Meriter

3. Nils Ehrenskiöld, broder till E. 2, f. 11 maj 1674 i Åbo, d. 2 nov. 1728 i Karlskrona. Volontär vid amiralitetet 1692; överstyrman där 1694; underlöjtnant 10 dec. s. å.; överlöjtnant 11 april 1698; kapten 20 mars 1700; schoutbynacht 29 dec. 1712; viceamiral 9 jan. 1716; amiral 2 nov. 1.721; direktör vid flottans ekonomiverk i Karlskrona 16 dec. s. å.; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1721 och 1727 (led. av sekreta utskottet s. å.).

G. 1 maj 1706 i Karlskrona m. friherrinnan Lovisa Ankarstierna, f. 12 dec. 1680 i Karlskrona, d. 7 aug 1729 på Knutstorp, Kågeröds sn (Malm.), dotter av amiralgenerallöjtnanten Cornelius Thijsen, adlad och friherre Ankarstierna, och Elisabeth Kröger.

Biografi

Då E. vid aderton års ålder blev antagen till volontär vid amiralitetet, hade han redan länge seglat i kofferditjänst och där t. o. m. avancerat till befälhavare. Tidigt visade han stor fallenhet för den sjömilitära banan och väckte uppmärksamhet i Amiralitetskollegium genom en tabellarisk handbok för sjömän, »Organum nauticum», som enligt hans egen utsago innehöll »allt det en sjöman veta bör, så uti astronomien, navigationen, trigonometrien, artilleriet som uti proportionerna av allehanda skepp, svårheten utav deras ankare, tjockleken utav allt tågverk ifrån det allra största tillika tjockaste till det allra minsta eller smalaste till allehanda skepp och mycket mera ...». Handboken blev trots kollegiets beslut härom aldrig befordrad till trycket. Till hans snabba befordran inom flottan torde emellertid också den omständigheten ha bidragit, att fadern varit en av amiralen Hans Wachtmeisters allra närmaste medhjälpare.

År 1698 blev E. som nybliven överlöjtnant kommenderad att i utländsk tjänst förkovra sina kunskaper i sjökrigets konst och tjänstgjorde på franska linjeskepp under vidsträckta och äventyrliga kryssningar. Hemkallad vid krigsutbrottet 1700 kommenderade E. linjeskeppet Livland på expeditionen mot Danmark och opererade sedermera utmed tyska kusten för att jaga kontraband och hindra fientliga transporter. I den för det svenska stormaktsväldet livsviktiga konvojtjänsten fyllde den driftige och dugande skeppskaptenen en viktig uppgift, och i den ojämna kampen 1708–10 om Finska vikens stränder gjorde han betydelsefulla och farofyllda insatser. Härunder drabbades han av en svår olycka, då linjeskeppet Norrköping under novemberstormarna 1708 förliste vid Dagö, och E. med sitt folk fick kämpa för livet på vraket i nära två dygn »gåendes var och en sjö över dem så att kläderna voro med en tvärhand is betäckta». Dessa strapatser fingo ödesdigra följder för E:s hälsa, bl. a. ådrog han sig ett allvarligt njurlidande, som plågade* honom under återstoden av hans liv. År 1711 fick E. ett maktpåliggande uppdrag av mera ovanligt slag, då han av Wachtmeister sändes till rådet i Stockholm för att utverka penningmedel till utrustande av den flotta, som på konungens order skulle föra Magnus Stenbock och hans trupper till Pommern. Sedermera blev det också E., som fick befälet över den eskader, som efter kapitulationen i Tönning 1713 skulle återföra den Stenbockska armén till Sverige men efter lång väntan och stora svårigheter måste vända hem med oförrättat ärende.

