »Stor tvist och uppståndelse om latinet. Kronprinsen fäktade med mig för friheten i val av språk.»

En annan orsak till biskoparnas missnöje med H var hans vana att i kyrkliga angelägenheter gå sina egna vägar och inte ta alltför stor hänsyn till stiftschefernas önskemål. En av hans värsta kritiker var Tegnér, som kallade H »en dum karl med beläsenhet». I ett brev till sin vän Bernhard v Beskow skriver Tegnér, att han för gammal bekantskap sökt fördraga H i det längsta men »i längden är och blir det omöjligt, ty av all despotism är ingen så odräglig som dumhetens». Biskop Wingård beklagar i brev till Tegnér, att kungen anser H vara en djupsinnig man, »emedan han ser ut som le chevalier de la triste figure». Han hoppas, att prästerskapet vid nästa riksdag skall avskaffa »denne luntsamlare», men han önskar honom helst dessförinnan hovkanslersämbetet »för att med sitt träsvärd fakta mot dagbladsvädret».

Biskoparna behövde inte vänta längre än till mars 1838, innan de blev av med H som statssekreterare och i stället fick se honom som hovkansler. Ulfsparre uppger, att kungen hade tröttnat på H:s envishet och därför »passade på» att förordna honom till hovkansler, när detta ämbete blev ledigt. Själv skriver H i sin dagbok (9/3 1838), att han »förordnades till hovkansler utan att veta det». Han var inte glad över detta uppdrag, men han ansåg det vara en plikt att som en soldat gå till den anvisade posten, hur obehaglig och farlig den än var. Att H just på denna plats skulle vålla kungen och regeringen större bekymmer än då han var vårdare av kyrkans och skolans ärenden, skulle den närmaste framtiden visa.

Till hovkanslersämbetets plikter hörde att vara utrikesstatsministerns närmaste man, att föra brevväxlingen med främmande makter och närvara vid de kungliga audienserna för dessas sändebud samt att till riksdagen överlämna k propositioner och mottaga deras skrivelser till K M:t. På så sätt blev hovkanslern den ende av regeringens medlemmar, som kom att stå i kontakt med samtliga riksens ständer. Utan tvivel var detta ett av huvudmotiven för den skicklige parlamentarikern H:s utnämning. Slutligen hade till alla dessa ämbetsplikter genom 1812 års tryckfrihetsförordning lagts även plikten att öva den tillsyn över tryckfrihetens bruk och missbruk, som efter de-partementalreformen 1840 kom att åligga justitieministern. Ingen annan av hovkanslerns plikter kom att vålla H så mycken möda och så stora bekymmer som denna. Pressens män var av gammalt vana att betrakta hovkanslern som det fria ordets svurne fiende.

Utan tvivel betraktade H uppgiften att stävja pressens missbruk som sitt viktigaste åliggande, men han var ingen vän av hv dragningsmakten. I ett på franska avfattat memorial, avsett för en föredragning inför konungen, menade H, att en indragning verkade som »en värjstöt i vatten», som endast försvagade regeringens auktoritet och rent av kunde verka som reklam för den indragna tidningen. Däremot ansåg H, att de öppna åtalen inför laga domstol vore att föredraga framför indragningarna. Regeringen kunde i det förra fallet aldrig anklagas för despotism eller godtycke. Även om juryn skulle frikänna den åtalade, så skulle, menade H, människors ögon öppnas för juryinrättningens brister och en reform av vår tryckfrihetslag framtvingas.

Knappt en vecka efter sin utnämning till hovkansler började H överlägga med sina kolleger i statsrådet om ett majestätsbrottsåtal mot M J Crusenstolpe för ett förgripligt yttrande i hans periodiska skrift »Ställningar och förhållanden». Den 2 april antecknar han i almanackan om en överläggning med konungen: »Ville ej, medgav slutligen, om han kunde fällas.» Den 23 i samma månad, då Crusenstolpe hade framträtt som författare, antecknar H: »Underrättade statsrådet och konungen. Den senare höll på att ångra sig, häftigt upprörd.» Dessa anteckningar visar klart, att kungen, vars sak man sade sig föra, hade det minsta ansvaret för detta olyckliga högmålsåtal, vars följder skulle förbittra ett par av hans sista regentår.

