Biografi

von Schulzenheim (Schultz, Schulzen, von Schulzen), släkt, vars äldste kände medlem uppges (Edholm, Hagström) ha varit Christopher Schultz, rådman i Königsberg Löbenicht (nu Kaliningrad) och på grund av insatser för rikets försvar 1643 adlad och beviljad pension av den polske kungen Vladislav IV. Christophers son skall ha varit den vid 1600-talets mitt omnämnde Jacob Schultz, brandenburgsk legationssekreterare vid polska hovet och sedan kurfurstlig räntmästare i Königsberg samt amtman i S:t Lorentz, Ostpreussen. Som son till honom omtalas Mathias Schultz (d 1709), vilken varit bryggare och borgare i Königsberg innan han blev borgmästare i staden Oletzko i Ostpreussen (nu Olecko, Polen).

Hans son Jacob Schultz (1681–1766), som fick kirurgutbildning i Vilna (nu Vilnius) 1697–1700 samt praktiserade i Leipzig och Breslau (nu Wroclaw, Polen), kom 1703 i sv tjänst som fältskärsgesäll vid Karl XII:s hovstat och sedan som kompanifältskär vid Livgardet. Han deltog i ryska fälttåget, blev regementsfältskär vid Dalregementet i maj 1708 – han var en av dem som behandlade Karl XII efter skottskadan i foten 1709 – och tillfångatogs vid Poltava. 1718 utväxlades S och var därpå verksam under kungens sista tid som tjänsteförrättande hovfältskär vid armén i Norge. Han var sedan åter i tjänst vid regementet fram till avskedet 1742. S har betecknats som kunnig och energisk; han höll t ex på sitt boställe föreläsningar för fältskärsaspiranter och utgav 1760 på landshövding B R v Hauswolffs anmodan skriften Kårt underrättelse om sättet, at bota de mäst gångbara utwärtes sjukdomar.

Fem av Jacob Schultz' sex söner studerade medicin. Av hans två döttrar blev den äldsta Anna Maria (1723–1802) mor till Gottlieb, Henric och Carl Pontus Gahn (alla bd 16), medan den yngsta gifte sig med en apotekare i Falun. Äldste sonen efterträdde fadern som fältskär vid regementet och blev slutligen fältskär vid gruvlasarettet i Falun. Den näst äldste Mathias Gottieb Schultz (1727–1800) kom efter skolgång i Västerås 1740 till UU för studier i framför allt naturvetenskap. Fyra år senare böljade han läsa teologi och orientaliska språk i Königsberg, och där disputerade han för magistergraden. Efter hemkomsten 1748 och efter att en tid ha predikat i Sthlm och på andra orter utnämndes S till docent i orientaliska språk vid UU. Han återupptog emellertid medicinstudierna och promoverades 1758 till MD, s å som han blev vice lektor i matematik, fysik och naturalhistoria vid gymnasiet i Västerås. S utövade även läkaryrket och var den förste i Västmanlands län som använde sig av koppympning. Genom tjänstebyte blev han förste stadsläkare i Gbg 1764 och fick då assessors titel. Framgångsrik och uppskattad blev S på grund av blindhet tvungen att upphöra med sin praktik 1771. S å antog han tillsammans med alla övriga, ej adliga, medlemmar av släkten, med hänvisning till att namnet Schultz bars av flera obefryndade, namnformen Schulzen. - S:s andra hustru den litterärt intresserade stadssekreterardottern Hedvig Sirenius (1734–95) blev LVVS 1776.

