Meriter

11 Oxenstierna, Gunnar Gabriel, brorsons sonsonson till O 10, f 28 juni 1897 i Sthlm, Hedv El, d 25 sept 1939 i Uppsala, Domk. Föräldrar: tf kyrkoherden greve Bengt Gabriel O o Louise Rudebeck. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm 11 maj 15, inskr vid StH 7 sept 15, FM där 1 nov 19, inskr vid UU 1 sept 21, FL 28 maj 26, disp 11 dec 26, doc i teor filosofi 27 dec 26, FD 16 sept 27, tf prof i teor filosofi 23 sept 31-28 febr 34, allt vid UU.

G 7 sept 1935 trol i Tallinn, Estland, m Miliza v Homjakoff, f 12 april 1899 i Tula, Ryssland, d 20 okt 1961 i Uppsala, Domk, dtr till översten Iwan H o Alice Birk.

Biografi

Efter magisterexamen i matematik, fysik och kemi vid StH skrev Gunnar O in sig vid UU för studier i teoretisk filosofi för Adolf Phalén och praktisk filosofi för Axel Hägerström (bd 19). Studiegången blev snabb och följdes av en livslång verksamhet som forskare och universitetslärare i teoretisk filosofi vid UU.

O var en entusiastisk och skicklig företrädare för den av Hägerström och Phalén grundade begreppsanalytiska uppsalafiloso-fin. Hans mest lästa bok är den medryckande och instruktiva Verdandiskriften Vad är Uppsala-filosofien? (1938), "a minor clas-sic" i sv populärvetenskap på filosofins gebit. Emellertid hade O ett på flera vis komplicerat förhållande till uppsalaskolans mest namnkunniga gestalt, Hägerström. Naturligtvis erkände han den vetenskapliga betydelsen av dennes insats inom den praktiska filosofin, och han instämde i grundtanken i Hägerströms moralteori. Men till Hägerströms omfattande produktion i den teoretiska filosofin, Ors eget fack, var hans hållning reserverad — dock uttalade han uppskattning av Hägerströms analys av metafysiken. O betecknade Phalén som "den egentlige grundaren" av uppsalafilosofin inom den teoretiska filosofin, en formulering som var ägnad att väcka irritation i uppsalaskolans hägerströmska falang. I metodiskt hänseende var O i hög grad influerad av Phalén både i sina filosofihistoriska och i sina rent filosofiska undersökningar; han accepterade också många av Phaléns argument och resultat. Det vore dock oriktigt att beteckna honom som Phalénepigon: Det finns ett stort antal resonemang hos O som klart går utöver Phalén och även åtskilliga som direkt strider emot dennes teorier. Genom egna begreppsanalyser kom O fram till en originell form av kunskapsteoretisk skepticism, som för Phalén nog var lika främmande som de traditionella formerna.

I sin gradualavhandling undersöker O vissa teorier hos Henri Bergson. Man väntar sig kanske, att en företrädare för den anti-metafysiska och intellektualistiska uppsalaskolan skulle behandla denne metafysiker på modet på ett negativt och nedlåtande vis, men så är inte fallet. Givetvis innehåller avhandlingen många starkt kritiska synpunkter — redan i början angrips t ex Bergsons lära att talbegreppet förutsätter rumsbegreppet — men O ger också uttryck för uppskattning av klarsyntheten och den intellektuella skärpan i flera av Bergsons tankegångar. O tillämpar i avhandlingen Pha-léns sk dialektiska metod, dvs han söker förklara motsägelser hos Bergson ur motsägelser i det allmänna medvetandets oreflekterade tänkesätt. Enligt O spelar Bergsons tankar om tidsbegreppet en fundamental roll i dennes filosofi: De ligger till grund för Bergsons berömda läror om friheten och om intuitionen. O urskiljer tre tidsbegrepp hos det allmänna medvetandet, och han söker visa, att dessa på olika sätt framträder i Bergsons egen originella tidskonception. Som bakgrund till sin analys av sambandet mellan tids- och frihetsbegreppen hos Bergson gör O en systematisk utredning av det logiska förhållandet mellan det allmänna medvetandets olika tidsbegrepp och olika ståndpunkter i frihetsproblematiken. Detta avsnitt är kanske, ehuru inte helt genomarbetat, det ur principiell filosofisk synpunkt intressantaste kapitlet i avhandlingen. Till frihetsproblematiken återvände O i sin briljanta Verdandiskrift Viljans frihet (1939). Efter Bergsonavhandlingen utgav han ytterligare ett filosofihistoriskt arbete, en studie i Kants kunskapsteori (1934).

Två huvudlinjer i 0:s forskning efter doktorsavhandlingen tar sin början i festskriftsuppsatsen Några problem i läran om deduk-tion och induktion (1928): Den ena gäller logikens filosofi, den andra sannolikhetens filosofi. Frapperande är att 0:s undersökningar i logikens filosofi enbart anknyter till logik av äldre typer och inte tar hänsyn till den av Frege, Russell och andra skapade matematiska logiken. För detta erhöll O kritik av bl a Eino Kaila. Det hindrar inte, att åtskilliga av hans utredningar på detta område är både skarpsinniga och intressanta, t ex hans teorier om konsekvensförhållandets antinomi, om det negativa omdömet och om det disjunktiva omdömet.

