Meriter

2 Hedengren, Gabriel, son till H 1, f 27 juni 1869 i Edsberg (Ör), d 22 juli 1936 i Sthlm (Sofia). Volontär vid Närkes reg 86, mogenhetsex i Sthlm 87, sergeant vid Närkes reg 88, utex från Karlberg 23 okt 89, underlöjtn vid Närkes reg 8 nov 89, löjtn vid Livreg till fot 26 mars 97, löjtn vid generalstaben 7 juli 99, sekr i komm för utarb av exercisreglemente för infanteri o kavalleri 02, kapten vid generalstaben 31 dec 02, lär vid art- o ingenjörhögsk 1 sept 06— 11, kapten vid Hälsinge reg 29 okt 07, led av komm för omarb av utbildntsföreskrifter för armén 08, major vid generalstaben 29 okt 09, chef för krigshist avd 09—13, överstelöjtn vid Livregis grenadj 3 sept 13, överste i armén 19 maj 16, överste o chef för Norrbottens reg 4 aug 16, för Södermanlands reg 30 april 21, brigadchef 22, på övergångsstat 1 nov 26, ordf i 1925 års tillf officerskomm, generalsekr i Sv luftfartsförb 28, led av 1930 års militäravlöningssakk, generalsekr i Sv aeroklubben från 33. — LKrVA 12.

G 7 okt 95 i Linköping m Selma Helena Charlotta Meurling, f 5 febr 74 där, d 28 juni 35 i Sthlm (Sofia), dtr till översten Carl Otto Sigward Theodor M o Selma Johanna Åhrberg.

Biografi

Med stöd av bl a prins Carl startade H 1898 Illustrerad militärrevy, kallad gröna tidskriften. Revyn ville genom lätt och angenäm läsning i skilda militära ämnen (allt förtydligat av fotografier) verka särskilt för truppofficerens och underofficerens upplysning och fostran. Den var tänkt som forum för den moderna sv krigsmakt som började ta form under 1890-talet. Tidskriften var ett opolitiskt fackorgan men väjde inom denna ram inte för kontroversiella ämnen, och H:s verksamhet som tidskriftsredaktör sågs kanske inte överallt med blida ögon. En viss konkurrens med KrVA:s tidskrift (gula tidskriften) var också ofrånkomlig, och när generalstaben 1909 började ge ut egna Meddelanden, kom dessa att täcka för revyn väsentliga områden. Den upphörde 1910. Året innan hade H lämnat posten som redaktör.

Som förstelärare i krigskonst vid artilleri- och ingenjörhögskolan 1906—11 uppskattades H allmänt. Hans historiska orientering hade kommit till uttryck i militärrevyn, där stort utrymme gavs åt populära historiska skildringar i tidens stil. Som chef för generalstabens krigshistoriska avdelning 1909—13 kom han i nära kontakt med den unge Karl XII-forskaren dåvarande löjtnanten Carl Bennedich. I jan 1910 förmedlade denne ett sammanträffande mellan Hjärne och H med anledning av planerna på en förening för Karl Xll-forskningens främjande. När Karolinska förbundet bildades senare under våren, var det naturligt, att H i sin egenskap av chef för krigshistoriska avdelningen hörde till dess stiftare och invaldes i styrelsen.

Bennedich och Sven Hedin möttes första gången i Karolinska förbundet i febr 1912. Två år senare författade de tillsammans Borggårdstalet. Men det var inte Bennedich utan H, som drog in Hedin i striden om försvaret genom att inspirera honom till broschyren Ett Varningsord, spridd över landet som tidningsbilaga i jan 1912. Hedin har skildrat samarbetet med H i sina 1951 publicerade minnen från försvarsstriden. I brev till H 30 jan 1915, tre år efter det Varningsordet först kom ut, erinrade Hedin om detta och fortsatte: "Ja det var ändå Varningsordet som gjorde susen! Allt som kom efteråt var bara Nachklänge. Det var Varningsordet som väckte vårt folk och därför skall jag så länge jag lever minnas de dagar och nätter, då vi tillsammans arbetade i mitt rum. Med glädje kunna vi tänka tillbaka på den tiden. Vi kommo ändå först av alla. Till och med Bondetåget var av mindre betydelse än Varningsordet, som var dess fader. Vi kunna vara nöjda med det slag vi slogo då."

