Meriter

Möller, Johan, d 20 aug 1632 (Norrman, s 131). Sv undersåte 21, arrendator av ståthållaren Henrik Flemings gods Isenhof i Luggenhusen, Estland, 1 maj 22–26, erhöll tills med Bogislaus Rosen fullm att bränna aska, beck o tjära i Finland, Ingermanland, Estland och Livland 15 nov (investiturbrev 20 nov) 22, adl 28 febr 31, agent hos storfursten i Moskva 1 mars 31.

G m Cathrina Stopia, d efter 2 april 1657 o trol före 12 nov 1660, samt senast 1637 omg m överstelöjtn Christopher Jagow.

Biografi

Om M:s tidigare verksamhet är inte mycket känt. Han uppges emellertid vara bördig från Riga (tyskt o lat RR 20 nov 1622; jfr RR 28 febr 1631). Till följd av Gustav II Adolfs livländska krig fick han svårigheter att försörja sig på handel i det egna landet: med hustru och barn närmade han sig ruin. Vid Rigas erövring 1621 blev M sv undersåte. Från 1622 arrenderade han av ståthållaren Henrik Fleming (bd 16) godset Isenhof, vilket ledde till en långvarig process.

Tillsammans med den inflytelserike storköpmannen Bogislaus Rosen fick M vid ett besök i Sthlm 1622–Rosen tycks ha lånat honom medlen till resan – konungens fullmakt att i kronans skogar i Finland, Ingermanland, Estland och Livland anlägga aske-, beck- och tjärbrännerier. Det tillhörande kontraktet gav dem rätt att driva verksamheten under fem år på egen bekostnad och med eget folk. Till att börja med skulle de dock få sysselsätta 300 avdankade soldater för enbart uppehälle. 25 procent av vinsten skulle tillfalla kronan.

Pottaska var en viktig rysk exportartikel, varför det måste ha synts frestande både för den sv statsledningen och för Rosen att nyttiggöra M:s kunskaper och folk. Som bolagsmän inträdde även fältherren Jacob De la Gardie samt guvernören i Narva och krigskommissarien i Riga. M ledde uppenbarligen det praktiska arbetet, varvid han tydligen experimenterade med bokaska från Sverige. Det stort planerade företaget torde dock aldrig ha nått någon större omfattning, och efter ett par år blev det tyst om verksamheten. M framhöll i brev till Axel Oxenstierna att tillverkningen borde ha drivits av K M:t ensam, och i juni 1624 meddelade Rosen att askframställningen trots investeringarna inte kunde fortsättas, eftersom folket rymde eller togs till krigstjänst; detta år skulle högst 50 läster aska kunna levereras. Projektet tycks för M ha resulterat i att han och senare hans arvingar kom i skuld till Rosen och i tvist med andra bolagsmän.

Genom förmedling av Oxenstierna hade M fått en donation i Koporje län, vilken bekräftades samtidigt med att fullmakten på askbränningen utfärdades. M lät där med hjälp av införskrivna tyskar anlägga sin sätesgård Lillienhagen (Könets) med dammar och kvarn. Enligt M:s änka uppförde han också en kyrka, för vilken sannolikt det altare var avsett som han fick k tillstånd 1630 att föra från den katolska kyrkan i Dorpat till en luthersk i Ingermanland.

M:s donation underkastades liksom andra kameral granskning, vilket vid ett tillfälle föranledde Rosen att inför Oxenstierna framhålla M:s duglighet och användbarhet, bl a genom dennes kunskaper i ryska språket. Av M:s sköldebrev tycks dessutom framgå att han tillhört de ytterst få länsinnehavare i östersjöprovinserna som före 1630-talet gjort rusttjänst för sina donationer: han sägs ha "låtit sig bruka för en krigsman till häst uti det livländske kriget" och "emot fienden sig redeligen och väl förhållit". Troligen ligger denna formulering bakom en senare uppgift att M skulle ha varit ryttmästare, något som inte kunnat beläggas.

Sin mest betydelsefulla gärning gjorde M som kronans ombud i Ryssland. I slutet av 1620-talet skedde ett politiskt närmande mellan Sverige och Ryssland. Bakgrunden var den gemensamma motsatsställningen till Polen. Från sv sida förelåg också starka handelsintressen och önskemål om förmånliga spannmålspriser. Vid förhandlingar i Moskva 1629 och 1630 hade storfursten tilllåtit den sv kronan att till mycket fördelaktigt pris uppköpa och utskeppa rysk säd. Upphandlingen 1630 organiserades av Gustav II Adolfs sändebud Anton Monier. Våren s å kallades M till Sthlm, varifrån han med noggranna instruktioner sändes till Arkangelsk för att bevaka utskeppningen av spannmålen. Sedan M slutfört sitt uppdrag, begav han sig till Moskva. Han fick där röra sig helt fritt och kunde inhämta värdefulla upplysningar om det politiska läget, inte minst om förhållandet mellan patriarken Filaret och hans son, tsar Mikael Romanov. Från Moskva begav han sig över Dorpat och Elbing till Gustav Adolf för att rapportera. På vägen uppsökte han Johan Skytte och Axel Oxenstierna. Båda rekommenderade M varmt inför konungen, den förre till adelskap, den senare till fortsatt tjänst i Ryssland. Oxenstierna tilllade, att han inskred för M på dennes begäran, ehuru han visste, att konungen "honom bäst själv" kände (AOSB 1:6, s 125).