Om åtalets gång och regeringens iver att mobilisera »lämpliga» jurymän, som skulle förklara skriften brottslig, hänvisas till artikeln om Crusenstolpe (bd 9). Tydligt är emellertid, att H, understödd av statsrådets mest betydande män, Rosenblad och Åkerhielm, varit den allra mest energiske att få tillstånd att väcka detta högmålsåtal mot den forne kungagunstlingen. Heurlin berättar, att det var H, som kom på idén att utpeka Crustenstolpes utgjutelse om »konseljens» förmenta sabbatsbrott, då den sades ha utnämnt en officer till major på en söndag, som en majestätsförbrytelse. H synes alltså ha varit initiativtagare både till åtalet och till den olyckliga, juridiskt högst diskutabla form detta fick.

Samtidigt med åtalet mot Crusenstolpe väckte H två andra majestätsbrottsåtal, båda mot en mycket obetydlig typograf, Napoleon Berger. Den första av hans båda broschyrer, »Den röda boken», fann juryn brottslig, och kämnärsrätten dömde Berger till tolv års fängelse. Den andra, som var en ren pamflett, hann man inte döma, och Berger undkom sitt straff. Ryktet uppgav, att han tagit sitt liv, men i verkligheten hade Lars Hierta hjälpt honom att på ett tyskt skepp fly ur landet.

De folkupplopp och den allmänna upphetsning som följde på domen över Crusenstolpe, föranledde H att göra tio tidningsindragningar med motiveringen, att tidningarna bidragit till att upphetsa stämningen, en anklagelse, som alls inte saknade grund. Men av det nyss omtalade memorialet till konungen framgår, att H klart insåg både indragningsmaktens maktlöshet och dess retande effekt. Att han trots denna välgrundade mening så flitigt använde indragningsvapnet mot pressen under de mer än tre månader, då »rabulistfejderna» rasade på Sthlms gator, berodde dels på eftergift för kungens vilja, dels på det irritationstillstånd, vari hela Karl Johansregeringen befann sig under denna prövande tid. Det skulle nog ha länt H till större heder, om han, då han ej lyckades övertyga sin monark om indragningsvapnets olämplighet, hade ställt sin plats till förfogande.

Det skulle dock ej dröja länge, innan H fann sig nödgad att lämna sitt ledsamma hovkanslersämbete. 27 okt 1838 inlämnade han sin ansökan om entledigande. Han ansåg sig i konsekvensens namn inte kunna kvarstå som hovkansler, då han inte fick åtala den stridbare och obalanserade kapten Anders Lindebergs skrift, när han förut åtalat både Crusenstolpe och Berger för uttalanden, som ej varit lika betänkliga.

Frågan blev då, om H, som han helst önskade, skulle få återgå till sitt ämbete som statssekreterare för ecklesiastikärendena. Men Heurlin hade under sitt korta förordnande på denna plats i så hög grad vunnit Karl Johans förtroende, att han inte ville bli av med honom som statssekreterare. Man beslöt då att låta H vikariera på landshövdingstolen i Kalmar län. Den ironiske Tegnér menade, att detta kunde passa H väl, då hans talanger alla legat »åt länsmanshållet». Enligt Ulfsparres memoarer blev emellertid H mycket uppskattad på sin nya post för sitt ordningssinne och sin administrativa talang. Men själv trivdes han ej på denna plats och önskade inte bli utnämnd till ordinarie landshövding. Detta berodde bl a på hans förtrytelse över att regeringen till landssekreterare i länet utnämnt en man, som han bestämt ogillade. I ett brev till Ulfsparre i sept 1839 skriver han, att utnämningen visar, hur »litet förtroende regeringen sätter till mina framställningar». Han anser sig ha blivit avtackad »med ett offentligt bevis på regeringens förakt». Han begärde tjänstledighet från landshövdingeämbetet för att kunna deltaga i den riksdag, som skulle sammanträda i jan 1840. Det var alltså en med regeringen djupt missnöjd man, som kom till det riksmöte, där han skulle göra både Karl Johans regering och den konservativa saken stora och värdefulla tjänster.