Posten som chef för krigshistoriska avdelningen erbjöd utan att vara alltför betungande en god utsiktspunkt. När H hösten 1913 lämnade Sthlm och flyttade till Örebro som överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer, var detta ett betydelsefullt steg framåt i karriären. Men han hade nu inte samma möjligheter att hålla sig å jour med utvecklingen i försvarsfrågan. Till dem som beklagade att H inte längre fanns till hands i Sthlm hörde Arvid Lindman. Han behövde, skrev han, mer än väl ha någon att rådgöra med i försvarsfrågorna under den kommande vintern, som han väntade skulle bli avgörande.

H:s väsentliga insats blev hans medverkan i Varningsordet. Andra aktioner kröntes inte med samma framgång. Hösten 1913 förberedde H, för att tala med Sven Hedin, som var informerad, ett "dråpslag" mot sjöminister Jacob Larsson. Bl a i brev till Ernst Trygger, som ombads varna kungen, sökte H göra gällande att Larsson hade gått ryssarnas ärenden i en markfråga som rörde försvaret. Av brev från förste hovmarskalken Fredrik Peyron till H framgår att en föredragning av H för kung Gustav planerades i dec 1913. Det framgår inte, om H verkligen kom till tals inför monarken, men Peyron var ivrig: "I morgon skall", skrev han 3 dec till H, "Trygger komma hit och du skall till H. M. Jag släpper ej den tanken och han skall bibringas en åsikt." Bland H:s papper i krigsarkivet finns, som Leif Kihlberg omnämner i sin biografi över Staaff, en promemoria i koncept, enligt på-teckning skriven för kungen första dagarna i jan 1914. Kungamakt och försvar var oupplösligt förenade med varandra, framhöll H. Förlorade den ena i inflytande led den andra också avbräck. Man hade nått en kritisk punkt. Det fordrades ett kraftigt tag i tyglarna, annars riskerade både lass och körsven att hamna i diket. H sammanfattade: "Bestämmer Konungen nu Själv de linjer, efter vilka försvarsfrågan skall lösas — blott på sakliga grunder och utan att lyss till klenmodets och kompromissens röster — och lägger utförandet i händerna på män som icke rädas för strid, ja, strid till det yttersta, då lärer nog icke framgången utebliva." Själv framträdde H 10 jan i Örebro och höll enligt ett tidningsreferat med kraftig stämma, flera gånger avbruten av applåder, föredrag i försvarsfrågan. Följande dag medverkade han vid ett försvarsmöte i Trefaldighetskyrkan i Örebro, och 9 febr talade han på inbjudan av föreningen Heimdal till den akademiska ungdomen i Uppsala. Han författade också en hälsning från närkesbönderna till monarken i samband med bondetågsuppvaktningen. Under borggårdskrisen lekte H med tanken att organisera den försvarsvänliga opinionen i landet. Medlem i H:s "försvarsparti" skulle vid det kommande valet rösta endast på kandidater, som förband sig att verka för en lösning av försvarsfrågan enligt av kungen angivna riktlinjer.

När H första gången tog kontakt med Hedin, framhöll han som särskilt viktigt, att det av liberalerna uppskjutna pansarbåtsbygget kom till stånd. Inlägg av H under försvarsstriden i pressen visade också förståelse för flottans sak. I sitt tal i Örebro framhöll han, att om Staaffs förslag i Karlskronatalet förverkligades skulle "vår flotta sänkas ned från ett riksförsvar till ett svagt lokalförsvar för vissa hamnar och infartsleder". Att en lantmilitär i så pass framskjuten ställning förde också flottans talan var inte så vanligt. Flottchefen, amiralen Wilhelm Dyrssen, framförde också i brev till H sitt tack för "de kraftiga och manliga orden".

