Meriter

Rossi, Frans Josef Anton, f 26 april 1774 i Sthlm, Katolska, Österrikiska kapellet, d 9 juli 1854 i Schwerin, S:t Nikolai, Tyskland. Föräldrar: barometerfabrikanten Joseph R o Brita Lychou. Inskr vid Kir societeten, Sthlm, juni 87, kir mag där 27 febr 95, fältskärsgesäll 1 juni 89, deltog som fältskär i kriget mot Ryssland juni 89–sept 90, inskr vid UU 31 jan 94, led av Collegium medicum 29 jan 98, studerade i Berlin, Halle, Leipzig, Wittenberg o Jena 99–00, prom MD o kir doktor i Jena 3 maj 00, fattigläk i Sthlm 01, anatomie prosektor vid Theatrum anatomicum, där, 1 mars 02, livkirurg vid hovet 19 maj 05, livmedikus hos Gustav IV Adolf 15 juni 07, hos Karl XIII 09, hos kronprins Karl August (bd 20) dec 09, av Övre borgrätten dömd till tjänstens förlust o förvisning ur riket 19 juli 10, domen stadfäst men förvisningen upphävd av K M:t 31 okt 10, utflyttade till Tyskland 10 jan 11, privatprakt läk i Goldberg, Mecklenburg-Schwerin, 11–12, i Schwerin från 12.

G 1) 12 maj 1804 i Sthlm, Jak o Joh, m Christina Charlotta Elmgren, f 1 mars 1767 där, Tyska, d 5 jan 1827 i Schwerin, Domk, dtr till bokbindaren Erik E o Charlotta Magdalena Örtner samt tidigare g Sahlstedt; 2) 31 maj 1827 i Schwerin, Domk, m Franziska (Fanny) Schneider, f 22 maj 1806 i Schleiz, Thüringen, Tyskland, d 21 okt 1839 i Schwerin, S:t Nikolai, dtr till Geleitskommissar Johann Wilhelm S o Caroline Wilhelmine Franz.

Biografi

Josef R var läkare hos riksmarskalken Axel v Fersen d y (bd 15), och det var troligen på dennes rekommendation som han knöts till hovet. Han åtföljde Gustav IV Adolf i Pommern 1805–06 och fick under finska kriget överinseende över de tillfälligt inrättade fältlasaretten i Sthlm. Efter statskuppen våren 1809 blev han livmedikus hos Karl XIII, och i dec s å erhöll han motsvarande befattning hos den nye kronprinsen Karl August. R ingick i den delegation som på nyåret 1810 mötte denne i Gbg.

Den 40-årige Karl August ville gärna framstå som en härdig och vital soldatnatur men hade länge tidvis plågats av "bröstbeklämning", feberattacker och några lindrigare slaganfall. Under resan till Sthlm, och även senare under våren, drabbades han av opasslighet. Kronprinsens ovilja mot läkarvård och medicinering i allmänhet förstärktes nu till misstänksamhet mot R. Orsaken var troligen påverkan från kuppledaren Georg Adlersparre (bd 1). Denne såg R – anknuten såväl till det "gamla" hovet som till familjen Fersen – som gustavianernas förtrogne i ett läge när prins Gustav (bd 19, s 324) ännu framstod som tronpretendent. Förgiftningsrykten började spridas, och R insåg snabbt att kronprinsen ogärna ville utnyttja hans tjänster.

9 maj 1810 avreste Karl August från Sthlm till militära övningar i Skåne. På egen begäran färdades han fältmässigt i öppen vagn och avböjde att ha någon läkare med sig. Vid flera tillfällen under nedresan drabbades han av kräkningar, matthet och anfall av distraktion. Information om detta nådde även pressen, och kungen beordrade R att omedelbart ansluta till kronprinsens svit, vilket skedde i Karlskrona. En folklig framtoning i förening med antigustavianska stämningar hade snabbt gjort Karl August populär, och hans plötsliga död efter att ha fallit av hästen på Kvidinge hed 28 maj väckte stor bestörtning. R befann sig vid tillfället alldeles i närheten och nådde fram efter några minuter. Trots upplivningsförsök med bl a upprepad åderlåtning, frottering och luktsalt avled kronprinsen efter en halvtimme.