Mathias Gottlieb Schulzens son Fredric Schulzen (1770–1848) studerade vid gymnasiet i Gbg och skrevs in vid LU 1788. Följande år fortsatte han till Greifswald där han disputerade för magistergraden 1790. Efter att ha varit informator och verkat som lärare i Gbg skrev han in sig vid UU för medicinstudier och blev MD 1797. S var under studietiden informator för en kusin i Falun och praktiserade sedan vid Serafimerlasarettet och hos sin farbror Carl Fredrik v S i Sthlm. Genom att 1797 anta ett frikostigt erbjudande att tjänstgöra som assistent vid det bibliotek och museum som ägdes av naturforskaren och mecenaten sir Joseph Banks i London kom S att inleda en sjuårig utlandsvistelse. I London hade han förmånen att förutom med Banks umgås även med andra vetenskapsmän, bl a dennes bibliotekarie, sin landsman Jonas Dryander (bd 11). När E Jenner hade offentliggjort sina rön om kokoppor 1798 rapporterade S hem till Collegium medicum om detta och var samtidigt den förste som till Sverige skickade vaccin på glas, men detta vågade man redan då inte använda sig av. Efter tre år lämnade han tjänsten hos Banks men fortsatte studierna i England och Skottland. 1801 reste han till Paris, där han under ca 1 1/2 år ytterligare förkovrade sig i medicin och naturvetenskaper, och vände sedan via universitetsorter i Tyskland samt Wien och Berlin åter till hemlandet 1804.

1805–47 var S karantänsläkare vid den 1804 inrättade Känsö karantänsanstalt utanför Gbg, den förste ordinarie innehavaren av en sådan befattning i Sverige. Han bodde emellertid kvar i staden –Känsö besökte han vid behov – och blev snart en av dess ledande läkare, en framträdande medlem i det som senare skulle bli Gbgs läkaresällskap. Under kriget mot Danmark-Norge 1808–09 var S också fältläkare vid västra armén. 1814–35 innehade han befattningen som andre stadsläkare i Gbg, och 1813 hade han blivit utnämnd till föreståndare för vaccindepån där. – S blev LVVS 1805 och LFS 1815. Genom sitt gifte med grosshandlardottern Beata Eleonora Wahlberg blev han svåger till professorn i materia medica (farmaci) vid KI botanisten Pehr Wahlberg och forskningsresanden lantmäteriingenjören Johan Wahlberg.

Bror till Mathias Gottlieb Schulzen var David Schultz, 1770 adl v S (nedan). Dennes sonson David v S (1788–1848) – vars morfar var Lars Salvius (s 319) – gjorde en snabb civil karriär, vilken till dels har tillskrivits utrikesstatsministern L v Engeströms (bd 13) inflytande. Efter studier vid UU blev v S 1808 e o kanslist vid inrikes civilexpeditionen men övergick redan följande år till kabinettet för utrikes brevväxlingen (UD), där han blev andre sekreterare. I denna funktion ingick v S i kronprins Karl Johans kansli under fälttåget i Tyskland 1813–14, då han ibland fick tjänstgöra som vikarie för den medföljande hovkanslern G af Wetterstedt. Under denna period vann han Karl Johans förtroende, och deras nära samarbete skulle vara till 1840. Efter att i april 1814 ha följt kronprinsen till Paris blev v S ambassadsekreterare och biträdde där vid fredsunderhandlingarna med Frankrike. Åter i Sthlm följande år utnämndes han till kabinettssekreterare 1817. Parallellt tjänstgjorde S vid hovet, blev hovjunkare 1809 och kammarherre 1817; från 1832 var han sekreterare vid K M:ts orden.

I samband med att v S utnämndes till statssekreterare 1824 blev han även tf hovkansler – ordinarie följande år – och därmed också medlem av konseljen samt utrikesstatsministerns närmaste man; under dennes ledigheter tjänstgjorde han i flera omgångar som tf utrikesstatsminister. v S var även ansvarig för frågor rörande RA, som var en del av K kansliet. 1830 blev han friherre och 1838 utnämndes han till statsråd.

