Meriter

Demirgian, Ohan, i Egypten kallad Habib Effendi eller Habib Bey, f. 14 jan. 1837, d. omkr. 1877 i Marseille. Fader: egyptiske utrikesministern Stephan Bey. Studerade i Paris, där han var elev vid Mission égyptienne till 1854; sekr. i egyptiska utrikesministeriet; svensk medborgare 24 sept. 1867; understallmästare i K. M:ts hov 1868; stallmästare 1869. RVO 1861; RNS:tOO 1866; RSO 1867.

G. 1859, men hustruns namn är okänt; under sin svenska tid erhöll D. skilsmässa.

Biografi

D. var av armenisk börd och tillhörde armeniska kyrkan. Enligt egen uppgift avancerade han till sekreterare i egyptiska utrikesministeriet. Han tycks ha åtnjutit stort förtroende hos vice-konungen, kediven Ismail pascha. Edward Edholm uppger, att D. kommit i kontakt med svenska förhållanden genom prins August, som av hälsoskäl gjorde flera resor i Orienten, bl. a. 1860—61. D. skall ha varit prinsen behjälplig vid en krokodiljakt på Nilen, varvid D. sannolikt var attacherad hos prins August i sin egenskap av tjänsteman i utrikesministeriet. År 1861 blev i varje fall dåv. Habib Effendi eller Habib Bey riddare av Vasaorden. Till Sverige kom D. första gången 6 juli 1866. Han hade med sig ett par arabiska fullblodshingstar från Ismail pascha till Karl XV och lyckades snart, icke bara till följd av sina råd och kunskaper i fråga om hästavel, vinna konungens livliga gillande och förtroende. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som D. så gott som från början av sin Sverigevistelse sågs med oblida ögon och motarbetades av konungens närmaste omgivning. D: s ställning hos Karl XV kunde dock ingenting rubba.

På hösten 1866 var D. inbjuden till middag hos änkedrottning Josefina på Drottningholm, och 1867 blev han tack vare sina förtjänster om hästaveln på föredragning i statsrådet av Louis De Geer svensk medborgare med dispens från då gällande krav på tre års vistelse i landet. Som svensk upptog han namnet D., av samtiden skämtsamt förvrängt till »Demiurgen». Han arrenderade lantstället Över-Järva i närheten av Ulriksdal och steg allt högre i Karl XV :s gunst, varom en rad snabba utnämningar (se ovan) vittna. D. var mycket uppskattad i konungens kägelklubb »E. B. B.» (»Enkan Bloms Bekanta»), i vilken uppvaktningen adjungerades men som eljest var förbehållen konungens litterära och konstnärliga vänner med Svante Hedin och Daniel Hwasser i spetsen. D: s Över-Järva blev ett av konungens älsklingstillhåll under hans sista år, något som livligt beklagades inom mera betänksamma kretsar.

Mera allvarligt kom D. att ingripa vid två tillfällen, båda gångerna på ett för honom själv och Karl XV mycket typiskt sätt. Vid Suezkanalens invigning nov. 1869 var D. konungens representant, försedd med ett handbrev till Ismail pascha jämte höga ordensdekorationer till kediven, kedivens son och moder, utrikesministern Nubar pascha och inrikesministern Sherif pascha m. fl. egyptiska notabiliteter. D. utdelade de svenska ordenstecknen 8 nov. under medverkan av bl. a. officerare från svenska fregatten Vanadis och under utvecklande av orientalisk prakt. Han framförde därvid i ett tal en vänskaplig hälsning från Karl XV till Ismail pascha, hans dynasti och land. D: s mission dementerades sedan både officiellt och inofficiellt i Sverige, men att det hela verkligen inträffat bestyrkes bl, a. av Louis De Geer.

