Erik Gabrielsson (Ericus Gabrielis) Emporagrius

Född:1606 – Torsåkers församling (X-län), Gävleborgs län
Död:1674-03-14 – Strängnäs domkyrkoförsamling, Södermanlands län

Riksdagsledamot, Biskop, Teolog


Band 13 (1950), sida 440.

Meriter

Erik Gabrielsson (Ericus Gabrielis) Emporagrius, f. 1606 i Torsåkers sn (Gävleb.), d. 14 mars 1674 i Strängnäs. Fader: kyrkoherden Gabriel Erici Emporagrius. Student vid Uppsala univ. febr. 1623; disp. där 1626 och kallas då Emporagrius; disp. pro gradu 1631; fil. magister primus där 13 mars 1632; professor i fysik där 6 sept. 1637; reste utrikes 1640; teol. professor 30 jan. 1641; inskr. vid Greifswalds univ. 23 aug. 1642 samt besökte 1642–43 bl. a. Leiden och Paris; legationspredikant hos J. Oxenstierna 1643; överhovpredikant 9 aug. 1645; teol. doktor 26 jan. 1648; pastor primarius i Stockholm 20 dec. 1649 (tilltr. 12 maj 1650); biskop över Strängnäs stift 26 (fullm. 30) aug. 1664. Led. av prästeståndet vid riksdagen 1649, vid utskottsmötet 1651 samt riksdagarna 1654, 1660, 1664 och 1672; led. av 1650 och 1655 års kyrkolagskommittéer.

G. 1) m. Sara Eriksdotter Simtelia, efter vilken bouppteckning förrättades i Stockholm 23 nov. 1647, dotter av kyrkoherden magister Erik Simtelius; 2) 5 nov. 1648 m. Elisabeth Paulina, d. 30 maj 1652 och begr. 13 juni s. å. i Stockholm, dotter av ärkebiskopen doktor Laurentius Paulinus Gothus och Brita Eriksdotter samt syster till Johan Paulin, adl. Olivecrantz; 3) 7 april 1658 m. Anna Simonsdotter Depken, d. 15 jan. 1668 och begr. 7 april s. å. i Stockholm (Nik.); om hennes familj jfr bd 11, s. 101.

Biografi

E. fick sin vetenskapliga utbildning i Uppsala samt på resor. Som trettioettåring blev han physices professor där men flyttades, efter rekommendation av ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus, 1641 till en teologisk professorsstol. Under en lång utrikesfärd 1642–43 besökte han bl. a. Leiden, Paris och Pommern, men då Johan Oxenstierna sökte kvarhålla honom hos sig, befallde rikskanslern, att E. skulle återvända till universitetet.

E. tillhörde den grupp av praktiskt inriktade kyrkomän, som ivrade för större kyrklig uniformitet och centralisation samt ett consistorium generale och ett allmänt kyrkomöte med både präster och lekmän. I striden mellan ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus och Uppsala domkapitel tog E. helt det senares parti och yrkade liksom sin vän och kollega Lars Stigzelius på större självständighet för domkapitlen i förhållande till biskoparna.

Med utnämningen till drottning Kristinas överhovpredikant 1645 kom E. i de kyrkopolitiska händelsernas centrum och uppfördes redan 1647–48 på förslag till biskop i Västerås, superintendent i Göteborg och pastor primarius i Stockholm. E. hade emellertid vunnit sin drottnings förtroende, varför hon trots framställning från borgmästare och råd i Stockholm vägrade att utnämna honom under motivering, att hon »ingalunda» ville mista honom. När pastor primariusbefattningen nästa gång blev ledig, blev dock E. utnämnd men kvarstod på drottningens önskan som överhovpredikant.