Palmstiernas memoarer vet att berätta, att H vid riksdagens början »skyddes av många», då han ansågs vara orsaken till »1838 års beklagansvärda händelser». Men å andra sidan imponerade H:s mod att trotsa impopularitet och smädelser — jämte hans obestridliga sakkunskap och duglighet — på många av riddarhusets medlemmar. Palmstierna uppger, att sanningen, som »klar och oslöjad framflöt från hans läppar», jämte hans ihärdighet och ståndaktighet samt bristen på ledning från regeringens sida, bidrog till att göra H »till den ostridigt viktigaste ledamoten av ridderska-pet och adeln». Han bröt faktiskt oppositionens välde på riddarhuset. Samtidigt förstod H att skickligt utnyttja den splittring, som fanns inom de av oppositionen behärskade båda lägre stånden. Själv en ivrig anhängare av tullskydd och reglering av näringslivet, lyckades han delvis korsa de liberala planerna genom att uppnå förbindelse med de protektionistiska oppositionsmännen, särskilt i borgarståndet. H kände väl till motsatsen inom detta stånd mellan de i regel frihandelsvänliga brukspatronerna och grosshandlarna å ena sidan och flertalet borgmästare jämte ganska många minuthandlare och hantverkare å den andra. De senare, som ansåg sig representera »det äkta borgarståndet», var ofta motståndare till näringsfrihet och frihandel. Grunden för H:s stora inflytande vid denna riksdag var förbundet mellan adelns och prästerskapets konservativa majoriteter och protektionisterna inom de två lägre stånden.

Emellertid vann oppositionen en betydande framgång vid själva spelöppningen till 1840 års riksdag genom utskottsvalen på riddarhuset. Men dess seger blev inte avgörande. På riddarhuset mötte den en motståndare, vars målmedvetenhet, uthållighet och organisationstalang både de liberala och regeringens vänner förr ej fullt insett. De bägge högaristokratiska oppositionsledarna Nordin och Anckarsvärd hade framfört statsregleringsmotioner, som bl a innebar hemmansmantalsräntans avskaffande. Anckarsvärd hade också riktat ett angrepp mot kungens civillista. H gick till ett skarpt motanfall genom att ifrågasätta motionernas grundlagsenlighet. 5 febr 1840 vann H, med hjälp av sin kusin, den konservative »Ydredrotten» L F Rääf, en glänsande seger på riddarhuset, där Anckarsvärds motioner vägrades remiss till utskott. I H:s dagbok berättas härom: »Rääf och jag slogo Anckarsvärd i tvenne voteringar. Stort antal tillstädes. Jag komplimenterades.» Anckarsvärd återtog sina motioner, och Nordin lämnade riksdagen. Härmed var H:s ställning som konservativ partiledare på riddarhuset grundlagd. I dagboken antecknar H den 25 mars om en middag hos Karl Johan, som sade: »Vouz avez fait votre devoir.» Två dagar senare antecknar han: »Konungen berömde mig, men tackade ej.»

Nog hade kungen skäl att vara tacksam mot H. När Anckarsvärd väckt en för Karl Johan särskilt sårande motion om upphävande av förbudet mot förbindelser med den avsatta kungafamiljen, hade H utarbetat en utförlig vederläggning av denna motion. Den 18 mars antecknar han i almanackan: »Uppe före kl 4. Fick äntligen ta-let färdigt. Drabbade samman med Anckarsvärd om Gustaf Adolf. Bravo åt mig, stampningar åt honom.» Det var tydligt, att en majoritet för oppositionen ej längre var att påräkna i riksdagens första stånd.