I Sverige beordrade kammaren M att återvända till Ishavskusten sedan han kommunicerat med Monier, som var på väg till Moskva i en ny beskickning. Kort dessförinnan erhöll M emellertid Gustav Adolfs kreditiv som agent hos den ryske tsaren; samtidigt fick han sitt sköldebrev. M:s förordnande innebar att Sverige för första gången fick en representant permanent placerad i Moskva. M anställde en sekreterare till sin hjälp och tog sitt residens i det sv "hovet", dvs handelsgården där. M:s huvuduppgifter i Moskva kan ingalunda sägas ha gällt enbart det ekonomiska området. Instruktionen uppehåller sig vid både de politiska och merkantila frågorna. M skulle bl a verka för att öka handeln med Ryssland och försöka styra spannmålsexporten över någon östersjöhamn i stället för Arkangelsk. Han skulle dessutom på alla sätt verka för att ryssarna öppnade en ny front mot Polen; när han talade för detta, skulle han bl a framhålla det stora övervåld (iniuria) som polackerna gjort mot ryssarna. Det har påpekats, att M:s uppdrag — i motsats till Moniers — främst tog sikte på närmare förbindelser med patriarken. Denne hade suttit i hårt polskt fängelse flera år.

M:s uppdrag vittnar onekligen om stor tilltro till hans möjligheter att vinna ryssarnas förtroende. M tycks också ha etablerat mycket goda förbindelser med de ledande i Moskva. Så firades — på M:s begäran — segern vid Breitenfeld med tacksägelser, klockringning, salut och stridslekar i Moskva, närmast som om den varit en rysk triumf. M övertog tämligen snart förhandlingarna med ryssarna från Monier, med vilken konungen var mindre nöjd; redan från början hade det varit meningen att M skulle ha ersatt Monier om denne inte hade hunnit fram till Moskva först. Vid förhandlingarna angående spannmålshandeln var en av M:s viktigaste uppgifter att försvaga holländarnas ställning på den ryska marknaden. Beträffande de ryska krigsförberedelserna mot Polen fick M i uppdrag att erbjuda vapen som delbetalning för rågen, men framför allt visade sig det sv intresset i ett k förslag att låta storfursten värva en armé i Nordtyskland för att också därifrån gå mot Polen. Detta förslag — som även skulle vara till ekonomisk fördel för Sverige — accepterades i Moskva, men företaget gick om intet till följd av Gustav II Adolfs död 1632. Redan 20 aug hade dock M avlidit, samma dag som den sv monarkens kurir anlände med slutlig bekräftelse på den ryska värvningen.

M:s rapportering från Moskva är livlig och innehållsrik. Det är uppenbart att han hade en gynnad position hos den ryska statsledningen, något som inte enbart torde ha berott på de ryska förhoppningarna om sv hjälp utan också på hans personliga egenskaper. Välviljan mot M minskades troligen ej av att han höll stort hus och var frikostig med mutor. Behandlingen av M står i kontrast till misstron mot det sändebud som Gustav Adolf avfärdade till Krim via Moskva. Säkerligen bidrog M:s insatser till att Sverige fick köpa råg till mycket lägre pris än andra länder. Däremot misslyckades hans försök att utföra säden över Livland, än mer att leda hela den ryska exporten över östersjöstäderna. På grund av sina stora utgifter i Arkangelsk och Moskva ådrog han sig stora skulder, som lämnades i arv till änkan.

M bisattes i Moskva och begrovs senare i en kyrka han låtit bygga, tydligen kyrkan i det senare Moloskowitz i närheten av Jamburg (Kingissepp).

Hans son Arendt M (d 1692) blev 1667 landshövding i Narva län.

Författare

Stefan Östergren

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: RR; Ministrar vol 2; Revisionsakt 10 nov 1637; Livonica 11:626; Muscovitica vol 30; Kammarkollegiets kansli B I, B III a 1 (bl a vol 1 f 192), E II a; Livländska donationskontoret F IV a:2 nr 7; E 663 (brev till A Oxenstierna), allt i RA.

B Aminoff, Ur ingermanländska handl:ar (Ge-nos 1933); AOSB 1:6-7 (1918, 1926), 2:10-11 (1900, 1905); G Barudio, Gustav Adolf der Grosse (1982); A Cronholm, Sveriges hist under Gustaf II Adolphs regering, 4 (1864), s 474, 5:2 (1870), s 177 ff; L Ekholm, Rysk spannmål o sv krigsfinanser 1629-1633 (Sc 1974) o där anf källor o litt; Elgen-stierna; R Liljedahl, Sv förvaltn i Livland 1617— 1634 (1933); dens, Sveriges första kvinnliga diplomat. Agenten J M:s maka Catharina Stopia (PHT 1934); Lokalf; D Norrman, Gustav Adolfs politik mot Ryssland o Polen under tyska kriget (1943); C-F Palmstierna, Utrikesförvaltms hist 1611 — 1648 (Den sv utrikesförvaltn:s hist, 1935); M Roberts, Gustavus Adolphus. A History of Sweden 1611 — 1632, 2 (1958); E v Rosen, Bogislaus Rosen aus Pommern 1572-1658 (1938); M G Schybergsson, Sverige o Ryssland under förra hälften af sjuttonde seklet (FT, bd 34, 1893); A Som, Die Politik Schwedens bezüglich des russischen Transithan-dels iiber die estnischen Städte in den Jahren 1636-1656 (Tallinn 1940); dens, Der Herrenhof in Estland im 17. Jahrhundert (1954); W Tham, 1560—1648 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:2, 1960).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Möller, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8668, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8668
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Möller, urn:sbl:8668, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-24.