De organisatoriska problem, vilka mötte E. som pastor primarius voro många. Han var dock fast besluten att nu förverkliga sina ideal och att bringa ordning och reda i Stockholms kyrko- och skolväsen, Viktiga förutsättningar för detta arbete voro prästerskapets privilegier av år 1650, i vilkas utformande även E. haft sin andel, och skolordningen av 1649. Till dessa kom sedan 1655 års religionsstadga. Förhållandena i Stockholm krävde emellertid sin egen lösning. Huvudstaden var enligt ett brev från drottning Kristina 1651, vilket inspirerats av E., »ett singulärt och besvärligt rum» med »en concursus ... av hela riket och allahanda främmande nationer och folk». På grund härav hade stadens konsistorium ofta att göra med många »särdeles och på andra orter och i consistoriis här i riket icke förefallande casibus». Att bemästra dessa svårigheter blev E:s främsta uppgift. Under många och långa sammanträden i konsistoriet, med stadens myndigheter, ärkebiskopen och K. M:t utvecklade E. mångordigt och i långa skrivelser sina organisatoriska planer. Det främsta resultatet av E:s arbete blev instruktionen för pastor primarius av den 22 maj 1650, själva grundvalen för E:s ställning i Stockholm. En av de viktigaste bestämmelserna i denna instruktion var, att konsistoriet med pastor primarius som ordinarie preses skulle ha »samma rättighet,, anseende och myndighet som andra consistoria i riket nu hava». Liksom förut skulle dock ärkebiskopen vara »den förnämste preses». Stadens samtliga kyrkoherdar och en av hovpredikanterna skulle vara bisittare i konsistoriet. De ärenden, som tidigare handlagts i hovkonsistoriet, skulle hädanefter höra under stadskonsistoriet. Härmed hade bestämmelser om ett rent prästerligt konsistorium för hela huvudstaden givits.

Redan under sin Uppsalatid hade E. lärt känna en kyrklig fullmäktiginstitution, Uppsala domkyrkas skrå av år 1638, och som prebendekyrkoherde i Börje församling organiserade han 1642 ett kyrkoråd, som torde vara det första i Sverige. Under hänvisning till § 23 i prästerskapets privilegier arbetade E. även i Stockholm för ett kyrkoråd eller ett kyrkokollegium för huvudstaden med pastor primarius som ordf. och stadens kyrkoherdar, en borgmästare, tre rådmän och två representanter för kronans tjänstemän som bisittare. Närmast skulle detta kollegium handha ekonomiska frågor men samtidigt ha uppsikt över uniformitetens genomförande i gudstjänstlivet. Förslaget ledde emellertid icke till något resultat. Magistraten menade nämligen, »att ministerium haver ingenting beställa med kyrkoväsendet, utan allenast och blott med sin predikstol», och de enskilda kyrkoherdarna voro mera benägna att i sina egna församlingar upprätta kyrkoråd, såsom skett i Klara 1648.

Med utgångspunkt från 1649 års skolordning och pastor primariusinstruktionen sökte E. även att få till stånd en centralisering och kontroll av skolväsendet och skapa ett »collegium curatorum rei literariae» med både präster och lekmän som bisittare. Kollegiet skulle sammanträda en gång i veckan och handlägga frågor rörande huvudstadens skolväsen. Även detta initiativ stannade på papperet. Detsamma gäller E:s förslag till upprättande av en privatskola för de förmögnares barn, en gemensam skolkassa och ett »corpus musicum». I sitt »Memoriale om skolstaten» av år 1655 framlade E. de »orsaker, varför studia icke kunna här till hava haft lyckligt lopp och tillbörlig frukt av sig skaffat» och föreslog »remedia eller bot emot förtecknade fel». Ingenting hjälpte emellertid, och av överståthållarens berättelse om skolväsendet i huvudstaden av år 1663 framgår, att E. i stort sett misslyckats. Hans försök att på ett rationellt sätt lösa skolstyrelseproblemet i Stockholm hade strandat på magistratens passiva, avvaktande hållning och de enskilda församlingarnas önskan att själva ordna sina skolförhållanden. En bidragande orsak har säkerligen också varit den åttioårige ärkebiskopen Johannes Canuti Lenaeus' obenägenhet att ge E. fria händer och det stöd han behövde. Vid ett sammanträde i konsistoriet 1656 frågade också E. borgmästare och råd, »huru han skall bära sig åt med skolväsendet, synnerlig för archiepiscopi skull, som låter hela väsendet vara sig allena kommenderat.»

