Pehr J Ehrenheim, von

Född:1823-08-04 – Kungs-Husby församling, Uppsala län (på Grönsöö)
Död:1918-03-20 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Talman


Band 12 (1949), sida 273.

Meriter

3. Pehr Jacob Ehrenheim (skrev sig så, ej von E.), f. 4 aug. 1823 på Grönsöö, Kungshusby sn (Upps.), d. 20 mars 1918 i Stockholm (Hedv. El.). Föräldrar: hovmarskalken Reinhold Fredrik August von Ehrenheim och Ulrica Eleonora von Engeström. Inskrevs vid Uppsala univ. 16 febr. 1837; studentex. 6 juni 1839; jur. fil. ex. 6 dec. 1843; e.o. kanslist i Civildep.9 febr.1844; jur.utr.kand. 28 mars 1846; auskultant i Svea hovrätt 2 juli 1846; e. o. kanslist i Justitierevisionsexpeditionen 1846; e. o. notarie i Svea hovrätt 18 dec. 1846; deltog inom ridderskapet och adeln i ståndsriksdagarna 1850–51, 1856–58, 1859–60, 1862–63, 1865–66 och var därunder medlem av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1856–58, 1865–66, bankoutskottet 1859–60 och konstitutionsutskottet 1862–63; v. notarie 28 sept. 1849; e. o. fiskal 10 jan. 1850; v. häradshövding 30 sept. 1850; förvaltare av Grönsöö säteri 1853–64; disponent för Malingsbo bruk (Kopp.) 1854–61; ordf. i Trögds hushålls-, nämnd 6 maj 1857–66; statsrevisor 1858; led. av kommittén för1 ordnande av prästerskapets avlöning 4 okt.–6 dec. 1861; ordf. i nämnden för ordnande av prästerskapets avlöning inom Uppsala län 1862–66; led. av Uppsala läns landsting 1862–66 samt 1872–73; led. av kommittén för utredande av frågan om grundskatternas inlösen 30 dec. 1864–18 juni 1866; konsult, statsråd 4 sept. 1866–3 juni 1870; led. av riksdagens första kammare 1867–1902 och därunder medlem av bankoutskottet 1871 (lagt.), försvarsutskottet s. å. (urt.), konstitutionsutskottet 1872–87, försvarsutskottet 1883, statsutskottet 1888–91, v. talman 1879–mars 1891, talman mars 1891–95; tf. chef för Finansdep. 12 maj–3 juni 1870; led. av styr.-för Ultuna lantbruksinstitut 15 juni 1870–77; v. ordf. i Uppsala läns hushållningssällskap 11 febr. 1871–79 (dess hedersled. 1870); fullmäktig i Riksbanken 22 april 1872–1906 och därunder ordf. 1885–86 och 1890–1906; ordf. i kommittén för gruvstadgans omarbetande 24 aug. 1872–25 april 1874; ordf. i Stockholms hypotekskassas styr. 1873, i direktionen för Nya Trollhätte kanalbolag 1874–1902, i styr. för Motala mekaniska verkstads a.-b. 1874–77, i kommittén ang. Kommerskollegii indragning 5 juni 1874–13 jan. 1875, i kommittén ang. minderårigas användande i fabriker 30 juli 1875–19 april 1877; president för svenska avdelningen vid världsutställningen i Paris 1877; ordf. i Svenska slöjdföreningen 2 april 1877, i patentkommittén 11 maj 1877–6 nov. 1878, i kommittén ang. inteckning i järnväg 12 juli 1878–10 febr. 1879; Lantbruksakademiens direktör 21 juni 1878–27 sept. 1901; ordf. i direktionen för Nya elementarskolan i Stockholm 1878; led. av kyrkomötet 1878, 1883 och 1893; ordf. i kyrkolagutskottet vid nämnda kyrkomöten; ordf. i kommittén för fiskeristadgans omarbetande 22 jan. 1881–3 mars 1883; led. av förstärkta lagberedningen 5 dec. 1884–20 juni 1887; ordf. i försäkringsa.-b. Skandias styr. 1887; kansler för rikets universitet 31 maj 1888—18 mars 1898; jur. utr. hedersdoktor i Uppsala 6 sept. 1893; ordf. i unionskommittén 1895–98; en av de aderton i Svenska akademien 18 mars 1897. RNO 1864; KNO 1867; KmstkNO 1869; RoKavKMO 1.885; LLA 1871; LVA 1887; HedLFS 1889; HedLHA 1891; HedLVS 1891; HedLYVS 1893; innehade även utländska ordnar.

