Meriter

Desmarées, Georg, f. 27 okt. 1697 i Stockholm, d. 3 maj 1776. Föräldrar: bruksförvaltare Jean Desmarées och Sara Meijteris. Studier hos Martin Meijtens d. ä. på 1710-talet; resa till Holland, Tyskland 1724, Italien 1725, åter till Tyskland 1727; bosatte sig. i München 1730; kurbajersk hovmålare 1731; kallad till hoven i Bonn 1745—49 och 1753—54, Kassel 1752, Würzburg och Bamberg 1763, Mainz 1767.

G. 7 maj 1731 m. Barbara Marie Schuhbauer, d. 7 maj 1743, dotter av kurfurstlige v. konsertmästaren Franz Simon Schuhbauer.

Biografi

Släkten Desmarées härstammade från Frankrike men hade under tidernas lopp spritt sig till Nederländerna och Tyskland. D:s' fader hade flyttat till Sverige och var bruksförvaltare på Gimo och Österby. Modern tillhörde den från Holland härstammande konstnärssläkten Meijtens. Innan D. uppnått myndig ålder, dogo hans föräldrar, och han togs om hand av en syster, som, då han visade konstnärliga anlag, satte honom i lära hos Martin Meijtens d. ä., en släkting till modern. Hos honom arbetade D. från 1710. Meijtens hade vid denna tid sin egentliga konstnärsgärning bakom sig. Han hade en gång ägt en fin färgkänsla, och den koloristiska begåvning, som var D: s' främsta konstnärliga tillgång, odlades under den gamle mästarens ledning. Denne var dessutom en av de få privatpersoner i Sverige, som vid denna tid bestod sig med en tavelsamling.

D. stannade i Sverige till 1724. Mellan 1720 och avresan utförde han ett stort antal porträtt, mjukt och elegant målade, men med en mycket liten variation i kompositionen. Damporträttens komposition är i regel lånad från ett porträtt, som Hyacinthe Rigaud målat av grevinnan Brita Bielke, f. Horn. Mansporträtten äro något mer varierade. Bland dem finner man en stram profilbild av Arvid Horn, möjligen målad efter en medalj, ett ståtligt knästycke av Nicodemus Tessin d. y. och ett känsligt målat porträtt av den store medaljgravören Johan Carl Hedlinger. En särställning intager porträttet av amiralskan Appelbom i änkedräkt. Det är målat huvudsakligen i svart och vitt med en ofantligt fin och diskret färgverkan. Det har en mer holländsk karaktär än något svenskt porträtt vid denna tid. Man får antaga, att det är resultatet av D: s' studier i Meijtens' tavelsamling.

D. lämnade Sverige för alltid 11 jan. 1724. Efter ett uppehåll i Amsterdam fortsatte han till Nürnberg, där han besökte Johann Daniel Preisslers teckningsakademi, där italienska och holländska inflytelser trängdes med tyska. D. gjorde i Nürnberg bekantskap med Johann Kupetzki, en stark konstnärspersonlighet, en ljusdunkelmålare i Rembrandts maner och en skarp psykologisk iakttagare. Ljusdunkelmåleriet kom att betyda mycket i D: s' utveckling. Från Nürnberg fortsatte D.1725 till Venedig, där friska vindar blåste, och D. mötte en föraning av rokoko. Hans lärare blev Giovanni Piazzetta, en av de ledande konstnärerna inom den nya rörelsen. Efter ett besök i Rom återkom han till Venedig, som han lämnade 1727. Nästa uppehållsort blev Augsburg, där han stannade till 1730, då han kallades till München för att måla några medlemmar av den kurfurstliga familjen. Där kom han att stanna. Är 1731 erhöll han titeln hovmålare, och 7 maj s. å. gifte han sig.