Som hovkansler handlade v S även tryckfrihetsfrågor och var den som fick effektuera K M:ts beslut vad gällde indragningsmakt och åtal, även om det hände att han ingrep på eget initiativ - och härvidlag gick mycket långt för att behaga Ryssland. Användandet av indragningsmakten nådde en topp 1836–38 – v S ersattes av A v Hartmansdorff (bd 16) i mars sistnämnda år – och v S har betecknats som något av en initiativtagare till att denna begagnades mot den liberala pressen. Bland de mest uppseendeväckande tryckfrihetsåtalen var rättegången mot G Adlersparre (bd 1) 1831 för delar av innehållet i Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia.

1840 års statsrådsreform hade i v S en anhängare och i samband med genomförandet av denna utnämndes han till president i Bergskollegiet, v S hade även kommittéuppdrag, bl a som ordförande i kommittén för Sundhetskollegiets omorganisation och ledamot av kommittén för omorganisation av K M:ts kansli 1833. Han deltog i riksdagarna 1809/10 och 1817/18–44/45. På riddarhuset var han en av dem som fick agera på kungens uppdrag, t ex 1828/30 och 1834/35 i försök att avskaffa jurysystemet mot att indragnings-makten offrades, v S har bedömts som en tämligen "opolitisk person", som varken hade vilja eller förmåga att utöva inflytande – "beskedlig" är den etikett han fått i ett liberalt pressorgan; han hade en konservativ grundsyn, var följsam gentemot den k politiken och starkt ryskorienterad. Han följde ofta kungen på dennes resor i Sverige och Norge. Karl Johans omdöme i brev till sonen Oscar om v S som svag, ängslig och lättpåverkad torde mer få tillskrivas det kungliga temperamentet än ett konstant missnöje – v S:s långa tid som medlem av statsrådet antyder något annat. – v S blev LSkS 1828. Han var i sitt första äktenskap gift med sin fars kusin Virginia Charlotta v S (1797-1825) och i sitt andra med hovfröken frih Ebba v Schwerin, dotter till Martina v Schwerin (nedan).

David v S:s äldste son David Theodor v S (1820-96), som blev friherre vid faderns död, ägnade sig framför allt åt att förvalta sina, delvis ärvda, egendomar, bl a Stensta norra och Rockhammars bruk, Fellingsbro, Ör, där han var delägare, samt det närbelägna Västlandaholms bruk i Västra Skedvi, Vm. Som bruksägare visade David v S ett aktivt intresse för att införa mindre kostnadskrävande metoder för kolning. Han deltog i alla ståndsriksdagar mellan 1850 och 1866 samt tillhörde AK 1867–69 och 1873–75. v S var motståndare till representationsreformen och 1866 kritisk till en del av den De Geerska ministärens åtgärder, t ex den franska handels traktaten, och till finansminister J A Gripenstedts (bd 17) behandling av riksdagens tullbevillningar. Kritiken grundade sig på hans protektionistiska inställning, varför det var naturligt för honom att i AK ansluta sig till lantmannapartiet, där han till en början blev en markant profil. Han var ledamot av bevillningsutskottet 1862–66 och 1868–69 samt av KU 1873.

I riksdagen 1867 motionerade v S, som betecknats som antibyråkrat och ivrare för en förenkling av den statliga förvaltningen, energiskt för att Kommerskollegium skulle avskaffas. I stället borde ett departement för jordbruk och kommunikationer inrättas. Han vände sig dock mot bildandet av ett bredare departement för näringar, eftersom de viktiga jordbruksfrågorna riskerade att försvinna i ett sådant. Ett jordbruksdepartement inrättades fyra år efter hans död och ett kommunikationsdepartement först 1920. I AK var v S också en av dem som motionerade om en reformering av patenträttslagstiftningen.

1863 och 1868–69 var v S landstingsman i Västmanlands län samt 1875–89 överkontrollör över brännvinstillverkningen i riket, en tjänst som var knuten till Finansdepartementet. – v S:s hustru Ida Sofia var dotter till författaren Fredric Cederborgh (bd 7).