Valet stod nu mellan att förrätta obduktionen snabbt med hänsyn till risken för röta eller att invänta instruktioner. I närvaro av de tillkallade professorerna C F Liljevalch (bd 23), J H Engelhart (bd 13) och A H Florman (bd 16) från Lund obducerade R kronprinsens lik 30 maj. Först 5 juni anlände de av K M:t särskilt förordnade obducenterna kemisten J J Berzelius (bd 4) och läkaren M Pontin (senare adl af Pontin; bd 29). I obduktionsprotokollet och i senare förklaringar framhöll R och professorerna enigt att obduktionen inte kunnat uppskjutas utan att ändamålet förfelats, att slaganfall kunnat konstateras redan vid huvudöppningen samt att ingen konkret misstanke om brott förelegat. Trots ifrågasättande av force majeure samt av den enkla kemiska analysen anslöt sig Berzelius och Pontin i sak till slutsatsen om dödsorsak. Dock antydde de att R bort anses jävig med hänsyn till de rykten som spridits redan före dödsfallet, en ryktesflora som därefter tilltagit ytterligare bl a på grund av att en flaska med prov på maginnehållet förkommit.

Stämningen var långt mer uppjagad i Sthlm än i landsorten, och R som anlände med liket till huvudstaden 20 juni kunde endast med nöd rädda sig in i slottet samtidigt som v Fersen dödades av folkmassan. Utan att invänta slutligt yttrande från Collegium medicum beslöt JK 25 juni att åtala R, som 3 juli sattes i häkte på slottet och ställdes inför Övre borgrätten anklagad för försumlighet vid obduktionen "från vad motiv som helst hans åtgärd må ha härlett sig". Tvingad att uppträda utan juridiskt biträde medgav R endast ringa oaktsamhet men dömdes redan efter ett par veckor till att mista tjänst och lön samt att förvisas ur riket för "oskicklighet och straffbar vårdslöshet" och för att ha "brustit i samhällsplikt". Senare tvingades R att uppträda även inför Svea hovrätt under dess granskning av orsakerna till ryktesbildningen. I hovrättens utslag avfärdades förgiftningsteorin helt. Trots detta fastställdes Övre borgrättens dom mot R av K M:t med undantag av att förvisningen, på inrådan av HD, upphävdes såsom saknande formell grund. Frigiven ur häktet 29 nov lämnade R ändå Sverige redan i jan 1811, troligen främst med hänsyn till risken för sitt liv.

Den antigustavianska traditionen via "1809 års män" drev konsekvent den konspiratoriska synen på R som "en charlatan, de påföljande händelsernas malus spiritus, en ganska tvetydig person" (cit enl Forssberg, s 38). A F Skjöldebrand speglar vulgärdebatten i sin bild av R som "son av en italienare och föga känd", utan vetenskapligt och medborgerligt förtroende och bara troligen oskyldig till en förgiftning (Skjöldebrand, s 99). Även det ryska sändebudet J P van Suchtelen lyfte fram det för R ödesdigra associationsmönstret. Avund över R:s hovkarriär och oro för att själva dras in bidrog också till det bristande stödet från yrkeskolleger. Mot de tre Lundaprofessorerna vidtogs inga rättsliga åtgärder.

Någon större sympati rönte R inte heller från hovets sida. Drottningen, som vitsordar kronprinsens nonchalans om sin hälsa, beskriver R som "ej vidare skicklig men mycket lämplig vid lindrigare sjukdomar" och senare, under intryck av angreppen efter obduktionen, som "okunnig och oskicklig i sitt yrke" och därmed ett ofrivilligt verktyg för Adlersparres och hans krets strävan att misskreditera gustavianerna (H E Charlotta). Även Karl XIII oroade sig för en restauration till förmån för prins Gustav och var misstänksam mot bl a Axel v Fersen och alla runt honom.