Även om E. misstyckats att i Stockholm genomföra sitt brett upplagda organisationsprogram, arbetade han dock oförtrutet på att skapa ordning och reda i de kyrkliga förhållandena i huvudstaden. En genomgång av Stockholms konsistoriums protokoll och tillhörande akter visar, att E. varit en nitisk och mycket verksam kyrkoherde, som med stort intresse tog del i de aktuella teologiska striderna, utövade en omfattande predikoverksamhet och med framgång hävdade sin ställning som pastor primarius och sitt konsistoriums rättigheter gentemot stadens myndigheter, ärkebiskopen och enskilda personer. Att han därvid icke alltid lämnade »vart och ett forum sin rättighet» är dock tydligt. Längst gick E. i sin bittra fejd med Strängnäsbiskopen Johannes Matthiæ.

De i Stockholmskonsistoriet oftast förekommande ärendena voro kyrkotukts- och äktenskapsmål, och då Strängnäsbiskopen tillämpade en betydligt mildare praxis än E., voro sammanstötningar svåra att undvika. Visserligen hade E. i förslaget till ny instruktion för pastor primarius av år 1655 inryckt en bestämmelse om »att ingen, det vare sig biskop av annat stift eller någon annan befattar sig med kyrko- och konsistorialväsendet i Stockholm eller dit hörige ärender, stycken eller personer», men denna instruktion blev icke stadfäst, och efter åtskilliga skärmytslingar och klagomål över Strängnäsbiskopens »intrång» drog det 1660 samman till öppen strid om ett kyrkotuktsmål, och vid riksdagen i Stockholm detta år föredrog E. »Strängnäsbiskopens obehöriga ingripande» i Stockholmsprästernas ämbetsgöromål. I det aktuella fallet ställde sig rikskonsistoriet på E:s sida, varpå Johannes Matthiæ, som på grund av sjukdom icke kunde muntligen försvara sig, i en skrift av den 28 nov. 1660 framlade sina synpunkter. Härmed var den litterära fejden i gång, och den slutade först 1662 med en skrift av E. i Stockholmskonsistoriets namn på bortåt 400 sidor. Striden väckte stor uppmärksamhet, och i riksrådet ansåg man, att E. »prostituerat» sig med boken mot Strängnäsbiskopen. Samma år måste emellertid regeringen låta närmare granska Johannes Matthiæs författarskap, och i den aktion, som nu sattes i gång och som slutade med Strängnäsbiskopens avsättning vid riksdagen 1664, spelade E. en betydande roll. Vid samma riksdag valdes E. med stor majoritet till Johannes Matthiæs efterträdare, och sedan han avslutat, riksdagen med »en härlig predikan», vigdes han till biskop den 28 aug. 1664 av Linköpingsbiskopen Samuel Enander. Först Kristi Himmelsfärdsdag (4 juni) 1665 tog E. dock »offentligen» avsked som pastor primarius och lämnade huvudstaden.

Under hela pastorprimariustiden deltog E. i arbetet på en ny kyrkolag, var medlem i den av drottning Kristina 1650 tillsatta kommittén och spelade en viktig roll vid tillkomsten av den nya kommittén av år 1655. I denna förordnades också E. att vara redaktör, och med hjälp av sitt konsistorium tog han genast itu med arbetet och höll sedan både konungen och konsistoriet väl underrättade om arbetets gång. På grund av motsättningen mellan E. och Västeråsbiskopen Olof Laurelius försvårades i hög grad arbetet inom kommittén, och ganska snart hotade båda att utarbeta skilda förslag. Så blev också förhållandet, och då E. 1663 erhöll förmyndarregeringens befallning att i kansliet inlämna det utarbetade förslaget, underkastade han detta en formell överarbetning och gjorde samtidigt en del tillägg, ändringar och uteslutningar och översände så på nyåret 1664 det reviderade förslaget till ärkebiskopen. Efter ytterligare överarbetning erhöll även förmyndarregeringen ett exemplar tillika med en redogörelse för det arbete, han utfört. E. underströk här, att hans förslag, bortsett från vissa tillägg och ändringar, innehöll det som i »de förordnades collegio enhälleligen» beslutats. Som redaktör strävade E. efter att ge förslaget en lagmässig utformning och en så överskådlig uppställning som möjligt. Mot den gamla Kyrkoordningen av 1571 förhöll han sig ganska fri och framhöll mot Olof Laurelius, » att man häruti icke bör vara så laggrann och enveten, att man icke tål, att något förändras i själva ordningen för riktighets och skicks skull».