G. 26 juli 1853 i Stockholm m. friherrinnan Beata Elisabeth Augusta Leijonhufvud, f. 9 maj 1830 på Haga militärboställe i Arbrå sn (Gävleb.), d. 18 jan. 1915 i Stockholm (Hedv. El), dotter av översten friherre Carl Greger Leijonhufvud och Eleonora Ulrica Silfverstolpe.

Biografi

Pehr E., som under sin uppväxttid åtnjutit enskild undervisning av informator, började sina studier i Uppsala i den filosofiska fakulteten (1839) men övergick snart till den juridiska, där han 1846 avlade sin kandidatexamen. Som han själv berättar i sina memoarer umgicks han under studentåren flitigt i de mera kända Uppsalahemmen, lärde bl. a. känna Geijer och Hans Järta och sammanträffade i kamratkretsen med Gunnar Wennerberg, S. A. Hedlund m. fl. Efter en kortare tings- och hovrättstjänstgöring företog E. 1852 en utländsk resa, som huvudsakligen berörde England. E:s vistelse i detta land var av stor betydelse för. hans politiska utveckling. Dess aristokratiska samhällsförhållanden och den där allenarådande ekonomiska liberalismen harmonierade med och gav ökad stimulans åt E:s egna tänkesätt. Typiskt är, att ett porträtt av Robert Peel, torypartiets forne ledare och frihandelns förkämpe i England, alltsedan denna tid hade en hedersplats över E:s skrivbord. Efter hemkomsten övertog E. förvaltningen av fädernegodset Grönsöö, vars ägare han blev 1864, efter båda föräldrarnas död. Därjämte skötte han för släktens räkning Malingsbo bruk, till dess det försåldes 1861.

Det lugna lantjunkarliv, som E. förde, avbröts under de tidigare åren endast av smärre uppdrag i hemorten och av ett statsrevisorskap. Från och med 1850–51 års riksdag deltog han i ridderskapet och adelns riksdagsförhandlingar (med undantag av riksdagen 1853–54). E: s stora intresse för politiken förmådde honom att redan vid 1847–48 års riksdag, ehuru icke myndig huvudman, utverka särskilt tillstånd att övervara förhandlingarna; han erkänner vid ett senare tillfälle, att han icke ångrade den ekonomiskt sett ofördelaktiga försäljningen av Malingsbo, emedan dess besvärliga skötsel »skulle alldeles hava förlamat mitt deltagande i det politiska livet, varåt min håg framförallt låg». År 1856 slöt han sig till den moderatliberala fraktionen, som hade sina sammanträden på hotell Fenix, och han fick namn om sig att vara »orädd och kunnig, frisinnad i många reformfrågor». Det konstitutionella statsskicket hade i honom en varm anhängare; han underlät ej heller att varna för de faror, som enligt hans mening framför allt hotade detsamma, nämligen laglöshet och oordning inom representationen. »Representanterna ha icke någon juridisk ansvarighet, och den moraliska kännes icke så tung, då den delas av många.» År 1862 insattes E. i konstitutionsutskottet, som fick behandla det De Geerska förslaget till representationsreform. E. hade även tillhört de riksdagsmän, som på De Geers anmodan företagit en privat förhandsgranskning av förslaget, och hade därvid utverkat, att arvode till första kammarens ledamöter, som ursprungligen upptagits, slopades. I utskottet var E. en av förslagets främsta förespråkare. I den stora riddarhusdebatten 1865 höll han ett anförande för förslaget, vilket enligt protokollet mottogs med livligt bifall. Särskilt fäster man sig vid hans försvar för förmögenhetsstrecket och vid hans betonande av sitt förtroende till »det svenska folkets förmåga att giva ett gott innehåll åt denna erbjudna form».