Ledaren för oppositionen hos bönderna, Hans Jansson från Dalsland, hade med L J Hiertas bistånd framburit ett förslag till svarsadress, riktad mot den skönmålning av rikets tillstånd, som utmärkt konungens trontal. Svarsadressen avslogs i de tre högre stånden, hos borgarna därför, att flertalet hantverkare ogillade dess krav på näringsfrihet. Det hårdaste motståndet mot Janssons adressförslag kom givetvis på riddarhuset. H, som länge suttit orörlig som en bildstod i sin bänk, »ruvande över sitt alltid välfyllda ammunitionsförråd, gick till ett av sina stora anfall». I England och Frankrike, där svarsadresser förekom, saknades ett granskande konstitutionsutskott. I Sverige var en sådan adress varken lämplig eller ens laglig. Om »oppositionens hjältar nödvändigt skulle klaga, borde de göra det mot tryckfrihetens och brännvinets missbruk» (Granström). Efter detta tal kallades H i Aftonbladet »den nye riddarhusdiktatorn».

Ur oppositionens synpunkt blev 1840—41 års riksdag ej alls den framgång man väntat. En del statsanslag, särskilt till ämbets-mannalöner och till försvaret, nedprutades, varemot anslagen till undervisning, samfärdsel och fångvård höjdes. Man visste, att dessa önskemål låg den liberale kronprins Oscar varmt om hjärtat. Att de konservativas sak, trots oppositionens skenbara övertag vid utskottsvalen, ej på något sätt var förlorad, berodde inte endast på oppositionsledarnas svaghet utan var framför allt H:s förtjänst. Regeringen var ju ej på minsta sätt starkare än de liberala ledarna. Vid riksmötets början stod den »utan ledning, utan politik och utan sammanhållning» (G Heckscher). Vid ett av sina så vanliga vredesutbrott förebrådde Karl Johan i jan 1843 H, att denne vid senaste riksdag velat vara partichef. Den gamle konungen hyste ju ofta misstro mot dem som kommit att få en auktoritativ, självständig ställning. Faktiskt hade dock Ff genom den ledarställning, som han intog vid 1840—41 års riksdag, räddat kungamakten i en av dess mest brydsamma situationer efter 1809 års revolution.

Utan tvivel måste H karakteriseras som en taktiker och organisatör av stora mått. Som redan antytts, sökte han sammanföra sin tämligen väldisciplinerade majoritet på riddarhuset och den av C I Heurlin ledda konservativa majoriteten i prästeståndet med de tullskyddsvänliga elementen i borgarståndet till ett konservativt parti, som dock inte blev ett regeringens lydiga verktyg. Ett konservativt riksdagsparti uppstod alltså vid riksdagen 1840—41, men »endast en ämbetsman med Ff:s tjuriga självständighet och starka sinne för byråkratins oväld och formella traditioner kunde undgå att göra det till ett rent ministeriellt parti» (G Heckscher). Tvärtom kan det sägas, att det av H bildade partiet på grund av sin protektionistiska grundsyn trädde i opposition mot den relativt frihandelsvänliga linje, som Rosenblads efterträdare som justitiestatsminister Arvid Posse och hans statsrådskollega O I Fåhræus ville följa. Den 30 april 1840 hade H ordnat en sammankomst med Brahe och konservativa och skyddsvänliga riksdagsmän från alla stånden. Om man så vill, kan man räkna denna dag som det konservativa riksdagspartiets födelsedag. H:s ledarställning för detta parti förblev i stort sett obestridd.

På grund av sin seger vid utskottsvalen hade oppositionen majoritet i både stats-och konstitutionsutskotten. I statsregleringsfrågorna sökte H sätta in en motstöt. I en skrift Om Statsverkets tillgångar och behov under åren 1840—45 utvecklade han de konservativas syn på skatteproblemet. »Endast den tanklösa hopens gunst å ena sidan och regeringens bringande i förlägenhet är det, som med skattenedsättning kan vinnas.» Genom rikligt flödande skattemedel skulle regeringen bli i stånd att befrämja samhällets välstånd och förkovran. Detta kan ju kallas ett statskapitalistiskt skatteprogram.

H gjorde också sitt bästa för att hjälpa de av oppositionen hårt angripna ansvariga i den tilltrasslade frågan om kabinettskassans skuld. Att kungen och även kronprinsen i detta fall var de närmast ansvariga och betalningsskyldiga, blev snart känt i riksdagskretsar. H och andra konservativa talare sökte påvisa »statens moraliska förpliktelse att erkänna skulden och honorera den, om också sättet för dess tillkomst var klart olagligt» (G Hornwall). Som bekant blev utgången, att skulden betalades av kungahuset.