Då E. utnämndes till biskop över Strängnäs stift, synes han ha varit en relativt välbärgad man med en betydande fordran i Kammarkollegium. Men så var också biskopen i Strängnäs den sämst avlönade i riket. Medan biskopen i Västerås enligt 1663 års stat i underhåll hade 1 372:29, hade hans kollega i Strängnäs endast 388:20 daler silvermynt. I en skrivelse till K. M:t 1665 förklarade också E., »att man med den [lönen] ingalunda kan utkomma som sig bör», varför förbättringar vore av nöden.

Vid förvaltningen av sitt stift tillämpade E. gärna föreskrifterna i det av honom redigerade kyrkolagförslaget, och i sin första cirkulärskrivelse av 10 juli 1665 till stiftets prostar ålade han dessa att rätta sig efter bestämmelserna om prostämbetet i detta förslag, »intet underlåtandes vad däruti förmäles», och översände samtidigt en kopia. I ett avseende måste dock E. böja sig för traditionen. Liksom sin företrädare – Johannes Matthiæ – hade E. arbetat för ett rent prästerligt domkapitel. Även i Strängnäs hade emellertid lektorerna blivit bisittare i kapitlet, och då detta under synnerligen högtidliga former 19 nov. 1667 flyttade från domkyrkan till den nyrestaurerade gymnasiebyggnaden, kan detta betraktas som ett symboliskt uttryck för lektorskapitlets definitiva seger i Strängnäs.

Även som biskop visade E. stort intresse för undervisningen. Vid upprepade tillfällen förmanade han lektorerna att följa skolordningens föreskrifter och framlade i olika sammanhang förslag till reformer och förbättringar. Församlingsprästerna ålades att i enlighet med ett av E. utarbetat »mönster» göra upp förteckningar Över dem, som skulle undervisas i kristendomskunskap, och prostarna tillhöllös att noga övervaka, att befallningen verkställdes. Under sina talrika visitationer fann emellertid E., att folkundervisningen lämnade mycket övrigt att önska, och utgav därför 1669 en katekesförklaring. E. var dock synnerligen angelägen om att framhålla, att hans lärobok icke innebar någon nyhet. Det var, underströk han, samma ordning, som förut tillämpats vid katekesundervisningen i Strängnäs stift, »dock kortare». Liksom så många gånger förut framhöll han även här som sin förhoppning, »att församlingarna och stiften i hela riket och alla dess länder måtte en gång överensstämma i ett och samma vis och form till att lära och förhöra de kristna i sina kristendomsstycken». Hans arbete var endast ett förslag, avsett »att draga andra, särdeles lärarna, ifrån den höjden och stormvädret neder på jorden i lugnet, att där vara allom allahanda, på det de kunna några saliga göra ... Det är: bekväma sig efter de enfaldiga och oförståndiga kristna, som behöva med fog och lämpa underviste varda.» I förklaringen till det 10:e budet hade emellertid E. räknat hustrun till lösöret, vilket föranledde ingripande från änkedrottningen med påföljd, att katekesen blev förbjuden.

Med anledning av förmyndarregeringens påbud i religionsplakatet av år 1663, att prästerna vid tolkningen av svenska kyrkans bekännelseskrifter även skulle använda Konkordieformeln, anhöll E. 1665 att få höra K. M:ts mening om hans avsikt att utge hela »Liber concordiae», »vilken så nödig är och av få äges». Främst ville E. veta, om han behövde något »särdeles privilegium ... emot dem som skulle vilja henne av andra och främmande orter införa». Till Olof Laurelius' sorg erhöll E. det k. privilegiet, och 1669 utkom för första och enda gången i Sverige hela Konkordieboken på latin. Stiftets präster hade »kontribuerat» till tryckningen.