En son till David Theodor v S var Carl David Reinhold v S (1854–1930), som blev friherre vid sin broders död 1919, skrevs in vid UU 1872 och avlade jur utriusque kandidatexamen där sex år senare. 1882 blev Carl v S amanuens i Ecklesiastikdepartementet och inom den civila centrala förvaltningen gjorde han sedan karriär: sekreterare vid Justitieombudsmanna-expeditionen 1883, kanslisekreterare i nämnda departement 1890, kansliråd i K M:ts kansli och tf byråchef i Finansdepartementet 1897 samt kansliråd och byråchef 1900 i det s å nyinrättade Jordbruks- departementet. I detta blev han således som chef för 2. byrån (statens domäner samt fattigvård m m) en av de ansvariga för att verksamheten inom departementet tog form. I samband med första världskrigets utbrott blev v S:s uppgift även att samarbeta med de kristidskommissioner på folkförsörjningsområdet som då tillsattes. Vid sin avgång från departementet 1917 erhöll han expeditionschefs n h o v. Som god administratör togs v S i anspråk för flera offentliga uppdrag; han var förste notarie i FK:s kansli 1880–97, notarie vid kyrkomötena 1888, 1893 och 1897, ledamot och sekreterare i flera utredningar, t ex kyrkoskrivningskommittén 1888-90, andesvagunder visningskommittén 1893–94, juridiska akademiska examenskommissionen 1895 och statens träförädlingssakkunniga 1919–22. v S var även från 1894 sekreterare och ombudsman i styrelsen för Oxelösund-Flen-Västmanlands järnväg.

En syster till Carl v S var Ida Eleonora Davida v S (1859–1940), som studerade vid Tekniska skolan i Sthlm 1877–78 och vid FrKA 1878–84. Ida v S erhöll stipendium och vistades 1888–93 i Paris, där hon undervisades i främst porträttmåleri hos J Lefebvre, B Constant och J Dupré. Efter hemkomsten specialiserade hon sig på djur måleri, företrädesvis av hundar, och betecknades under en period som Europas flitigaste hundporträttör. Ägarna sände sina djur till v S som inackorderade dem och målade av dem i "för deras typ karakteristiska poser och arrangemang med sammetskuddar och sidenstolar" (SKL) och i ett 1880-talsrealistiskt maner, v S deltog i ett flertal utställningar mellan 1885 och 1932 och är representerad på bl a NM.

v S gjorde även en insats som engagerad företrädare för kvinnliga konstnärer och som skriftställare. Efter mönster från de i Frankrike och Tyskland verksamma Union de femmes peintres et sculpteures resp Kunstfreundinnen-föreningarna var hon 1910 en av grundarna av Föreningen sv konstnärinnor och dess första ordförande 1910–39. Bakgrunden till dessa föreningar var att kvinnors konstnärliga verksamhet inte togs på allvar, varför det behövdes ett forum som kunde samla dessa, ordna utställningar och ombesörja internationella kontakter. Utställningar anordnades både i Sverige och utomlands. Viss negativ kritik från konservativt manligt håll var förmodligen skälet till att v S uppmanade kvinnor att även ägna sig åt konstkritik och 1911–17 utgav hon tidskriften Konst. - v S:s stora intresse för allmogekonst medförde att hon från 1913 var ordförande i Gästriklands hemslöjdsförening; 1927 erhöll hon medaljen Litt et art.

Brorson till David Theodor v S var Carl Henrik Julius v S (1878–1951) som blev jur utriusque kand vid UU 1902, varefter han anställdes vid Riksbankens ombudsmannaexpedition 1904. 1911–14 var Henrik v S handsekreterare hos statsminister Karl Staaff och 1911-13 sekreterare i fjärde försvarsberedningen, även kallad övningstidsberedningen; 1914 var han en av de sakkunniga som skulle utarbeta kostnadsförslag till ny härordning. På dessa poster fick v S god insyn i den komplexa och politiskt mycket känsliga försvarsfrågan och särskilt i den av splittring och stark oenig- het präglade beredningen. Sina minnen från denna tid, som haft viss betydelse för den vetenskapliga forskningen i dessa frågor, publicerade han långt senare under rubriken Om Karl Staaff och 1911 års försvarsberedningar (Ny militär tidskrift 1949). Efter att 1915–17 varit advokatfiskal i Kammarkollegiet, utnämndes v S 1917 till byråchef (första skaderegleringsbyrån) i Riksförsäkringsanstalten, en post han innehade till sin pensionering 1943. 1919–21 var han tillika ordförande i Sthlms stads arbetslöshetskommission.