Denna riksdags mest omstridda fråga var representationsreformen. Den liberala majoriteten i konstitutionsutskottet genomdrev som vilande ett förslag om samfällda val och två kamrar, av vilka den ena skulle välja den andra, låg census och graderad rösträtt. I de tre högre stånden fanns emellertid ett flertal mot detta radikala förslag, medan oppositionen var överrepresenterad i konstitutionsutskottet. H fäktade energiskt mot en representationsreform efter utskottets linjer. I stället för allmänna val förordade han ståndsval med fem riksstånd samt ett tvåkammarsystem med samma ursprung för båda kamrarna. I fråga om ståndsvalsprincipen var hans parti enigt med H, men ett tvåkammarsystem efter amerikanskt mönster avvisades på riddarhuset, och H antecknar, att »opposition och hov» i förening tillfogat honom detta nederlag.

Med relativ enighet beslöt man vid denna riksdag departementalreformen i fråga om regringsarbetets organisation. H hade, som redan nämnts, vid 1823 års riksdag givit en grundritning till denna reform, och Karl Johan fann det nu taktiskt klokt att acceptera den. Justitiestatsministern lämnade Högsta domstolen, hovkanslers- och statssekreterareämbetena försvann, och statsrådet fick sju departementschefer och tre »konsulter». Att försvaret fick två departement, ett för armén och ett för marinen, var en av H:s direkta insatser i reformverket (H Olsson).

H kunde nog ha skäl att klaga över att han njuggt blivit lönad för sitt trägna arbete i det allmännas tjänst. I april 1841 antecknade han, att Brahe yttrat, att kungen ville göra honom till baron och betala diplomet. Därav blev nu intet, men värre var, att ständerna inte ville bevilja honom pension som statssekreterare. Landshövding i Kalmar ville han ju inte bli, förordnandet som vikarie där upphörde i mars 1840, varefter H endast hade lön som bankofullmäktig. Men den 25 juni 1841 lovade Karl Johan honom presidentstolen i kammarrätten, och det löftet glömde han inte. Den 30 juni antecknar H: »Nämndes till president i kammarrätten utan att veta det.» Utnämningen var välförtjänt, något som tom Aftonbladet måste erkänna. Tidningen skriver, att man måste göra den nyutnämnde presidenten den rättvisan, att han var en av förvaltningens få chefer med energi.

Med tronskiftet 1844 uppstod ett nytt läge för H och hans konservativa parti. Strax efter Oscars Ls tronbestigning kom till pressens kännedom en kontrovers rörande unionsfrågan mellan H och den nye monarken. H hade sedan 1841 varit ledamot av unionskommittén, och han arbetade där för en samtidig lösning av unionsfrågorna och reserverade sig mot Oscars Ls ensidiga tillmötesgående mot norrmännens krav i fråga om konungens titel, Norges riksvapen och unionsflaggan.

Oscar Ls trontillträde betydde, att den man, som Aftonbladet kallat »Framtiden», nu var Sveriges konung, och »salig kungens män» förvisades till oppositionsställning. Regeringen sökte anknytning till den forna oppositionen, men något totalt regimskifte kom ej i fråga. Den nye monarken lyckades genomdriva adelns bifall till ny strafflag, och den lika arvsrätten, som H länge motarbetat, beslöts av de tre ofrälse stånden och bifölls av konungen 1845. Men det konservativa partiet fortlevde, och H var ännu på riddarhuset dess självskrivne ledare. Vid 1847—48 års riksdag stod detta parti hos adeln i motsättning till ett rege-ringstroget centerparti, »de grå», som denna gång vann seger vid bänkmansvalen. 1840-talets i två tämligen jämnstarka hälfter delade riksdag gav dock knappast något lämpligt underlag för vare sig ett kungligt regeringsparti eller en stark opposition. Oscar I var emellertid känslig för opinionens växlingar och kunde rätta sin politik därefter. 1848 — februarirevolutionens år — uppstod gatuoroligheter i Sthlm, och H fick sina fönsterrutor inslagna. Oroligheterna var till en del inspirerade av ovilja mot näringsfrihet och frihandel, och Oscar I gick då opinionen till mötes och anmodade ständerna att behålla den gamla tulltaxan. Konung Oscar, vars liberalism mest varit inspirerad av hans intresse för ekonomiska och humanitära reformer, blev efter 1848 alltmer konservativ. För de liberalas huvudfråga, representationsreformen, torde han knappast ha hyst djupare intresse.