Redan innan den nya riksdagen hann sammanträda, utnämndes E. till konsultativt statsråd i De Geers ministär (1866). Kallelsen var i främsta rummet förestavad av De Geers önskan att erhålla en skicklig och beprövad parlamentarisk förmåga men stötte i början på ett visst motstånd hos Karl XV, som ansåg E. för »röd». För E. synes verksamheten som statsråd ha blivit en besvikelse, kanske framför allt emedan han som konsultativt statsråd fann sig sakna politiskt inflytande. Han drabbades också av den vanliga beskyllningen mot »den bästa av ministärer» för bristande handlingskraft. Då missnöjet kulminerade 1870, avgick De Geer, och med honom följde även E. Enligt E: s egen berättelse inlämnade han sin avskedsansökan huvudsakligen som protest mot konungens åtgärd att utan föregående överenskommelse med ministärens ledande man anmoda en statsrådsledamot att avgå. En minnestecknare (Hj. Hammarskjöld) anmärker, att E:s beteende vid detta tillfälle är ett av de ytterst få exemplen hos E. på en viss hetsighet i lynnet och att han visade sig »mera Degeersk än De Geer själv». Med sin avgång lämnade han statsrådet för alltid. Ehuru flera gånger anmodad därom kunde han aldrig förmås att åter inträda i konseljen vare sig som chef eller ledamot.

Däremot upphörde ingalunda E: s politiska verksamhet. Redan 1867 hade E. blivit ledamot av första kammaren; han bibehöll denna plats ända till 1902 och var därunder kammarens vice talman 1879–91 och talman 1891–95. Någon bestämd politisk etikett kan icke åsättas honörn; han levde i en tid, då det ansågs icke blott onödigt utan rentav skadligt för den individuella självständigheten att försvära sig till något fast organiserat parti. Dock kom E. under senare delen av 1870- och början av 1880-talet att framstå som den främste företrädaren för en särskild partigrupp, nämligen motståndarna till den s. k. kompromissen av år 1873, genom vilken de aktuella försvars- och grundskattefrågorna sammankopplades med varandra. E. såg häri en högst skadlig och obehörig sammanblandning av skilda frågor och upphörde aldrig att bekämpa de förslag, som framlades enligt denna kompromissprincip. Han betraktade grundskatterna som ränta på jorden och ej som en skatt och ansåg, att en efterskänkning av dessa pålagor skulle bli en orättmätig present åt jordägarna. Framför allt fann han dock ett köpslående om försvarets angelägenheter ovärdigt. Under de långvariga striderna om försvars- och grundskattekompromissen (1873–85) framstodo E. och hans meningsfränder närmast som ett konservativt, i viss mån också byråkratiskt parti (vanligen kallat »det Ehrenheimska partiet»), främst på grund av sin inställning till de båda huvudfrågorna men även som en följd av det skarpa motsatsförhållandet till lantmannapartiet.