v S togs även i anspråk för arbete i flera andra statliga utredningar: 1908 var han ledamot av kommittén för polisskydd å landsbygden m m, 1908–09 sekreterare i kommittén ang förändrad organisation av Medicinalstyrelsen, och 1919–20 ledamot av kommittén ang kvinnors tillträde till statstjänst. Han utgav smärre publikationer inom försäkringsområdet, t ex Om tillämpningen av olika länders socialförsäkringslagar (1921), och var sv expert vid ILO:s arbetskonferenser i Genève.

Förste arkiater David v S:s näst äldste son David v S (Schultz; 1766–1837) blev stabskornett vid Bohusläns dragonregemente 1776, löjtnant vid Livdragonregementet nio år senare och utnämndes till understallmästare vid hovet 1786. Han tillhörde de fem mot kungens politik oppositionella adelsmän som under riksdagen i Norrköping 1800 i protest avsade sig adelskapet och begärde avsked från sina tjänster; han kallade sig därefter Schultz. S var sedan en av dem som 1808-09 deltog i den s k Cederströmska klubbens konspirationer före statskuppen i mars 1809. Han var också närvarande vid K slottet då Gustav IV Adolf arresterades och tillhörde dem som personligen ingrep vid kungens flyktförsök. Följande år befann sig S i samband med Fersenska mordet i folkmassan på Riddarhustorget och var en av de ytterst få som handgripligen försökte skydda Axel v Fersen (bd 15) mot folkhopens angrepp.

Understallmästaren David v S:s bror Conrad Theodor v S (1768–1837), som också valde den militära banan, blev sergeant vid Västmanlands regemente 1777, fänrik där två år senare samt deltog i finska kriget 1788–90, där han var med i striderna vid Uttismalm och Valkiala. 1793 blev han överadjutant hos kungen och major i armén. Tre år senare fick han transport till Dalregementet. 1802 utnämndes v S till överstelöjtnant i armén och generaladjutant av flygeln. Han deltog i finska kriget 1808–09, först som överadjutant under G C v Döbeln (bd 11) på Åland och sedan som ansvarig för aktioner i Åländska skärgården och som underhandlare med ryssarna. Han befordrades 1809 till överste i armén och deltog s å i den misslyckade expeditionen till Västerbotten som chef för general Wachtmeisters stab. 1810–17 var v S sekundchef för Andra gardesregementet, och 1813 utnämndes han till generalmajor; han deltog i egenskap av brigadchef 1813–14 i kriget i Tyskland, där han bevistade slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, samt 1814 i fälttåget i Norge.

v S utnämndes till friherre 1815 och var inspektör för Livbrigaden 1817–33. Han var militär ledamot av Högsta domstolen 1815–24 och ordförande i Krigshovrätten från 1825, s å som han utnämndes till generallöjtnant. 1815–19 hade v S varit ordförande i kommittén för nytt tjänstgöringsreglemente för armén och 1820-23 i kommittén för nytt exercisreglemente för infanteriet. Han deltog i riksdagarna 09/10, då han framlade ett förslag till allmän värnplikt, och 1815–34/35. – v S blev LMA 1800, LKrVA 1812, KorrespLLA 1815 och LPS 1818. Han var gift med Sara Antoinetta Elisabet Linderstedt, änka efter hans farbror Carl Fredrik v S.