En stor del av D: s' produktion från denna tid är paradporträtt med stel hållning och sotsvarta skuggor. Mer lyckade äro några anspråkslösa porträtt av konstnärskamrater, målade i det ljusdunkel han lärt av Kupetzki. Det bästa exemplet är porträttet av den gamle målaren Joachim Franz Beich. Till samma period höra också de flesta av de altartavlor, som D. målade. Han visade i dem, vad han lärt i Italien, men att komponera stora figursaker var ej D: s' starka sida, och de intaga därför en blygsam plats inom hans konstnärliga produktion.

År 1742 var ett skickelsedigert år för D. Hans främste uppdragsgivare, kurfurst Karl Albert, hade tagit del i det österrikiska successionskriget och låtit välja sig till kejsare detta år, och ungefär samtidigt togo de österrikiska trupperna München. År 1743 dog D:s' hustru, och 1745 slöt det medtagna Bayern fred med Österrike. Han begav sig nu ut på resa och besökte hov, som kunde ge honom större uppdrag än det utarmade bajerska hovet förmådde. Av avgörande betydelse blev uppehållet i Bonn hos Clemens August, kurfurste och ärkebiskop av Köln, yngre bror till kurfurst Karl Albert. Här stannade han 1745—49. Den praktälskande kurfursten gav honom i uppdrag att måla en rad paradporträtt av medlemmar av huset Wittelsbach. Det är det förnämsta, som D. utfört på detta område, praktfulla helfigursporträtt och knästycken, skimrande i rokokons glada färger, som nu för första gången helt fick slå ut i blom på D: s' dukar. Främst bland dessa porträtt står ett av kurfurstinnan Maria Anna av Bayern i röd parforcejaktdräkt, strålande av färgglädje och än i dag inkomponerat i sin ursprungliga rika rokokointeriör på Schloss Bruhl. År 1752 reste D. till Kassel, där han utom en del paradporträtt i vanlig stil utförde ett porträtt av Johan Arckenholtz (se denne), hållet i bruna toner och målat i ett ljusdunkelmaner, som skiljer det avsevärt från paradporträtten; 1753—54 var han åter i Bonn. Efter detta år var hans huvudsakliga uppehållsort München, 1763 kallades han till Bamberg för att måla furstbiskopens av Würzburg porträtt, 1767 besökte han Mainz för att måla den där regerande kurfursten. Han hade blivit en populär målare med en stor verkstad, där han själv endast behövde måla ansikte och händer, medan hans elever gjorde resten. Man förstår, att resultatet blev ganska ojämnt. Först när man väljer ut de allra bästa, de som visa honom själv som skapande konstnär, får man ett intryck av, vilken utomordentlig kolorist han var. Han kunde komponera ett porträtt bara i nyanser av vitt, han kunde leka fram en raffinerad ljusdunkeleffekt kring sin dotter, klädd som pierrot i lila dräkt. I regel var han ej särskilt lycklig som psykolog, och det var väl mycket det, som gjorde, att hans konst fick så liten betydelse för kommande generationer. Under rokokons tidevarv överträffade ingen honom i Tyskland som porträttmålare. De altartavlor han målade äro alla osjälvständiga och föga betydande, icke heller hans miniatyrer äro några märkligare konstverk. Bland de många medelmåttiga verkstadsbilderna gömma sig hans verkligt goda porträtt, som i stor utsträckning äro mycket svåra att få se. Det är därför ej att undra på, att hans konst knappast rönt det erkännande den förtjänar.

Författare

C. Hernmarck.

Källor och litteratur

Källor: Augsburgisches monatliches Kunstblatt 1771—72. — A. Feulner, Skulptur und Malerei des 18. Jahrhunderts in Deutschland (1929); C. Hernmarck, Georg Desmarées (1933); [Chr. L. von Hagedorn], Lettre a un amateur de la peinture (1755); R.Paulus, Der Bildnismaler George de Marées (1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Desmarées, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17495, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hernmarck.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17495
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Desmarées, urn:sbl:17495, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hernmarck.), hämtad 2024-04-20.