I dec 1913 sökte dåvarande översten C G Hammarskjöld, som spelade en betydelsefull roll för tillkomsten av 1914 års härordning, att få med H i utredningsarbetet. Saken fick emellertid förfalla, när H för sin medverkan krävde inryckning på våren för de värnpliktiga och tjänstgöring ett år, eventuellt med skördepermission efter tre månader. H ville, skrev han till Hammarskjöld, inte vara med om att arbeta på annat än sådant, som han bestämt visste skulle bli bättre och inte sämre än rådande förhållanden, som dock gav sommarutbildning: "Den s k vinterutbildning, som vinnes med rekryter, vilka ha inryckt 1 nov, den tror jag intet på, likaså litet som någon skall inbilla mig, att jag kan göra en soldat av en karl, som börjar denna välsignade årstid och slutar i maj—juni." Några intressanta brev från Arvid Lindman hösten 1913 bland H:s papper visar att högerledaren delade H:s uppfattning. Han var dock rätt pessimistisk om utgången. Vinterlinjen med inryckning på senhösten blev också högerns ståndpunkt efter att ha förordats av skilda militära sakkunniga. Liberalerna ville för sin del ha kvar den gamla sommarutbildningen, kompletterad med någon månads övningar vintertid. Utan att närmre gå in på diskussionen i härordningsfrågan kan sägas, att H i Örebro och senare i Uppsala efter bondetåget offentligt tog ställning mot både den delade linjen och vinterlinjen. Han ansåg konjunkturen gynnsam för att driva igenom ettårig första tjänstgöring med inryckning under våren: "Under odalmannens fasta steg skola försvarsolustens sista eländiga kryp krossas till stoft." Men utvecklingen blev en annan än H hade tänkt sig, och han hamnade i öppen motsättning till den ledande officersopinionen, särskilt som liberalerna tog fasta på det vettiga i hans kritik av vinterlinjen och utnyttjade hans ställningstagande för sina syften. Försök från kamrater att överbrygga skillnaderna i uppfattning och tala H till rätta strandade på hans obenägenhet att lyssna till "klenmodets och kompromissens röster".

Sina vedermödor som chef för Norrbottens regemente under krigsåren kom H in på bl a i skrivelse 1926 till försvarsminister Rosén. Han hade överskridit sina befogenheter i vissa upphandlingsfrågor och ville förklara sig. Beskrivningen av förhållandena vid regementet är karaktäristisk för H och har även annars sitt värde. Organisationen sattes på hårda prov genom vakthållningen vid gränsen med skyddstrupper, spridda över ett vidsträckt område, ofta provisoriskt förlagda i det kalla klimatet. När H hösten 1916 trädde till som chef, var förvaltningen mer eller mindre i upplösning. Han fick åsidosätta andra viktiga uppgifter och "under två års tid så gott som dygnet runt vistas i förråd, verkstäder, marketenterier, kök och matsalar för att söka bringa reda i förhållandena". Förplägnaden var undermålig, "truppen trasig och osnygg". H måste anställa ny verkstadspersonal, "inköpa arbetsmaskiner, låta verkstäderna arbeta i skift så gott som dygnet runt ett helt år, göra grundliga inventeringar på alla områden" samt utarbeta nya reglementen och föreskrifter. "Efter två års intensivt arbete vågar jag", sammanfattade H, "påstå, att ordning och reda rådde på förvaltningens alla områden. Jag tror, att de regementsintendenter, bataljons- och kompanichefer samt fanjunkare, vilka då tjänstgjorde, aldrig komma att glömma dessa två år."

Från Norrbotten kom H 1921 till Strängnäs som chef för Södermanlands regemente. Han invecklades här i en på sin tid mycket uppmärksammad konflikt med officerskåren och lämnade 1926 före uppnådd pensionsålder på egen begäran regementet för att placeras på övergångsstat. Att H var en fordrande chef framgår av hans egen redogörelse för tiden i Boden. Schismen i Strängnäs synes dock väsentligen ha haft andra orsaker och ytterst bottnat i missnöje inte så mycket med H som med hans hustru. H var ytterst känslig för kritik mot makan och alltid beredd att ta henne i försvar.