Mathias Gottiieb Schulzens och David v S:s bror Pehr Christopher Schultz senare Schulzen (1736–1822) arbetade efter skolgång som lärling på apoteket i Falun, vilket ägdes av hans mors styvfar, fortsatte 1751 sin utbildning på apotek i Sthlm och studerade 1756 i Danzig och Königsberg. Återkommen till Sthlm följande år arbetade S åter på apotek, och 1759 skrevs han in vid den medicinska fakulteten vid UU. Han disputerade 1761 – som den förste sv farmaceuten vid universitetet – på en avhandling om laxerpulver. S å köpte S privilegiet till apoteket Ugglan i Sthlm och avlade också apotekarexamen inför Collegium medicum. Till 1786 drev han framgångsrikt verksamheten – från 1776 ansvarade han även för filialapoteket i Norrtälje – varefter han drog sig tillbaka och bodde hos släktingar på landet.

S var bland de apotekare och läkare som hade i uppdrag att 1771–72 se över vad som skulle ingå i provinsialläkarnas s k reseapotek och något senare – tillsammans med bl a brodern David v S, systersonen H Gahn och C W Scheele – granska utformningen av den huvudsakligen av A Bäck (bd 7) utarbetade första upplagan av Pharmacopoea Svecica (1775).

S var också en av de huvudansvariga då Apotekarsocieteten 1778 antog sina första stadgar; två år senare var han dess ordförande och samtidigt arkivarie och intresserade sig för yrkets historia i så måtto att han samlade anteckningar om sv apotek och deras innehavare under äldre tid. Han höll åtminstone till 1785 som den förste även föreläsningar för apotekselever i societetens lokaler i Sthlm och bedrev en omfattande odling av medicinalväxter. S ansågs ha betytt mycket för att höja apotekaryrkets anseende och erhöll 1787 assessors titel.

Pehr Christopher Schulzens son Johan Christoffer Schulzen (1765–1849) sökte sig till den militära banan och kom huvudsakligen att tjänstgöra vid Bohusläns dragonregemente där han blev sergeant 1778, löjtnant sex år senare, major i armén 1799 och slutligen överstelöjtnant i regementet 1809. Samtidigt utbildade han sig efter artilleriexamen vid Svea artilleriregemente 1782 i fortifikationen; för civil arkitekturritning belönades han av Målare- och bildhuggareakademien med medalj. S deltog i kriget 1788–90, både i Bohuslän och i Finland, samt i krigen mot Danmark-Norge 1809 och 1814. Han blev överste i armén 1814 och beviljades avsked två år senare. S adlades 1815 med namnet von Schulzen. 1824 utnämndes han till intendent vid arméns första passevolanskommissariat förlagt till Örebro.

Mathias Gottlieb Schulzens, David v S:s och Pehr Christopher Schulzens bror Carl Fredrik Schultz (1745–1808) skrevs efter skolgång i Falun och Västerås in vid UU 1762 där han studerade medicin. S å blev han lärling i kirurgi och tre år senare avlade han examen i Sthlm varpå han 1766 blev underfältskär vid Serafimerlasarettet, där han under O af Acrels (bd 1) ledning utbildade sig till en framstående kirurg. Sedan S varit tf professor i anatomi och kirurgi i Sthlm periodvis 1767-68 och hållit föreläsningar i barnförlossningsvetenskapen under sin bror Davids ledighet undergick han slutexamina inför Kirurgiska societeten 1768-69 och utnämndes till slotts- och garnisonsläkare på Karlstens fästning i Marstrand. Under en resa till Tyskland försvarade han 1770 en avhandling – angående fostrets läge i livmodern – för medicine doktorsgraden vid universitetet i Greifswald. Två år senare förordnades S till af Acrels medhjälpare vid Serafimerlasarettet och 1773 blev han bitr överkirurg hos denne där. Detta inledde vad som skulle bli ett över 33-årigt framgångsrikt samarbete, och S blev en av landets mest eftersökta och framgångsrika läkare. Han var framför allt praktiker och publicerade mycket litet. Många yngre senare framstående läkare och vetenskapsmän var elever hos och understöddes av honom, bl a J J Berzelius. Efter af Acrels död blev v S från 1806 överkirurg vid lasarettet liksom direktör vid Frimurarbarnhuset, och redan 1800 hade han efterträtt denne som generaldirektör för sjukvården vid lasaretten i riket, en befattning underställd Serafimerordensgillet. S blev ledamot av Kirurgiska societeten 1779. Att denna upplöstes och dess uppgifter överfördes till Collegium medicum 1797 och att därigenom tillsynen över hela medicinalverket lades under en myndighet var huvudsakligen hans och livmedicus J D Rungs (bd 30, s 744) förtjänst. 1780 hade S för övrigt blivit assessor i detta collegium och läkare vid Arméns flotta i Sthlm; två år senare adlades han v S och introducerades på sin bror Davids namn och nummer på riddarhuset. 1793 blev v S läkare vid Krigsakademin på Karlberg. Liksom brodern togs han i anspråk av kungahuset, t ex vid kronprinsens koppympning 1783, och 1798 utnämndes han till livmedikus hos hertig Karl och hans gemål. Han var också bland de tidigaste förespråkarna för en övergång från koppympning till vaccination, som började slå igenom under 1800-talets första år.