Även i rösträttsfrågan intog E. en konservativ ståndpunkt. Han sade sig icke tillhöra dem, »som anse, att rättigheten att medverka till representationens sammansättning bör räknas till de allmänt mänskliga rättigheterna». För fyllandet av denna uppgift fordrades enligt E: s mening »något slag av ekonomisk bärgning», som kan ge »den ledighet i sinnet, den uppfostran och bildning», som kvalificera en människa för att utöva rösträtt. I den stora rösträttsdebatten 1902, för övrigt den sista riksdagsöverläggning, i vilken E. deltog, förklarade han sig dock villig medgiva vissa lättnader i gällande rösträttsvillkor. E. var ej heller någon anhängare av ett parlamentariskt styrelsesätt. I en uppsats, som han författade strax efter avskedet ur konseljen men först långt efteråt publicerade, skrev E.: »Täta ministärväxlingar äro skadliga utväxter på det konstitutionella statsskickets ädla stam, och det är icke skäl att framkalla dem, så länge de kunna undvikas.» Då han 1872 motionerade om statsministerämbetets inrättande, avsåg han därmed främst att vinna en större samverkan inom regeringen och därmed större styrka gentemot folkrepresentationen. Däremot opponerade han sig uttryckligen mot föreställningen, att inrättandet av ett statsministerämbete skulle medföra en minskning av konungens makt eller befordra införandet av ett parlamentariskt system med partiregeringar. Det bästa vore, enligt E., att i en ministär förenades praktisk politisk erfarenhet å ena sidan samt ämbetsmannavana och säker författningskunskap å den andra. Med fullständig konsekvens var E. under hela sitt liv trogen den ekonomiska liberalismens grundsatser. Sålunda bekämpade han de s. k. norrlandslagarna, vilka sökte begränsa de stora sågverksbolagens förvärv av bondejord. Likaledes kom han i enlighet med denna, sin grundåskådning att bli motståndare till den nyare tidens socialpolitik med dess krav på skilda statsingripanden till hjälp för de lägre samhällsklasserna. Å andra sidan förnekade han även statens skyldighet att stödjande ingripa till förmån för näringsidkare i trångmål. Under 1880-talets heta tullstrider hörde han sålunda till frihandelns främsta förkämpar och motiverade sitt ställningstagande bl. a. genom att framhålla hur spannmålstullarna skulle fördyra livsförnödenheterna för arbetarna och därigenom närmast verka som en orättvis, nedåt progressiv beskattning.

Såsom talare var E. saklig, flärdlös och rättfram, vilket icke uteslöt vare sig elegans eller skärpa, när så behövdes. Med sitt harmoniska och urbana väsen vann han allmän tillgivenhet och vördnad. Många torde ha kunnat instämma i det omdöme, som fälldes av De Geer, vilken beundrade E:s mjuka sätt och fasta karaktär, nämligen att E. bland de statsmän han mött var den, för vilken han känt mest sympati. På den första riksdag, då E. fungerade som 'ordinarie talman (1891), inträffade ett för honom obehagligt intermezzo. Under debatten om olycksfallsförsäkringslagen gjorde Curry Treffenberg ett utomordentligt häftigt angrepp mot en av Adolf Hedin skriven utskottsreservation. Talmannen lät klubban falla, och Treffenberg avbröt nästan genast sitt anförande, men E:s ingripande väckte mycken indignation inom kammaren, vilket E. icke kunde undgå att märka. Detta var dock endast en episod; i det hela åtnjöt E. stor aktning som talman, och hans grundlagstolkning ansågs mycket »säker». Att han efter endast fyra år lämnade talmansposten berodde på tilltagande dövhet.

