Meriter

Norrman, Herman, f 5 aug 1864 i Tranås, Säby, Jönk, d 24 aug 1906 där. Föräldrar: garverifabrikören Carl Johan N o Gustafva Svensdtr. Snickar- o målarlärling, elev vid Tekn skolans afton- o söndagssk 83–85, vid FrKA ht 85–vt 86, vid Gbgs musei rit- o målarsk (Valands konstsk) 86–87, möbeldekoratör i Tranås från 91. Konstnär.

G 9 nov 1892 i Sthlm (enl vb för Tranås) m Sigrid Augusta Källgren, f 11 maj 1871 i Norrköping, S:t Olai, d 1 juni 1949 i Tranås, dtr till spinnerifabrikören Nils August Fritjof K o Vilhelmina Andersson.

Biografi

N fick efter en bristfällig skolgång redan som tioåring börja bidra till familjens försörjning. Fadern, som haft eget garveri i Tranås (då Lövstad), hade avlidit i jan 1875 och lämnat hustrun och de sex barnen, av vilka N var äldst, närmast i ekonomisk misär. N fick dra rallarkärran vid järnvägsbygget, sattes för en tid i lära hos en snickare men lämnade på eget bevåg denne och blev i stället lärling hos målarmästaren T Hallberg i Boxholm. Hos denne torde han ha stannat till 1882. I sept så kom han till Sthlm, där han fick en knapp utkomst som yrkesmålare med uppdrag för olika målarmästare, bl a för teaterdekoratören C Grabow (bd 17). Följande år inledde han sina studier på Tekniska skolans söndags- och aftonskola och på hösten 1885 antogs han som elev vid Konstakademin. Hans begåvning uppmärksammades av akademidirektören Georg v Rosen, som förmedlade några kopieringsuppdrag till honom, men då N på grund av arbetet för brödfödan ofta måste försumma lektionerna fick han i april 1886 en varning. Han svarade med att lämna akademin.

Tillsammans med kamraten Gustaf Albert (Andersson) sökte han sig på hösten 1886 till Valands konstskola i Gbg där Carl Larsson (bd 22) var lärare. Denne har i självbiografin Jag skildrat sitt möte med de båda adepterna som han ansåg vara sina mest begåvade. Att Larsson först skulle ha uppmuntrat N och sedan av konkurrensskäl motarbetat honom, som Hård af Segerstad (1948) förmodat, torde, som Kjell Hjern (1972) påpekat, inte vara riktigt. Larsson hjälpte nog så gott han kunde, och han skaffade N, Albert och ett par andra frielever uppdrag att för P Fürstenberg (bd 16) dekorera några dörrar.

N och Albert planerade, understödda av Larsson som ansåg att han inte hade något mer att lära dem, att fara till Paris våren 1887, men de fick inte ihop tillräckligt med pengar. I stället tog de sommaren detta år hyra på en Amerikabåt med destination New York. Här fick N arbete på en dekorationsverkstad och fann en mecenat vid namn Sutherland. Han blev god vän med den kubanske skalden och frihetskämpen José Marti, som då vistades i New York, och målade ett porträtt av denne som nu (1989) finns i Casa Natal de José Marti i Havanna. På förvåren 1891 lämnade N Amerika och reste till Paris, där han vistades i nio måna- der för att sedan återvända hem till Tranås, där han återförenades med sin ungdomskärlek Sigrid Källgren. Han förblev bosatt där livet ut.

För att försörja sig tog N vid hemkomsten anställning på Tranås måleribolag med uppgift att dekorera pinn- och gungstolar för en lön på 28 öre i timmen. Arbetsstadierna har han åskådligt skildrat i duken Måleriverkstaden 1891 (Tranås stadshus). Sitt konstnärskap kunde han endast ägna sig åt på fritiden, och då undervisade han 1892–96 unga hantverkare i teckning på en aftonskola som han varit med om att starta.