v S:s framträdande ställning medförde flera uppdrag av olika slag: han var läkare vid Timmermansordens hospital i Sthlm, från 1796 ledamot av Kommissionen över tabellverket, där han efterträddes av sin bror David, blev 1804 ledamot av kommittén angående veneriska sjukdomar och 1808 ordförande i fjärde departementet i Direktionen över allmänna fattigvårdsinrättningen i Sthlm. Kort före sin död hade v S varit en av sju initiativtagare till bildandet av ett medicinskt läsesällskap i Sthlm, vilket senare fick namnet Sv läkaresällskapet, – v S valdes 1799 till LVA.

Författare

Lars-Olof Skoglund

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: E Edholm, En sv läkareslägt 1681-1839 (Tidskr för militär helsovård 1897), s 187-200; Elgenstierna; AJ Hagström, Åminnelse-tal öfver kongl vetenskaps-academiens led ... Carl Fredrik v S ... (1810); J A Rehbinder, Matr öfver Swea rikes rid-derskap o adel... (1781); SMoK

Jacob Schultz: Dalreg:s personhist, 2 (1989); H Hedström, Fältskärernas Brttsala (Armborstet 1962); G Löfgren, Reg:fältskärenJ S:s dagboksanteckn:ar 1697-1721 (KFÅ 1948);J Pontén, Från kronobarberare till företagsläkare: bergslagsfolk o gruvläkare i Falun genom fyra sekler (1973); SLH 1:2 (1823).

Mathias Gottlieb (Schultz) Schulzen o HedvigJSirenius: S Leijonhufvud o S Brithelli, Kvinnan inom den sv litt:en intill år 1893 (1893); H Fröding, Berättelser ur Gbg:s hist under den Gustavianska tiden (1922); SLH 1:3 (1824); F Stenström, Läkekonstens o hälsovårdens företrädare i Gbg under 1600- o 1700-talen ... (1929).

Fredric Schulzen: O Gertz, FS i Lund 1772-1940 (1940); SjGbg; SLH 1:3; L Öberg, Känsö karantänsin-rättn 1804-1933 (1968); dens, Gbgs läkaresällsk (1983).