Motsättningarna mellan H och officerskåren blev allmänt kända i samband med ett mål mot en fänrik vid regementet, vilken stod H och hans familj nära. Härom finns en omfattande dossier bland H:s papper och regementskrigsrättens protokoll ger också upplysningar av värde. Fänrikens förseelser var jämförelsevis bagatellartade men fick stora proportioner genom hans relationer till överstens familj. När en enig officerskår hos regementschefen krävde, att den unge officeren skulle entledigas, hamnade H definitivt i en situation, som han inte bemästrade. Affären kulminerade, när H inför den församlade officerskåren höll ett strafftal, i vilket han krävde total underkastelse. Hans ställning blev nu fullständigt ohållbar och arméfördelningschefen, generallöjtnant K O Toll, fruktade tom ett ärekränkningsmål. Han sökte fast utan framgång förmå H att begära tjänstledighet.

Våren 1926 hörde sig H för hos dåvarande försvarsministern Per Albin Hansson om sina möjligheter att bli befordrad. För den händelse han inte kunde komma i fråga, ville han föras över till övergångsstat. Till sin framställning fogade H utskrift av sitt anförande till officerskåren och andra handlingar, som belyste vad som passerat i Strängnäs. Hansson svarade i brev 19 april, att hinder inte förelåg för H att gå över till övergångsstat. Han tillfogade, att studiet av de översända handlingarna efterlämnade "ett alltigenom nedslående intryck av bristande lojalitet från officerskårens sida och bristande förmåga hos dess chef att åstadkomma rättelse i missförhållandet". En oförmodad vakans i generalitet gav emellertid H anledning, att hösten s å återkomma till frågan om en eventuell befordran. Försvarsminister var nu Gustav Rosén. Det framgår av brev till H från Rosén och kommunikationsminister Meurling, som var H:s svåger, att saken blev ingående prövad. Resultatet av sonderingarna blev emellertid negativt. H:s överordnade tillstyrkte inte befordran. Som motiv anfördes, att H som chef för Norrbottens regemente självrådigt satt sig över gällande förvaltningsföreskrifter. H svarade på denna kritik med den ovan omnämnda och citerade inlagan om förhållandena i Norrbotten under kriget. I nov 1926 lämnade H efter en tids sjukledighet posten som chef för Södermanlands regemente och placerades på övergångsstat.

H var emellertid långtifrån förbrukad och fångades snart av nya arbetsuppgifter. På initiativ av bröderna Carl och Adrian Florman bildades 1927 Sv luftfartsförbundet med generallöjtnant Bror Munck som ordförande. Som förbundets generalsekreterare från 1928 bedrev H en omfattande propaganda för civilflyget och verkade energiskt för en utbyggnad av flygleder och landningsfält genom utredningar och värdefulla förarbeten. Flygklubbar bildades på flera platser; i Sthlm 1930 med H som ordförande. Han vann allmänt erkännande som "briljant reklamchef" och lovordades för sin älskvärdhet och förmåga att ta folk. Från 1933 fick Luftfartsförbundet gemensamt sekretariat med Sv aeroklubben, som förde en blygsam tillvaro, tills de båda förbunden helt integrerades 1937. H hade då avlidit, men under den tid han varit verksam i civilflygets tjänst från 1928 hade han hunnit utföra ett inspirerat pionjärarbete.

I samband med övergången till ny härordning från 1925 bildades en särskild officerskommitté med H som ordförande för att tillvarata officerarnas intressen. H nedlade här ett förtjänstfullt arbete. Det var också i detta fall fråga om en pionjärgärning.