Utom i det politiska livet var E. verksam på en mängd olika områden. Han deltog i fyra kyrkomöten; varm kyrkovän var han i hög grad intresserad av detta arbete, och han gjorde där en betydelsefull insats, särskilt tack vare sin juridiska sakkunskap. I psalmboksfrågan var hans ståndpunkt den, att han ville ha kvar den Wallinska psalmboken oförändrad men ansåg, att den skulle förses med ett tillägg. E. efterträdde sin vän och forne kollega Louis De Geer både som universitetskansler och som ledamot av Svenska akademien. Under sin universitetskanslerstid fick E. föra ordet vid den. stora orientalistkongressen i Stockholm 1889 och vid minnesfesten över Uppsala möte 1893. I Svenska akademien fungerade han under åtskilliga år som ombudsman; hans sista handling i denna egenskap var försäljningen av akademiens hus vid Skeppsbron. Under tre decennier var E. ledamot av Lantbruksakademien, de sista tjugutre åren som dess direktör. Före Lantbruksstyrelsens tillkomst var akademien ett helt ämbetsverk, och direktörens post var mycket maktpåliggande. Med stort intresse ägnade sig E. särskilt åt inspektionen av lantbruksskolorna i riket. Under sitt långa liv var E. ledamot av fjorton kommittéer, därav ordförande i nio. Den »otacksammaste» av dessa var 1895 års unionskommitté, som av sin uppdragsgivare, E. G. Boström, från början icke ansågs ha annat att göra än »blåsa såpbubblor» och som också blev resultatlös, E. var en varm unionsvän och såg med sorg den tilltagande söndringen mellan.de båda folken, som han främst tillskrev den norska vänsterns sprängningspolitik. Många av sina befattningar bibehöll E. till ovanligt hög ålder; han var nära åttiotre år, då han lämnade ordförandeskapet i Riksbankens styrelse, som han tillhört i trettiofyra år, därav halva tiden som ordförande.

E:s fina väsen uteslöt icke en skarp observationsförmåga och kritiska uttalanden, när han ansåg sådana befogade. Sålunda gav han 1889 den roande, ironiska karakteristiken av första kammaren, att där härskade »kammarjunkare Rääfs anda i hela dess kraft». Och en gång yttrade den gamle universitetskanslern, att han på. intet samhällsområde sett en sådan hybris som på det akademiska. O. Rabenius har karakteriserat E. såsom »den förbindligaste och mest belevade ädling» han träffat. Rabenius fortsätter: sedan E. »blivit blind, lyste ännu hans anlete av hjärtlighet, och när jag avlade visit hos honom, följde han, som dock varit... en av landets mest betrodda män, mig unge student trevande med händerna efter väggarna ut till dörren». Vid åttioåtta års ålder nedskrev E. minnen från sitt liv, vilka hans son utgav av trycket 1916. Sin. omfattande korrespondens med en mängd framstående personer offrade E. tyvärr åt lågorna.