H, som åren 1848—49 bekämpat Oscar I:s danskvänliga politik under det första slesvigska kriget, hyste däremot — från sin konservativa utgångspunkt — ett djupt intresse för representationsfrågan. De liberalas krav på samfällda val ansåg han samhällsvådligt. Det centrala i samhället var för H den mänskliga verksamheten, arbetet, och de levande yrkena och intressena borde företrädas i riksdagen. Adeln som riksstånd — så var hans mening 1851 — borde försvinna, men i stället föreslog han ett kombinerat tvåkammar- och femståndssystem. De fem stånden borde vara: det andliga, ämbetsmannaståndet, borgarståndet samt godsägare- och bondestånden. Ej blott yrkestillhörigheten, utan även förmågan att lösa de politiska uppgifterna borde legitimera till representantskap. Detta förslag var frukten av mångåriga studier. Men hans djärvhet att upphäva adelns representationsrätt som stånd ledde till brytning med hans forna meningsfränder. Han upphörde att vara den obestridlige ledaren för rikets första stånd. Hans ärlighet och saklikhet gjorde, att han utan tvekan tog konsekvenserna av sitt rakryggade ställningstagande i denna fråga.

Vid riksdagen 1853—54, som dominerades av järnvägs- och brännvinsfrågorna, uppträdde de forna ständiga motståndarna H och L J Hierta sida vid sida och varnade för den då moderna »järnvägsfebern». Järnvägarna betraktades ännu som ett komplement till sjövägarna. Båda de forna motståndarna ryggade tillbaka för de ekonomiska konsekvenserna av att bygga stambanelinjer.

I fråga om brännvinet rådde också samstämmighet mellan H och Hierta. Båda avskydde dryckenskapen, och man såg dem aldrig vid måltiderna taga den då så oundgängliga brännvinssnapsen. H var den mest aktive i motståndet mot superiet. Han hade år 1837 medverkat till bildandet av Sv nykterhetssällskapet, och han blev dess ordförande och sammanhållande kraft från 1838. Helst ville han gå fram på övertygelsens väg, och han fruktade, att en alltför hög brännvinsskatt skulle göra hanteringen finansiellt outrotlig. Vid 1853—54 års riksdag bidrog han effektivt till husbehovsbränningens avskaffande.

När H 1856 blev svårt sjuk och hans bortgång kunde befaras, uppdrog riddarhuset åt lantmarskalken att frambära dess deltagande och bekymmer. Han avled den 21 dec 1856. Allmänt kände man, att H varit en av tidevarvets mest betydande män. Hans yttre framträdande hade ju varit föga imponerande, men hans gedigna kunskaper, hans organisationstalang och parlamentariska skicklighet vann respekt. Han var oegennyttig, redbar, självständig och i farans stund kallblodig och lugn. På ytan sträv, var han dock en trofast vän, en godhjärtad och hjälpsam människa.

H:s gamle häcklare M J Crusenstolpe skrev i kalendern Svea 1858 en dödsruna som innehåller många träffande omdömen och är mera erkännsam, än man av denne författare hade kunnat vänta. Han skriver, att H ägde »en sällsynt moralisk kraft», att han var »outtröttlig i verksamhet, okuvlig i meningsfejderna, halsstarrig i sina åsikter, omutlig i deras förfäktande». H var en »avgjord vän av makten, men svuren fiende till despotism och godtycke, emedan för dessa ej kan reglementeras. Allvarlig, punktlig och nitisk i allt vad han företog sig, och med en arbetsdrift, som erinrade om ämbetsmannayrkets gyllene dagar, behandlade han ej ens nöjet som lek och systematiserade även sitt vardagsliv.»