Åt sannolikhetens filosofi ägnade O större delen av 1930-talet. Hans forskning resulterade i en Verdandiskrift 1937 och framför allt i Studier i sannolikhetens filosofi (1983), 0:s omfångsrikaste bok, publicerad 44 år efter hans bortgång. På detta område var O å jour med den internationella forskningen; i det postuma verket diskuteras Keynes, von Mises, Reichenbach, Ramsey och andra med O samtida sannolikhetsteoretiker. Även Wittgenstein beaktas, ett av de tidigaste exemplen på att dennes Tractatus logico-philosophicus uppmärksammas i Sverige.

Det största av de av O själv utgivna arbetena är den originella och skarpsinniga boken Om betingelserna för det analytiska konsekvensbegreppets upprätthållan- de (1931), vars huvuddelar är analyser av begreppen kunskap, sanning — falskhet och verklighet. I arbetet ingår flera av de just berörda bidragen till logikens filosofi, och det är också här som O utvecklar sin kunskapsteoretiska skepticism. Hans analyser av begreppen sanning och verklighet leder till slutsatsen att de är dialektiska; detta är en av kärnpunkterna i 0:s skepticism. O söker klargöra, hur vetenskapens strävanden skall beskrivas utan användning av de dialektiska begreppen; nyckeltermen är här "inordnande i sammanhang". — En rad ogynnsamma omständigheter medförde, att 0:s bok trots sin provokativa radikalism och sin klara argumentering aldrig blev föremål för någon mera omfattande debatt; intressanta kommentarer till olika moment gavs dock av bl a Andries Mac Leod (bd 24), Torgny T Segerstedt och Anders Wedberg.

O sökte den genom Phaléns död 1931 lediga professuren. Hans provföreläsningar var rubricerade Några synpunkter på geometriens förhållande till åskådningen (självvalt ämne) och Motsägelselagen (förelagt ämne). 0:s medsökande var uppsaladocenten Carl Hellström och lundensarna Anders Karitz (bd 20) och Elof Åkesson. Det väntades allmänt, att Hellström skulle erhålla tjänsten, men han avled, innan sakkunnigutlåtandena brutits. Åkesson återtog sin ansökan, och striden kom sålunda att stå mellan O och den 16 år äldre Karitz. Två av de sakkunniga satte O främst; de båda andra, varav en var Axel Hägerström, föredrog Karitz. Hägerströms ställningstagande förbryllade många men blev utslagsgivande.

"0:s akademiska utbildning i matematik och närliggande naturvetenskaper gör sig gällande i kravet på stringens i bevisningen" konstaterar Hägerström i sitt utlåtande. Skolningen i exakta vetenskaper var självfallet också i innehållsligt avseende till gagn för 0:s arbete, exempelvis i hans forskning inom sannolikhetsfilosofin och geometrins kunskapsteori liksom vid hans försvar av Phaléns Einsteinkritik. 0:s intellektuella personlighet hade emellertid också en humanistisk sida. "Han kunde sin Kierkegaard och sin Dostojevski", säger Ingemar Hede-nius som också berättar om 0:s "fascination" inför de tre livsåskådningsfilosoferna Kierkegaard, Schopenhauer och Nietzsche: O "var en man som läste på allvar och tog allvarliga saker allvarligt ... Han kunde bli gripen utan att ett ögonblick vackla i sitt högt utbildade kritiska förstånd. Han var en av de okonventionellaste personer jag någonsin har träffat, okonventionell också i sitt förhållande till de tre livsåskådningsfilosoferna, som ... han läste på sitt eget sätt" (brev till prof Thure Stenström 12 nov 1969; 1993 i dennes ägo). Som filosofihisto-risk föreläsare kunde O framställa också åskådningar som var honom mycket främmande, t ex Plotinos', på ett levande och initierat vis. Allvaret hindrade inte, att han som skribent kunde utveckla en elegant lekfullhet, ibland också en lätt ironi mot sådant som han uppfattade som pretentiöst strunt.

O har karakteriserats som "en renhjärtad människa och samtidigt utan alla illusioner. Den sammansättningen torde vara ovanlig." Han "visste sitt värde som filosofisk begåvning men var fri från varje form av högmod." O visade tidigt avsky för nazismen, grundlagd genom läsning av Hitlers Mein Kampf. De sista åren av sitt liv var han "nästan skygg," han "dog i stor fattigdom" (Hedenius 1976).

Författare

Thorild Dahlquist

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunnar G Oxenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7910, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thorild Dahlquist), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7910
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunnar G Oxenstierna, urn:sbl:7910, Svenskt biografiskt lexikon (art av Thorild Dahlquist), hämtad 2024-04-24.