David v S (1788-1848): S Bergh, Sv RA 1837-1846 (1927); S Boberg, Carl XIV Johan o tryckfriheten 1810-1844 (1989); Den sv pressens hist, 2 (2001); G Heckscher, Konung o statsråd i 1809 års författn (1933); dens, Sv konservatism före representationsreformen, 2 (1943); G Hornwall, Regeringskris o riks-dagspolitik 1840-1841 (1951); T Höjer, Carl Johan i den stora koalitionen mot Napoleon (1935); dens, Carl XIV Johan: konungadden (1960); B Lange, Christoffer Isak Heurlin som politiker (1948); H Lenhammar, Religion o tryckfrihet i Sverige 1809-1840 (1974); C F Palmstierna, Sverige, Ryssland o England 1833-1855 (1932); Sv biogr lex, N F, 9 (1883); S O Swärd, Latinamerika i sv politik under 1810- o 1820-talen (1949); L Tingsten, Huvuddragen av Sveriges krig o yttre politik febr-aug 1814 (1925); GUlfsparre, Från Karl XIV Johans dagar (1907); T Vallinder, Nio edsvurna män: jury o tryckfrihet i Sverige 1815-2000 (2000).

David Theodor v S: B Boéthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 3 (1955); A Garfvé, Fellingsbro sockens hist (2. uppl 1926); Kjordbruksdep 1900-1925 (1925), s 45-48; T Nilsson, Elitens svängrum: första kammaren, staten o moderniseringen 1867-1886 (1994); N Runeby, Teknikerna, vetenskapen o kulturen: ingenjörsundervisn o ingenjörsorganisationer i 1870-talets Sverige (1976); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); G Wallin, Valrörelser o valresultat: AK-valen i Sverige 1866-1884 (1961).

Ida v S:Bv Malmborg, I v S (1938); E Melin, Fören sv konstnärinnor 1910-1960 (1960); SKL o där anf litt; B Widegren, I v S, bortglömd (Gefle dagbl 30 jan 1982).

Carl Henrik Julius v S: N Eden, Minnen (1969), s 168 f; O Nyman, Högern o kungamakten 1911-1914 (1957); KWichman, GustafV, Karl Staaff o striden om vårt försvar 1901-1914 (1967).

David v S (Schultz): S Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); dens, Ståndssamhälle o ståndspersoner 1700-1865 (1949); H E Charlotta, Dagbok, 8 (1939); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); T Nerman, Fersenska mordet (1933), s 138, 142 o 156; W Zetterberg o H E Uddgren, K Bohusläns reg 1661-1920 (1922).

Conrad Theodor v S: G Bergenstråhle, Hist antecknar om K Göta livg (1907), s lOlff; SJ Boéthius, Frågan om införande af allm värnplikt vid riksdagen 1809-1810 (HT 1906); Dalreg:s personhist, 2 (1989); R Nygren, Subordination o ensk integritet: studier kring ett militärt rättssäkerhetskomplex (1981); S A:son Sparre, K Västmanlands reg:s hist, 4 (1930); Sveriges krig 1808 o 1809,9:1 (1922); L Tingsten, Huvuddragen av Sveriges krig o yttre politik aug 1813-jan 1814 (1924); dens, a a 1925; S M Waller, Georg Carl v Döbeln (1947).

Pehr Christopher (Schultz) Schulzen: K Ahlberg, Den sv farmaciens hist (1908); dens, Apotekarsocietetens hist 1778-1928 (1928); A Grape, Linné, Abraham Bäck o Pharmacopoea Svecica av år 1775 (SLSÅ 1946); Sveriges apotekarhist, 1 (1910).

Johan Christoffer v Schulzen: SKL; Zetterberg o Uddgren, a a.

Carl Fredrik v S: H Bergstrand, Sv läkaresällsk 150 år (1958); B Fredricsson, Timmermansordens hospital: ett 200-årsminne (1996); Hagström, a a; O E A Hjelt, Svenska o finska medicinalverkets hist 1663-1812, 1-3 (1891-93); F Lennmalm, Sv läkaresällsk:s hist 1808-1908 (1908); S Lindroth, VA:s hist, 2 (1967); dens, Sv lärdomshist: Gustavianska tiden (1981); SLH 1:1 (1822); H G Söderbaumjac Berzelius, 1 (1929).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Schulzenheim, von (Schultz, Schulzen, von Schulzen), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6564
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Schulzenheim, von (Schultz, Schulzen, von Schulzen), släkt, urn:sbl:6564, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-19.