Sin konstnärsbana kan N sägas ha inlett med ett självporträtt (1883, NM) målat med förbluffande skicklighet i litet gammalmästerlig stil. I detta och andra verk från 1880-talets första hälft spåras influenser från Rembrandt och från Düsseldorfmåleriet som han studerat i NM. Målningarna från 1886 visar intryck från friluftsmåleriet och är utförda med naturalistisk detaljskärpa och något bunden penselföring. Hur snabbt han utvecklades under Carl Larssons egid framgår av några arbeten från 1887. Dam i blått med sina blonda, svala toucher och fria penselskrift går helt i lärarens stil och förvärvades också av denne (Carl Larssongården, Sundborn). Det ypperliga profilporträttet av Gustave Albert är målat med säker valörkänsla i en uppluckrad impressionistisk fläckteknik (Eskilstuna museum). Bilden av Ada Bäckman, husföreståndarinna på Valand, röjer intryck från Ernst Josephson, men koloriten med de kraftiga lokalfärgerna i interiörens rika accessoarer blir här något orolig. Detsamma gäller det annars så fina porträttet av modern (1886, NM). N är överhuvudtaget en skicklig porträttör med förmåga till psykologisk tolkning av sina modeller.

I New York hade han tillfälle att studera fransk konst, bl a Corots, och det är kanske från denna han lånat den silvriga heltonen i Tomtmätning i New York (ca 1890, NM). Utsikten över New Yorks hustak vintertid är gjord i en finstämd gråskala. Den kom i Carl Larssons ägo och finns återgiven av denne i akvarellen Mammas och småflickornas rum i Ett hem, där den hänger på väggen till vänster. Från Paristiden härrör några impressionistiska blonda små dukar som En mansard i Paris (1891, Waldemarsudde). Efter hemkomsten skulle N vid sidan om landskap och porträtt måla några genremässiga interiörer, bl a Mor skalar potatis (1892, Waldemarsudde) och Kvinna som skurar golv (1892), men någon förnyelse spåras inte i hans verk från 1890-talets första hälft.

En nyorientering sker däremot i N:s konst 1895. Han övergav det sakligt redogörande friluftsmåleriet för ett känslomässigt laddat stämningsmåleri i nationalromantisk anda. Formen blev mer syntetiskt sluten, kompositionen monumentalare, fakturen kraftfullare. På grovgrängade dukar packade han färgen i nästan centimetertjocka skikt så att målningarna gör intryck av att vara murade. Upptakten skedde med Gårdsägor (1895, Thielska galleriet) i övervägande blå toner och där dagsljuset ännu råder. Sedan sänker sig skymningen över hans dukar. Den är inte vemodsmättat blå som hos kollegerna Nordström, Kreuger och Eugène Jansson utan kopparröd med färgen lånad från solnedgångens gyllene skimmer. Motiven är alla hämtade från Tranåstrakten och dukarna ter sig som hymner till det karga landskap i Småland han älskade. Med de främsta verken i denna stilart, Vid åkanten (1898, Gbgs konstmuseum), När dimman stiger upp (1904, Waldemarsudde), Molnskuggor (1896–1904, NM), framstår N som en betydande och originell konstnär. Det var också med dessa verk han fick sitt egentliga genombrott. I sin recension av Konstnärsförbundets minnesutställning i Sthlm 1905 skrev den norske konsthistorikern Jens Thiis i SvD: "Norrman er overhodet efter mitt skjøn den reneste malerbegavningen paa hele udstillingen".

I N:s sista verk från 1906 är fakturen lättare och dagsljuset har, om också dämpat, återvänt som i t ex Skogstjärn, vilken prins Eugen (bd 14) köpte och lät fälla in i väggen ovanför den öppna spisen i biblioteket på Waldemarsudde. Om prinsens beundran för N som konstnär och människa vittnar det brev han skrev till den danske målaren Viggo Johansen, där han berättar att den första tavla han köpte av N (Aftonsol, 1899) "älskade jag så mycket att jag satte upp den framför min säng den gången jag skulle opereras, och den var min glädje och tröst hela tiden jag måste ligga". Han tillägger att han fann N vara "en ovanligt sympatisk man, enkel och naturlig med ett klart omdöme" (1 april 1904).