I en skrivelse till K. M:t från år 1671 framhåller E., att han »med mycken möda och sorgfällighet arbetat uppå att avskaffa och utrota det självsvåld, som i detta stiftet en och annorstädes haver inkommit, och Gudi lov till en stor del något därmed uträttat». Riktigheten av detta påstående jävas icke av källorna. E. var en flitig visitator och höll tämligen regelbundet prästmöten. Prästerna ålades att anskaffa tre »kyrkoböcker»: en protokollsbok för sockenstämmans beslut, en räkenskapsbok för kyrkans inkomster och utgifter samt en »skuldbok». Prostarna, med vilka E. synes ha livligt brevväxlat, uppmanades att noga övervaka kontraktisternas »lärdom och leverne ... besynnerligen lätthet i klädedräkt. .. oskicklighet med dryckenskap, sölande med toback eller brännvin», enär »sådan osed både hos en part hederligare och ringare haver mycket fått överhanden», skriver han. Någon gång synes dock E. ha gått väl långt, och av sina fiender beskylldes han för partiskhet, äregirighet och härsklystnad och fick liksom flera bland sina kolleger uppbära förebråelser för att vid befordran ta mutor.

Både hos drottning Kristina och Karl X Gustav stod E. högt i gunst, och hans brev till den sistnämnde präglas av förtroende och stark tillgivenhet. Till konungens sjukläger i Göteborg kallades också E. 1660, hörde hans »bekännelse och skriftermål» samt gav honom avlösning och nattvard.

Som riksdagsman var E. en skicklig taktiker och invaldes gärna i utskotten. På ärkebiskopens förslag innehade E. en tid presidiet i prästeståndet vid riksdagen 1668.