E. tjänstgjorde 1714 som underbefälhavare i den flotta, som under amiral G. Wattrangs befäl skulle slå tillbaka den ryska roddarmada, som härjande Finlands kuster syntes hota själva svenska moderlandet. Då Wattrangs huvudstyrka genom vindstilla sattes ur spelet, utkämpade E., som med en skottpråm och sex galärer fattat posto vid Hangö udd nära Rilaks gård, 27 juli 1714 sin ryktbara strid (utförligt skildrad hos Munthe, se Källor nedan) mot den ryska galärflottan, som under befäl av amiral F. Apraksin räknade över 100 galärer. Även om delade meningar uttalats om de strategiska konsekvenserna av E: s hjältemodiga kamp mot en oerhörd övermakt, är det uppenbart, att det envisa motståndet gav värdefullt rådrum åt övriga svenska stridskrafter, liksom de svåra förlusterna verkade dämpande på ryssarnas fortsatta operationer. E. själv föll svårt sårad i rysk fångenskap, där han synes ha blivit påfallande väl behandlad på order av tsar Peter, som förgäves sökte förmå honom att övergå i rysk tjänst. E. utnyttjade sin relativa frihet till att syssla med vetenskapliga instrument och studera ryska handelsanläggningar och sjöfartsförhållanden. Bl. a. konstruerade han under fångenskapen ett nytt. astrolabium, ett astronomiskt mätinstrument, som även användes till sjöss, och utarbetade en »undervisning till att bruka och nyttja kunna Planum Coeleste... till nytta och nöje för dem som lust hava till astronomien». Ett exemplar av »undervisningen», som E. 1720 skänkte till magister P. R. Klerck, finnes i Westinska samlingen, Uppsala univ.-bibliotek. E. sökte på allt sätt bispringa sina nödställda olyckskamrater bland amiralitetsofficerarna, vilka syntes »av hunger och nakenhet krevera». Av furst Mensjikov och andra framskjutna ryssar lånade han sålunda betydande summor för inköp av livsförnödenheter åt de utblottade landsmännen, fastän hustrun oroligt förmanade honom i brev från Sverige att icke låna åt andra, då återbetalningen genom svenska kronan vore oviss. Först efter hemkomsten kunde han också slutgiltigt reglera dessa skulder under stora svårigheter och uppoffringar. Tsar Peter, som inte blott tycks ha fäst sig vid E:s mod och skicklighet som sjöofficer utan också livligt intresserade sig för hans vetenskapliga försök, gjorde efter Karl XII: s död nya ansträngningar att vinna honom, bl. a. genom att erbjuda sin fånge amiralsfullmakt, eget hus och andra lockande förmåner, men E. var lika orubblig i sin vägran. »Han ville hellre», förklarade han, »återgå till sitt fattiga land än bo i ett palats i Petersburg och sin plikt kunde han aldrig svika.» Tsaren bröt förhandlingarna i vredesmod, men E:s ställning i fångenskapen tycks inte ha försämrats genom detta hans oförskräckta uppträdande, och före hemresan till Sverige efter fredsslutet 1721 fick han mottaga nya ynnest-bevis. Vid en offentlig avskedsaudiens höll tsaren ett formligt hyllningstal till den svenske amiralen, förärade honom en gulddosa med sitt porträtt och medsände en handskrivelse till Fredrik I, vari omständigheterna vid E:s tillfångatagande skildras på ett för honom mycket smickrande sätt.

Men vid hemkomsten möttes E. av nya och oväntade vedermödor. Av Karl XII hade han som belöning för bragden vid Hangö befordrats till viceamiral, och nu utfärdades amiralsfullmakt, som emellertid av konung Fredrik återfordrades efter påtryckningar av amiralitetet, som motsatte sig, att E. som äldre viceamiral finge räkna tur och rang framför övriga amiraler. Någon syssla kunde man ej bereda den hemvände hjälten, och ej heller utbetalades hans innehållna lönemedel. Utblottad och märkt av sjukdom ville den djupt kränkte E. taga avsked. Nu följde nya debatter i rådskammaren, varvid bl. a. fältmarskalken C. G. Rehnsköld talade mot sådana åtgärder, som kunde driva E. till avskedstagande, »enär tsaren, som hyste en sådan estime för honom, då kunde bliva missnöjd». Efter långvariga överläggningar och under stora meningsbrytningar löstes äntligen frågan så, att E. förordnades till direktör och chef för amiralitetsgeneralkommissariatet i Karlskrona, d. v. s. flottans ekonomiverk, med amiralstitel men viceamirals lön och rang.