Crusenstolpe fastslog till slut, att H med sitt förslag i representationsfrågan 1851 »med berått mod hade stött det rent aristokratiska elementet för huvudet». Men se- dan hade man hos rikets första stånd saknat den hållning, som inte kunde frånkännas det konservativa partiet under H:s erfarna ledning. »Ännu har ingen visat sig vuxen att fatta de tömmar, som rycktes ur hans starka hand.»

Författare

Knut Wichman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s mycket omfattande saml av konc, dag-boksanteckn:ar, brev o handhar rör hans offentliga o ensk verksamhet i RA (jfr H Bru-lins uppsats H:ska saml i MRA 1906—1909). Brev från H i Diplomatica, Ericsbergsarkivet o ensk samhar, RA. Brev även i KB (45 st till A C:son af Kullberg o ett 20-tal till P A Wallmark), UUB (140 st till L F Rääf) o SA (19 st till B v Beskow).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se VA:s Lefnadsteckning-ar . . ., bd 1, Sthlm 1869—73, s 94—96.

Källor och litteratur

Källor o litt: C I Heurlins minnesanteckningar i Alinska avskriftssaml, UUB.

H Almquist, A v H:s personlighet o tidigare politiska bana, 1—2 (HT1916ol918); B Borell, De sv liberalerna o representationsfrågan på 1840-talet (1948); M J Crusenstolpe, nekr över H (Svea 1858); N Forssell, Omkring Karl Johanstidens statsrådsberedn (HT 1932); O I Fåhraeus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880); R Fåhraeus, O I Fåhraeus o den långa ministerkrisen 1840— 1842 (HT 1936); P O Granström, Adresser o adressdebatter i den sv parlamentarismen (1917); J Göransson, Aftonbladet som politisk tidn 1830—1835 (1937); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författning (1933); dens, A v H o den konservativa par-tibildn vid 1840—41 års riksdag (Carl Johansförbis handhar 1938—42, 1942); dens, Sv konservatism före representationsreformen, 2 (1943); N H Holmberg, Medelklassen o proletariatet. Studier rör 1840—1841 års riksdag o dess förutsättningar i sv samhällsliv (1934); G Hornwall, Grundprinciperna i Av H:s representationsförslag 1851 (StvT 1943); dens, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); A Härnelius, Bondeledaren Hans Jansson (1926); T T:son Höjer, Carl XIV Johan. Konungatiden (1960); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 till Krimkriget (1935); G Jansson, Tegnér o politiken 1815—1840 (1948); J Kleberg, Kammarrevisionen — Kammarrätten 1695—1940 (1940); L Kihl-berg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem. Intill 1905 års totala ministerskifte (1922); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); [C W Liljecrona,] Bakom riksdagens kulisser. C W Liljecronas dagbok under riksdagen 1840—¦ 41, ed G A Aldén (1917); H Lindström, Näringsfrihetsfrågan i Sverige 1837—1864 (1929); H A Olsson, Ministerstyrelse- o kollegialprinciperna i sv reformdiskussion 1812 —40 (1934); [C F Palmstierna,] Berättelser ur frih Carl Otto Palmstiernas lefnad (1880); G Rexius, Det sv tvåkammarsystemets tillkomst o karaktär ... (SHVU 17:2, 1915); A Söderhjelm o C-F Palmstierna, Oscar I (1944); [G Ulfsparre,] Från Karl XIV Johans dagar. Hist anteckn:ar, ed S J Boéthius (1907); [Hans Wachtmeister,] Anteckn:ar o bref från Carl Johanstiden, ed Hugo Wachtmeister (1915); K Wichman, Karl XIV Johans regering o den liberala oppositionen under 1830-talets senare hälft (1927); dens, M J Crusenstolpe (SBL, bd 9); H Wieselgren, Lars Johan Hierta. Biogr studie (1880).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J August Hartmansdorff, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12624, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Wichman), hämtad 2018-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12624
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J August Hartmansdorff, von, urn:sbl:12624, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Wichman), hämtad 2018-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se