Författare

Sven Kjöllerström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Delar av E:s otryckta prediko- produktion finnas i Uppsala univ.-bibliotek. Brev till honom från Carl Carlsson Gyllenhielm och H. Appelbom äro tr. i Det sw. bibliotekel, 4 (1760). Brev från honom till Karl X Gustav, Axel Oxenstierna och M. G. De la Gardie samt spridda brev i olika enskilda brevsamlingar finnas i Riksarkivet, till Karl X Gustav även (A. e. 6) i Västerås stifts-och läroverksbibliotek. E:s och Strängnäs' domkapitels brev och skrivelser till prosten i Nyköping A. Julinus finnas (B. VI. 1. 18) i K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. ooli program: se J. H. Liden, Catalogus disputationum, 1 (177S), 5 (17S0), och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1599—1700 (1905). — b) likpredikningar: se J. O. Stricker, Försök til et swenskt homiletiskt bibliotek, 1 (1767) ; 20 av likpredikningarna även utg. i två volymer med särskilda titelblad med titlarna : Erici Gabrielis Emporagrii Decas eoncionum exequialium, thet är, en fläck aff tiyo lijkpredikningar, vppå åtskillige tijder håldne öfwer förnämblige dödha ... Sthm 1653. 4:o. Titelbl., epistola dedicatoria och register = 4 bl.; Erici Gabrielis Emporagrii Decas altera eoncionum exequialium. Thet är then andra flock aff tijo lijk-predikningar vppå åtskillige tijder håldne öfwer förnemblige dödha ... Sthm 1660. 4:o. Titelbl., reg. ni. m. =2 bl. — c) övriga arbeten: Acclamationes piae & votivae, quas auspicijs adorandae trinitatis auspicatissimis. Ex regia svecorum universitate Upsaliensi Abogiam abiturienti... Aeschillo O. Petraeo ad scholam praenominatae civitatis iS. S. Theol. Lectori vocato... Upsaliae 1629. 4 :o. 6 bl. (Undert.). —¦ Brevis admonitio consolatoria ad obeundum pio & constanti animo mortcm. (Ups.-Stalenus 6 dec. 1629.) Ubsaliae 1629. 4:o 16 bl. (Enl. I. Collijn, Sveriges bibliografi, 1600-talet, sp. 227). — Oratio Erici G. Emporagrii in qua tyrannidem pontificiam, quae divum Gustavum Magnum, non sine insigni ecclesiae & reipub. damno... de medio sustulit & martyrio eoronavit... recitavit Ubsaliae in accademia die 1. decemb. anno 1635... Ubsaliae 1636. Fol. 12 bl. — ifethodus theologiae, eller Ett kort förslag, huru den ehristelige trones artikler, kunna uthi book- och ordnings wijs sammanbindas... uthi... Fröken Christina?, Sveriges, ... regerende drotnings... kunglige håff för-sambling,... Skrifwen afif, Erico Emporagrio. [Rubr.-titel.j Sthm 1647. Fol. 2 bl. (Enl. I. Collijn, Sveriges bibliografi, 1600-talet, sp. 227). — Oratio nuptialis. eller bröllopstaal, som... bleff hållet vthi rijkzsalen vppå Stockholms slått then 3. Aprilis, åhr 1649, tå... H. Ohristianus Augustus, pfaltzgrefve vid Rhein i Beyern ... bleff solenniter sammanvigd medh ... frw Amalia, pfaltzgrefwinna vldh Rhein i Beyern, ... boren grefwinna aff Nassaw... Sthm 1649. 4 :o. 10 bl. (Föret, undert.: Ericus Emporagiras [!]). — Privilegia vtaff... Christina... giffne biskoparne och meenige prästerskapet i Sverige ocli thess vnderliggiande landskap. Wästeråås 1650. 4 :o 11 bl. — Diem, heu dolor... [Program vid Axel Oxenstiernas begravning; dat. Sthm d. IS mars 1655.] Pat.-fol. (Undert.) — Erici Gabrielis Emporagrii orationum Holmiae habitarum triga ... Holmiae 1655. SS bl. —¦ Oratio solennis, & votiva, dicta regi Sveeiae, Carolo Gustavo et eius regiae coniugi, Hedevigi Eleonorae, in gymnasio Holmensi an. 1654. die 22. novemb. [Holmiae 1655]. 36 bl. (Undert.) ; även i förf :s Orationum Holmiae habitarum triga (Se föregående). — Sensu quidein tristi... [Program vid Andreas Tollstadii begravning; dat. Sthm d. 14 ang. 1659.] Pat.-fol. (Undert.). — Bekännelse om konung Carl Gustafs, glorvyrdigst i åminnelse, sahl. hädanfärd ifrån denna verldene. 1660. (Enl. J. Colldén, Vita Emporagrii, s. 8) ; avtr. senare i Stockholms Magazin, Bd 2, 1780, s. 745—756. — Antipositiones de disciplina ecclesiastica, Holmiaj 2S. ^novemb. anno 1660. Scriptae. (J. Matthiae, Positiones & antipositiones de disciplina ecclesiastica. Holmiae 1661, bl. [8]—[12]). — Qvam simus miseri mortales... [Program vid Olavus Skougs begravning; dat. Sthm 1 sept. 1661.] Pat.-fol. (Undert.). — Consistorii iStockholmiensis iusta & extorta defensio antipositionum, de disciplina ecclesiastica, Holmiae, 29. novemb. an. 1660... contra ... Dn. Johannis Matthiae... episcopi Strengnensis gravissimi positiones auctius ... editas etc. Strengnensiae anno 1661... Holmiae 1662. (40), 328 s. (Anon.). — Catechesens enfaldige förklarning, effter bookstaifwen, medh under fogade böner. Strengnäs 1669. 152 bl. — Then swenske kyrkio-ordningen öffworsedd och förbättradt, sampt fördeelat uthi tree böker. Sthm 1887. (6), 520 s. (Handl. rör. Sveriges hist. Andra serien. III (Kyrkoordningar och förslag-dertill före 16S6) Andra afd. II: VI). — Instruktionen för pastor primarius av år 1650 (D. Dindquist, Acta dioecesis Holmiensis, 1947, s. 123—126). ¦— Dessutom några utdrag ur brev, avtryckta i [A. Westén], Svenska kongl. hofclericiets-historia, 1 (1799), s. 654—659.