I det bedrövliga tillstånd, vari flottans fartyg och anläggningar befunno sig vid nordiska krigets slut, blev E:s nya verksamhet lika mödosam som betydelsefull. Trots stora svårigheter och ideligt käbblande med Amiralitetskollegium och andra myndigheter lyckades E. bringa reda i flottans tilltrasslade räkenskaper, med stor noggrannhet övervakade han leveranserna till de uttömda förråden och energiskt drev han på virkesavverkningen till nödvändiga reparationer och nybyggen. Som representant för sin ätt deltog han på riksdagarna 1723 och 1727 och synes ha utövat ett visst inflytande på de sjömilitära frågornas behandling. Som ledamot av sekreta utskottets amiralitetsdeputation arbetade han bl. a. för höjning av amiralitetsofficerarnas löner under hänvisning till särskilt fartygschefernas stora ansvar och till nödvändigheten att genom acceptabla löner stimulera rekryteringen av dugligt folk till flottan. Han framlade också ett utförligt motiverat förslag om inrättande av en sjökadettskola, ett projekt, som skulle realiseras tjugu år senare.

Med de ryska erfarenheterna för ögonen satte E. in all sin kraft för att övertyga statsmakterna om nödvändigheten för Sverige att hålla en stark och krigsberedd örlogsflotta i Östersjön och underströk särskilt behovet av att nödiga förråd skulle vara samlade på en plats för att möjliggöra en snabb mobilisering. Länge fick E. icke fortsätta sin outtröttliga verksamhet för flottans återupprättande. Bruten av sjukdom och överansträngning nödgades han begära avsked från sin tjänst i sept. 1728 och avled kort därefter. Han ligger begraven i Kalmar domkyrka.

E:s duglighet, rättrådighet och enkla väsen hade uppväckt en allt större respekt, som fick ett påtagligt uttryck på riksdagen 1727, då ridderskapet och adeln hemställde till konungen om E: s baroni-sering. I ett brev till konungen från okt. 1727 frambär också E. sina tacksägelser för friherrevärdigheten, men något friherrebrev för E. finns icke infört i registraturet. Det är därför ovisst, om E. verkligen blivit utnämnd till friherre eller blott fått löfte om värdigheten; hur som helst har någon introduktion icke ägt rum.

Författare

Nils P. Holm.

Arkivuppgifter

En egenhändig levnadsbeskrivning av E., som enligt uppgift i Oskar Fredriks »Några bidrag till Sveriges krigshistoria 1711, 1712 och 1713» förvarades i Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona, kan numera icke återfinnas. I Riksarkivets samling »Meritförteckningar: Flottan» finnes emellertid ett utförligt memorial av E:s hand med uppgift om hans krigarbana alltifrån den tidiga ungdomen.

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot, Riksrcgistr, Sekreta utskottets prot. 1723 och 1726–27, Amiralitetskollegii skrivelser till K. M:t, Amiralitetsgeneralkommissariatets skrivelser till K. M:t, Handl. ang. flottan, Milit. meritförteckn.: Flottan, Musco-vitica (Brev till Knipercrona), Gallica (Brev till Palmquist), Amiralitetskollegii prot. och inkomna handl, allt i RA; Nordinska saml. 208 (Brev till Wattrang), Westin 812, UB. – Sveriges ridd. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 4–5 (1878–86). – S. Dahlström, Bidrag till Nils Ehrenskiölds släkthistoria och biografi (Acta Acad. Aboensis. Humaniora, 14:5, 1942); R. Dillström, Nils Ehrenschiöld (Årsbok för Finlands flotta, 1924); Finlands minnesvärde män, 2 (1855–57); G. Håkansson, Kalmar och kalmarbor under 1600-talet (1944), s. 139; Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar, 3 (1900); Oscar Fredrik [Oskar II], Några bidrag till Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713, 1–3 (1859–65); W. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst- och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941); Svenska flottans historia, 2 (1943); G. Unger, Illustr. svensk sjökrigshistoria, 2 (1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Ehrenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16701, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils P. Holm.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16701
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Ehrenskiöld, urn:sbl:16701, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils P. Holm.), hämtad 2024-04-25.