När Svenska officersförbundet bildades våren 1932, ledde H förarbetena och kandiderade till ordförandeposten i det nybildade förbundet men avsade sig sedan ett provval gått honom emot. Att H inte ansågs tillräckligt representativ berodde väl till en del på hans ålder och ställning som officer på övergångsstat men också på andra omständigheter. Det visade sig, att meningarna var delade om lämpligheten av att bilda ett officersförbund. Yngre generalstabsofficerare som arbetade på att popularisera försvaret och göra officerskåren mera samhällstillvänd fruktade synbarligen, att en sammanslutning skulle bidra till att konservera äldre attityder och positioner. Man förordade på det hållet till en början bl a i en cirkulärskrivelse en mindre kommitté med en jurist som verkställande ledamot. Till bilden hörde militärens ömtåliga ställning efter Ådalsoroligheterna. Nyligen hade också en hemlig beväpnad borgarkår under ledning av generallöjtnant Munck, den s k Munckska kåren, uppdagats och väckt stor uppmärksamhet på vänsterhåll. Det fanns sålunda anledning att iaktta en viss försiktighet. Under förberedande förhandlingar i dec 1931 framhöll generalstabskårens representant, dåv kaptenen S E Allstrin, att organisationsfrågan inte fick drivas för hårt. "Under alla omständigheter erfordrades starka garantier för synnerligen omdömesgill ledning med goda förbindelser i civila och parlamentariska kretsar." Allstrin oroades särskilt av de sociala uppgifter som enligt förslaget till stadga skulle åvila förbundet. H svarade, att meningen vore "att skydda officerare, som uti dem ålagd tjänsteutövning råkat illa ut såväl ekonomiskt som juridiskt". Han ansåg, att invändningarna mot förbundstanken bottnade "i en överdriven känslighet för tidningspressens tadel och beröm". Man borde, framhöll han, inte lyssna till höger och vänster utan "öppet och ärligt säga sin mening rakt ut". Mot H betonade Allstrin ånyo, att det gällde att handla med stor urskiljning. Han varnade enträget för åtgärder som kunde skada både officerskåren och försvaret och nämnde härvid särskilt H:s åsikt "rörande nödvändigheten av ett förbund för aktion i officerskårerna vidkommande sociala frågor, närmast föranledd av Ådalsmålet". Att H i förbundsfrågan hade kommit på kant med en inflytelserik opinion inom generalstaben var uppenbart. H:s linje, att ett officersförbund skulle bildas, segrade visserligen, men själv fick han träda tillbaka.

Med Illustrerad militärrevy hade H tidigt gjort sig ett namn i fackkretsar. Han ansågs vara en framstående taktiker och förvärvade i skilda befattningar respekt som organisatör, trupputbildare och truppförare. Han imponerade genom hållning och utseende på sin omgivning och kom att inta en bemärkt position bland sin generations officerare. Han var idérik men kunde samtidigt visa en brist på balans i ståndpunkter och åsikter, som bidrog till att inveckla honom i svårigheter. Efter avgången från aktiv tjänst gjorde H väsentliga insatser för civilflygets utveckling och på det fackliga området för officerskårerna inom armén och marinen.

Författare

Bengt Holtze

Arkivuppgifter

H:s arkiv (10 vol) i Kr A med material rör den militära tjänsten, kommittéuppdr, Sv luftfartsförb o Sv officersförb samt brev från bl a C Bennedich, S Hedin o A Lindman. Enstaka brev från H bl a i RA o KrA.

Tryckta arbeten

Fälttjänstöfningarna i Västergötland 1912. Uppsala 1912. 74 s, 5 kartor. [Föret.] (Föreningen K.H.S. [Krigshögskolan.]) — Dagens flygproblem. [Rubr.] Jönköping 1934. 5 s. [Undert.] — Artiklar i dagspressen, isht från 1926 i Sthlms dagblad o NDA.

Översatt: G Gamerra, En krigsfånges minnen från Abessinien (mars 1896—januari 1897) . . . från italienskan, Sthlm 1897, 128 s; S Lewis, Jobbet, Sthlm 1927, 365 s, 2. uppl 1930; dens, Elmer Gantry, Sthlm 1928, 551 s, 2. uppl 1930, [ny uppl] 1959, 455 s.

Utgivit: Illustrerad militärrevy, årg 1—12, 1898—1909, Sthlm.

Källor och litteratur

Söderman!:s reg:s krigsrätts-prot o handhar 1925, KrA.

A Douglas, Jag blev officer (1950); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); S Grauers, Kring Karol förb:s tillkomst (KFÅ 1961); S Hedin, Försvarsstriden 1912—1914 (1951); C Hulthander, Biogr antecknar från Carlberg (1892); L Kihlberg, Karl Staaff, 2 (1963); Y Norrvi, Boken om KS AK, de första femtio åren (1950); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); O F Österman, nekr över H i Kr-VAH 1936; Sv flyg o dess män (1939); L Tingsten, Hågkomster (1938); H Wieslander, I nedrustningens tecken (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gabriel Hedengren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12712, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Holtze), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12712
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gabriel Hedengren, urn:sbl:12712, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Holtze), hämtad 2024-04-19.