I en "Ehrenrettung" där de viktigaste akterna avtryckts framstår R som offer för ett justitiemord under trycket av en agiterad opinion, som också påverkade Berzelius och Pontin till tvetydiga utlåtanden (Amnéus). En senare forskare vill nyansera detta till att obduktionen genomförts från anatomiska och inte kemiska utgångspunkter, vilket inte ändrat slutsatsen om dödsorsaken men ändå med rätta påpekats av Berzelius och Pontin, utan att man därför kan lasta dem för allmänhetens reaktion (Söderbaum). Det står dock klart att oförsiktiga formuleringar i såväl rapporten som en samtidig konfidentiell skrivelse – med innebörden att obduktionen skett på ett sätt som gjort det omöjligt att otvetydigt vederlägga förgiftningsryktena – inbjudit till övertolkningar och i rådande läge drivit Collegium medicum och berörda myndigheter till oöverlagda aktioner.

De sakliga bristerna i hur obduktionen genomfördes torde främst få tillskrivas rådvillhet och stress hos samtliga aktörer på platsen i förening med en undervärdering av, om inte annat, det "politiska" behovet av att göra en mer ingående kemisk analys av maginnehållet. Förvaringen av liket under de första dagarna kunde också ha skett på lämpligare sätt. Att kronprinsen avled av slag, med eller utan påverkan av fallet från hästen, kom i praktiken aldrig att seriöst bestridas.

R framstår som en habil societetsläkare utan särskild lyskraft och med dokumenterad vana att vid behov tillkalla specialisthjälp. Av omständigheternas spel föll han ändå offer för masshysterin sommaren 1810 och hade med ännu större otur kunnat få dela Axel v Fersens öde. Hans betydelse ligger mindre i en särskilt märklig professionell karriär än som en illustration till rättsapparatens utsatthet och påverkbarhet i ett politiskt krisläge. R redovisade 1812 sin version av processen mot honom i en på tyska publicerad försvarsskrift.

Författare

Leif Gidlöf

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio inauguralis medica sis-tens foetus monstrosi Holmiae nati descripdonem et delineadonem. Jena? 1800. 23 s, 1 pl. – [Inlagor till justitiekanslersämbetet 18/6 o 9/7 1810, där även egna anteckn under våren, svar ull L M Philipson o brev t C E v Weigel 24 o 28/5 samt 3/6 anförs jämte andra yttranden] (Protokoller, hållna i Kongl. maj:ts öfra borg-rätt i aktionsmålet emellan hof-auditören G. Edman o lif-medicus Josef Rossi, rörande dennes förhållande vid obductionen af H k h kronprinsens lik, Sthlm 1810, 4:o, s 5 f, 10–18, 29–32, 39 f, 45–47). – Ueber die Art und Ursache des Todes des Hochseel. Kronprinzen von Schweden Carl August. Mit einer Vorrede und Anmerkungen von S G Vogel. Berlin 1812. 144 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Svea hovrätts arkiv, AI d:24-26 (prot i särsk mål); Statsrådsprot i justitieärenden 31 okt o 22 nov 1810; allt i RA. Övre borgrättens arkiv, SIA. R:s personakt, Mecklenburg-Schwerinschen Grossherzoglichen Kabinett II, Personalia, Landeshauptarchiv Schwerin, Tyskland.

C A Adlersparre, 1809 o 1810: tidstaflor, 2 (1850); A J Amnéus, Om kronprinsen Karl Augusts dödssätt o de rättsmedicinska hufvudpunkterna af rättegången mot R (UUÅ 1866); dens, FJ A R: ett sv statsoffer: ett minne att upprätta (Ny ill tidn 1868); J A Ehrenström, Efterlemnade hist anteckn:ar, 2 (1883); E Forssberg, Karl August, gustavianerna o 1809 års män (1942); G Grewolls, Wer war wer in Mecklenburg-Vorpommern? (1995); Handl:ar till kronprins Carl Augusts hist, ed S Clason (HH 27:2, 1925); H E Charlotta, Dagbok, 8 (1939); F Lennmalm, Sv läkaresällsk:s hist 1808–1908 (1908); T Nerman, Fersenska mordet (1933); A F Skjöldebrand, Memoarer, 4 (1904); SLH 1:1 (1822) o 2:1 (1873); Sv Tidmen 30 juni 1855; H G Söderbaum, Jac Berzelius, 1 (1929); J Wibling, Opinioner o stammar i Sverige 1809–1810 (1954).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
F Josef A Rossi, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6954, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6954
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
F Josef A Rossi, urn:sbl:6954, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-18.