Utgivit: Concordia pia ... Strengnesiae 1669. 16 bl., 'SS4 s., 15 bl.

Källor och litteratur

Källor (utom E :s skrifter ochi brev) : Riksregistr., Rådsprot. 20 aug. 1664, Biographica, Stockholms och Strängnäs domkapitels skrivelser till K. 51 :t, brev från Johan till Axel Oxenstierna 7 juli 1643, RA; 2 likvidationer, KA; Stockholms konsistoriums protokoll och akter, SSA; prosten A. Julinus' relation 1671 (B. X. 1. 35), KB; Strängnäs domkapitels protokoll och akter, Strängnäs domkapitels arkiv; E :s svar på anmärkningarna mot hans katekes (T. 67), Linköpings stifts- och landsbibliotek. – Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia ur presteståndets archiv, af S. P. Bexell, A. Ahlqvist & A. Lignell, 1–2 (1835); Handl. rör. Skandinaviens hist., 31, 33 (1850, 1852); Historiska märkwärdigheter, utg. af S. Loenbom, 2 (1767) ; Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686, 1–3 (1872–1920); Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, 2:12 (1930); Uppsala univ. program 1791 (magisterpromotion) och 1793 (teol. doktorspromotion); Prästeståndets riksdagsprotokoll, 1 [1642–1660] (1949); Sv. riksrådets protokoll, 8–9, 12, 14–17 (1898–1902, 1909, 1916–29); Sv. synodalakter, 2 (1909–11); Uppsala domkyrkas skrå 1638 (1934). – N. Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning (Sveriges riksdag 1:3, 1933); C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1–2:1–2 (1877, 1908–09); R. Askmark, Svensk prästutbildning fram till år 1700 (1943); J. Colldén, Vita Emporagrii Strengnensis (1810); Regium Gustavianum gymnasium Strengnense 1626–1926 (1926); S. Edlund, Diskussionen om begåvningsurvalet under reformations- och stormaktstiden, 1 (1947); Märta Edquist, Petrus Diderici Arenbechius och hans tid (1943); R. Gullstrand, Bidrag till den svenska sockensjälvstyrelsens historia under 1600-talet (1923); S. Göransson, Ortodoxi och synkretism i Sverige 1647–1660 (1950); K. A. Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 1 (1897); P. Hanngren, De genom biskop Johannes Matthise föranledda syncretistiska stridigheterna i Sverige (1866); Hj. Holmquist, De svenska domkapitlens förvandling till lärarekapitel 1571–1687 (1908); K. H. Johansson, Svensk sockensjälvstyrelse 1686–1862 (1937); S. Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571–1682 (1944); J. Liedgren, Till frågan om prästeståndets privilegier 1647 och 1650 (Kyrkohist. årsskr. 1938); dens., Tillkomsten av drottning Christinas privilegier för prästeståndet (Kyrkohist. årsskr., 1939); S. Lindholm, Catechismi förfremielse (1949); D. Lindquist Acta dioecesis Holmieiisis (1947; LUÅ, Avd. 1, Bd 44: 2); I. Simonsson, Stockholms plats i den kyrkliga indelningen (Kyrkohist. årsskr. 192S); D. Sjöstrand, Maria skola (1882); F. Sleman, Inspectores scholarum i Stockholm (Stadskollegiets utlåtanden och memorial. Bihang n:r 20, 1942) ; W. Tham, Bidrag till riksdagarnas och regeringsformernas historia, 1–2 (1845–48) ; N. Staf, S. Klara kyrka (Sveriges kyrkor, 6, 1928) ; G. Thulin, Ordinarie prästerliga tjänster i privilegierade territoriella församlingar (1916); [A. Westén], Svenska kongl. hofclericiets historia, 1:1 (1799); Årsböcker i svensk undervisningshistoria,. 4, 58 (1921, 1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Gabrielsson (Ericus Gabrielis) Emporagrius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16056, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Kjöllerström.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16056
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Gabrielsson (Ericus Gabrielis) Emporagrius, urn:sbl:16056, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Kjöllerström.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se