N var sedan 1887 medlem av Konstnärsförbundet och deltog flitigt i dess utställningar både i Sverige och utomlands. Bland förbundets ledande män fann han också varma vänner, fick stöd och uppmuntran, framför allt av den outtröttligt hjälpsamme Nordström, genom vars förmedling han fick sälja åtskilliga alster, bla till Furstenberg och Thiel. N:s brev till Nordström andas också en rörande tacksamhet, tillit och beundran. Ett gott stöd fick han även av Eva Bonnier (bd 5), som köpt ett par verk av honom för rätt betydande summor och som bjöd honom och hans hustru på resor till Khvn 1902 och 1904.

N, som haft en kraftig fysik, ådrog sig genom överansträngning ett svårt hjärtfel, för vilket han på prins Eugens bekostnad vårdades på ett sjukhem i Sthlm 1905. Efter någon tids förbättring insjuknade han ånyo. Han avled i sitt hem i Tranås året därpå.

Minnesutställningar har anordnats vid flera tillfällen: 1918 i Liljevalchs konsthall i Sthlm, 1945 i Tranås tennishall, 1946 i Konstakademin i Sthlm med Sveriges allmänna konstförening som arrangör och 1981 i Tranås stadshus, där det sedan 1953 finns ett speciellt Norrmanrum.

Författare

Brita Linde

Arkivuppgifter

Brev från N i UUB, NM (till K Nordström), Prins Eugens Waldemarsudde o hos fru Ingrid Karlsson-Norrman, Tranås.

Källor och litteratur

Källor o UU: Mantalsuppg 1883-87, SSA. Elevmatr för Tekn skolans söndags- o aftonsk, Konstfacksk:s arkiv, Sthlm. Elevmatr o prot i FrKA. Tidn:klipp i NM:s klipparkiv o i T Laurins klippsaml, NM.

A Brunius, Färg o form (1913); H Cornell, Den sv konstens hist, 2 (1946; [revid uppl] 1959); Eskilstuna stads museer årsb 1968 [1968]; Eugen, Breven berätta (1942); A Frieberg, Karin. En bok om Carl Larssons hustru (1967); N Hedberg, José Marti y el artista N. Comentarios sobre un retrato (1958); T Hedberg, Tre sv målargenier. Eugen Janson, H N, Sager-Nelson (Verdandis småskner, 264, 1923); K Hjern, Gbg i konsten (1961); dens, Valands konstsk (1972); R Hoppe, Kat över Thorsten Laurins saml av måleri o skulptur (1936); U Hård af Segerstad, förord till minnesutställn i FrKA (1946); dens, H N (SAK:s publ 57, 1948); dens, Prolog till tranåskonstnären H N vid minnesutställn i stadshuset, Tranås (1981); C Larsson, Jag (1953); G Lindgren, Waldemarsuddes konstsaml 1889–1939 (1939); V Pica, Artisti contemporanei Karl Nordström, Nils Kreuger, Eugene Jansson, H N (Emporium, Bergamo 1911); A Romdahl, förord i kat över H N:s min-nesutställn i Liljevalchs konsthall (1918); N Ryndel o A Westholm, Gbgs konstmuseum. 103 målningar (1951); G Serner, Konstköparens ABC (1945); G Silfverstolpe, förord (Gustaf Albert Andersson, minnesutställn, Eskilstuna konstmuseum, 1955); O Siren, Anteckn:ar från konstnärsförbis minnesutställn (1905); SKL o där anf litt; SMoK; S Strömbom, Konstnärsförb:s hist, 1–2 (1945–1965); dens, Konstnärs förb 1891–1920 (NM:s utställn:kat 142, 1948).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Herman Norrman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8402, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Linde), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8402
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Herman Norrman, urn:sbl:8402, Svenskt biografiskt lexikon (art av Brita Linde), hämtad 2024-04-24.