D: s andra ingripande rörde Karl XV än mera personligt och hade nära samband med konungens fixa idé under hans sista levnadsår, att han skulle ingå nytt gifte. Det råder intet tvivel om, att D. var upphovsman till och främste förespråkare för Karls mycket allvarliga giftermålsplaner visavi den unga och sköna polska adelsdamen Marya Krasinska (f. 1854, senare g. m. greve Raczynski och d. 1884), som konungen fått se ett porträtt av. Hon var dotter till diktaren greve Zygmunt Krasinski (d. 1859) och Eliza Branicka och levde i Paris med sin mor och sin styvfar, greve Ludwik Krasinski, som var hennes fars frände. Genom sitt fäderne var Marya Krasinska släkt med den förnäma polska ätten Radziwill och avlägset släkt även med italienska kungahuset samt dessutom mycket förmögen. Konungen uppdrog åt D. och en egyptisk vän till denne, attachén vid turkiska ambassaden i Paris Yousouf Nabaraony Bey, som gjort långa besök hos D. i Sverige och var högt skattad av Karl XV (N. B. fick höga svensk-norska ordensutmärkelser 1869 och 1872), att i Paris förbereda ärendet. På våren 1872 hade förhandlingarna fortskridit så långt, att konung Amedeo I av Spanien, son till Vittorio Emanuele I av Italien, förlänat sin polske släkting greve Ludwik Krasinski titeln grand av Spanien av första klassen; D. fick i detta sammanhang storkorset av spanska orden Isabel la Catolica. Meningen var sedan, att den italienske konungen skulle förläna den nykorade granden titeln kunglig höghet, varigenom grevinnan Marya Krasiniska skulle bli prinsessan Maria. Detta var obehövligt för giftermålets skull men ansågs ändamålsenligt. Projektet självdog emellertid som en följd av Karl XV :s starkt försämrade hälsotillstånd. Planen betraktades ett slag så allvarligt i Sverige, att utrikesministern, greve Baltzar von Platen, in i detalj förberett, hur ett avvärjande av densamma lämpligast skulle iscensättas.

Memoarlitteraturen har gått illa åt D. De Geer betecknar honom som Karl XV: s onde ande under konungens sista år och berättar bl. a., att D. var mycket nära att lyckas i en plan att komma över sin hustrus egendom, sedan han genom diverse transaktioner fått skilsmässa beviljad. Edholm beskriver honom 1867 som skicklig ryttare, sydländskt livlig och kvick, »insinuant, ser bra ut, liten och mörk, med brinnande ögon, är ytterst förbindlig och artig mot damerna och håller sig framme». I D:s lilla skrift 1870 (se nedan), tillägnad hans vän och hjälpare stockholmsgrosshandlaren Pehr Wikström, framträder en sympatisk tillgivenhet för Sverige vid sidan av framsynta men litet fantastiska planer på närmare handelsförbindelser mellan D: s två fosterland, Sverige och Egypten.

D. förekommer i de svensk-norska statskalendrarna 1862—77. Troligen har han avlidit någon gång kring sistnämnda årtal, enligt en uppgift på ett sinnessjukhus.

Författare

Carl-Gustaf Thomasson.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Orn de förenade konungarikenas framlida handelsförhållanden med af seende å de nya kommunikationerna. Sthm 1870. (4), lös.

Källor och litteratur

Källor: Justitiedep :s handl. 24 sept. 1867. — Svenska och norska statskalendrar 1862—77; Post- och inrikes tidn. 30 nov. 1869; Stockholms dagbl 13—14 dec. 1869; tidn. Vikingen 1883, nris 2—6, 8—9 — Ingemund [Maria Octavia Carlén], Minnesblad öfver prins Nicolaus August... (1873)- F v Dardel, Minnen, 3—4 (1912—13); dens., Dagboksanteckningar 1873—1876 (1916); L. De Geer, Minnen, 2 (1892); dens., Ur Louis De Geers brevsam-lmg, utg. av L. De Geer (1929); E. Edholm, Från Carl XV:s dagar (1906); C. Gnmberg, Svenska folkets underbara öden, 9 (1924); C. Hallendorff Oskar I och Karl XV (Sveriges hist. till våra dagar, utg. av E. Hildebrand & L.= Stavenow, 12, 1923),_ s. 427; H. Wieckowska, Carl XV :s plan om giftermål med en polsk grevinne ([Norsk]Hist. tidsskr.. 5:6. 1927).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ohan Demirgian, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17456, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Gustaf Thomasson.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17456
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ohan Demirgian, urn:sbl:17456, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Gustaf Thomasson.), hämtad 2024-04-25.