Författare

G. Jacobson d. T. Petré.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från E. finnas i E. G. Boströms i Riks- arkivet deponerade samling, i F. F. Carlsons saml. där; ett 40-tal (1888–98) brev till C. .T. E. Rogberg, 9 st. (1870–93) till P. A. Bergström, 6 st. (1878–1903) till L. Annerstedt, 6 st. (1884) till H. H. Hildebrandsson jämte enstaka till andra, finnas i Uppsala ;univ.-bibliotek. Dessutom finnas brev från E. i S. A. Hedlunds saml. i Göteborgs stadsbibliotek samt strödda brev i Lunds univ.-bibliotek. Brev från E. till H. G. Trolle-Wachtmeister finnas i arkivet på Trolle-Ljungby.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om åkerlagar. 2. Upps. 1841. 2 bl., s. 19–34. (Diss;, prass. J. Lundeli). – Om allmänt ordnande af presterskapets aflöning. Till Kongl. maj:t afgifna underdåniga utlåtanden den 6 december 1861 af särskildt i nåder utsedde komiterade och den 15 mars 1862 af Kongl. maj:ts och rikets kammar-collegium. Sthm 1862. 1 bl., 104 s. (Undert. såsom kommittéledamot). – Underdånigt betänkande afgifvet af de för utredande af frågan om grundskatternas inlösen den 30 december 1864 i nåder förordnade komiterade. Sthm 1867. 2 bl., 311 s. (Undert. föret, såsom kommittéledamot). – Några ord i bankfrågan. Sthm 1870. 24 s. – Betänkande och förslag till ny grufvestadga., afgifna den 25 april 1874 af dertill i nåder förordnade komiterade. Sthm 1874. 1 bl., 148 s. (Undert. såsom kommittéordf.) – Betänkande och förslag i fråga om Kommers-kollegii indragning eller förändrade organisation afgifna den 13 januari 1875 af dertill i nåder förordnade komiterade, Sthm 1875. 1 bl,, 90 s. (Undert. såsom kommittéordf.) – Betänkande angående minderårigas antagande och användande i fabrik, handlverk eller annan handtering afgifvet af dertill af Kongl. maj :t förordnade kommitterade. Sthm 1877. 1 bl., 177, (1) s. (Undert. såsom kommittéordf.) – Betänkande angående patentskydd äfvensom skydd för mönster och modeller samt varumärken, afgifvet af den dertill utaf Kongl. maj :t förordnade kommitté. Sthm 1878. 154 s. (Undert. såsom kommittéordf.) – Förslag till lag om inteckning i jernväg och i sammanhang dermed erforderliga författningar, afgifna af den dertill utaf Kongl. maj:t förordnade komité. Sthm 1879. 66 s. (Undert. föret, såsom kommittéordf.) – Underdånigt betänkande med förslag till ny fiskeristadga m. m. afgifvet den 3 mars 1883 af särskildt i nåder förordnade kommitterade. Sthm 1883. 1 bl., 159 s. (Undert. såsom kommittéordf.) – Förstärkta lagberedningens betänkande angående hufvudgrunderna för en ny rättegångsordning. Sthm 1887. 1 bl., V s., 1 bl., 199 s. (Undert. föret, såsom kommittéledamot). – Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1897. [Minne av Louis De Geer]. (Sv. akad:s handl. ifrån år 1886, D. 12, 1897, tr. 1898, s. 17—86; även särtr. 1898, 70 s.). – Underdånigt yttrande af den för utarb. af förslag-till ändrade bestämmelser angående Sveriges och Norges förening af Kongl. maj:t den 13 november 1895 i nåder förordnade komité jemte förslag af komiténs särskilde ledamöter. Sthm 1898. 246 s., 1 bl. (Undert. föret, såsom kommittéledamot, samt egna yttranden och förslag). – Några minnen. Sthm 1916. 5 bl., 124 s., 10 pl.-bl.

Källor och litteratur

Källor: Prot. hållna hos höglofl. ridd. och adeln... år 1847 ff.; Riksdagens prot. . . . Första kammaren, 1867–1902; Allm. kyrkomötets prot. år 1878, 1888, 1893 och 1898. – [W. Bergstrandl, Politiska silhuetter tecknade af Marcellus (1880); G. Billing, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893–1906 (1928); S. E. Bring, Uppsala läns Kungl. hushållningssällskap 1815–1915, 1 (1915); L. De Geer, Minnen, 1—2 (2:a uppl., 1906); dens., Ur Louis De Geers brevsamling (1929); EKen Key, Minnen av och om Ellen Key, 3 (1917); C. Hallendorff, Från Karl XV:s dagar (1924); H. Hamilton, Hågkomster (1928); Hj. L. Hammarskjöld, Inträdestal i Sv. akad ... 1918 [Minne av Pehr von Ehrenheim], (Sv. akad:s handl. ifrån år 1886, 30, 1918, tr. 1919); T. Petré, Ministären Themptander (1945); O. Rabenius, En akademisk Uppsalakrets på 1890-talet (Hågkomster och livsintryck, 17, 1936); dens., Kring drottning Kristinas klocka (1942); H. Schiick, Svenska akademiens historia, 7 (1939); Sveriges riksbank 1668–1918–1924, 4 (1931); N. Söderblom, Vid Pehr Ehrenheims jordfästning... [Likpredikan] (1918); H. Wieselgren, Bilder och minnen (1889); N. Wohlin, Pehr Tacob von Ehrenheim [Minnesteckning] (VA Årsbok 1919).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr J Ehrenheim, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16676, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson d. T. Petré.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16676
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr J Ehrenheim, von, urn:sbl:16676, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson d. T. Petré.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se