Carl Lundius

Född:1638-04-08 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län
Död:1715-02-22 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Jurist


Band 24 (1982-1984), sida 332.

Meriter

Lundius, Carl, f 8 april 1638 i Jönköping (Törner), d 22 febr 1715 i Uppsala, Domk. Föräldrar: assessorn vid Göta hovrätt Carl L o Vendela Laelia. Studier vid Jönköpings skola, elev vid gymnasiet i Linköping aug 54, inskr vid UU jan 57, teol preliminärex där 25 febr 62, ex pro licentia in jure där 62, studier vid univ i Tyskland, Frankrike o Holland 62–66, adjunkt vid jur fak vid UU 66 (kanslers resolution uppläst i konsistoriet 26 juli), prof juris publ et ethices vid livländska akad 13 nov 68 (tilltr ej), led av trolldomskommissionen i Hälsingland 23 okt 72, eo prof i romersk rätt vid UU 13 mars 74, underlagman i Uppland 75–83, ord prof i romersk rätt vid UU 77 (installerad 9 april), ord prof i sv rätt från 6 maj 78.

G 1662 (efter 9 juli; Uppsala domkap:s prot) m Gertrud Lårman, d 15 juni 1714 i Uppsala, Domk, dtr till borgmästaren Thomas L (s 96) o Helena Gustafsdtr.

Biografi

Som student i Uppsala vann L rykte som begåvad och mångsidigt kunnig. Per Brahe erbjöd honom därför ett professorsvikariat i den juridiska fakulteten vid Åbo akademi. L avböjde emellertid då han önskade att under några år driva djupgående studier i utlandet. Under dessa besökte han Danmark, Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Efter hemkomsten utnämndes L 1666 till adjunkt vid den juridiska fakulteten i Uppsala. Hans fortsatta karriär förde honom till lärostolen i svensk rätt. Av stor betydelse för L:s levnadsbana och vetenskapliga verksamhet blev hans nära förbindelser med Olof Rudbeck d ä, likaledes gift med en dotter till uppsalaborgmästaren Lårman.

L:s namn är främst knutet till några rättshistoriska studier, som vittnar om ett nära beroende av den rudbeckska forskarmiljön. De tillhör samma historisk-romantiska skola som dennes främsta verk Atlantican. L hyllar läran om svears och götars släktskap med goterna och det ännu äldre getiska folket, som förklarades vara goternas förfäder. För de sv forskarna gällde det att åt Sverige vinna ära som folkens vagga och utgångspunkt för världshistorien. L var lika fängslad som Rudbeck av dessa storvulna fabler. Johan Stiernhöök vågade betvivla dem i sitt stora verk Om svears och götars forna rätt (De jure Sueonum et Gothorum vetusto, 1673; sv övers 1981) och vidhöll i sanningens och den kritiska forskningens namn sin kritik, medan Johannes Loccenius gav efter för påtryckningar och modifierade sin (s 80). L åter utvecklade de fantastiska konstruktionerna vidare. Redan i en akademisk skrift 1679 menade han, att grekerna fått sina lagar från götarna och geterna. Det främsta resultatet av L:s mödor var dock den omfattande avhandlingen om Zamolxis, "primus Getarum legislator" (1687), där han utnyttjat en stor lärdomsapparat för att bevisa sambandet mellan denna forntidsgestalt och sv folket. När L 1700 utgav Loccenius' latinska översättning av Upplandslagen, jämförde han i ett företal de grekiska lagarna med de gotiska och drog härav den slutsatsen, att våra tidigaste lagar stammade från tider långt bortom Platon. L:s rättshistoriska teorier vann – i likhet med Olof Rudbecks Atlantica – länge allmän tilltro. Det skulle dröja mer än ett sekel, innan en kritisk syn kunde göra sig gällande; främst blev det C J Schlyter som sent omsider fick det avgörande ordet härvidlag.

Redan i avhandlingen om Zamolxis åberopar L ett pergament i sin ägo som på rådbråkat fornspråk intygar den pythagoreiske discipelns verksamhet i Sverige! L:s insatser begränsades nämligen inte till ett fantasifullt författarskap. Uppenbart är att han dessutom genom dokumentförfalskning sökt vinna stöd för sina teser. L stod i många år i nära förbindelse med en känd samlare och förfalskare av historiska dokument, prästen Nils Rabenius (Ahnlund). L:s roll har inte kunnat fullständigt klarläggas. Det är ovisst i vad mån kända förfalskningar, som Agapetus II:s bulla, härrör från L:s egen verksamhet, tillkommit i samarbete med Rabenius eller helt utförts av denne. L utgav det klumpigt förfalskade påvliga dokumentet, som skulle till svensk förmån avgöra en gammal tvist mellan Danmark och Sverige (1703). I sin edition åberopar L sin vän Rabenius och betonar värdet av samarbetet dem emellan. Man har även antagit att L är upphovsman till en fantastisk isländsk saga, Hjalmars och Hramers, som dök upp i Uppsala 1690. Falsariet i fråga har vissa beröringspunkter med L:s avhandling om Zamolxis, vilka knappast är tillfälliga. I företalet till utgåvan av Västgötalagen citerar L även ett fragment av Viger Spas flockar, som uppenbart är ett falsarium (jfr Schlyter, Upplandslagen, s LIX). Det av honom svartsjukt bevakade dokumentet blev emellertid lågornas rov vid den stora branden i Uppsala 1702.

L:s verksamhet vid universitetet ägnades i övrigt främst åt undervisning. Hans lärargärning omfattade en tid av fyrtio år; härvid visade han stor pedagogisk förmåga och berömvärd uthållighet. Om hans insatser vittnar en rad avhandlingar som ventilerats under hans tid, några av god beskaffenhet. Resultaten av hans egentliga juridiska författarskap har däremot till stor del gått förlorade, främst vid Uppsala brand. Hans yttranden i samband med annan verksamhet vittnar dock om att han var en lärd och självständigt tänkande jurist. Han hyllade den från kontinenten kommande äldre naturrätten och anslöt sig nära till Pufendorfs läror (Lindberg). Som filosof tog han intryck av Cartesius och uppträdde under striderna i Uppsala till försvar för dennes filosofi (Lindborg).

Till L:s rättsvetenskapliga produktion hör även hans ingalunda obetydliga arbete i samband med lagkommissionens verksamhet. Redan 4 jan 1687 anhöll L hos kungen att få medverka i lagstiftningsarbetet; han avsåg att till kommissionen insända anmärkningar till de gamla lagarna. 12 jan fick L det önskade uppdraget och kunde snart sända över ett arbete, vari dels allmänna principer redovisades, dels särskilda stadganden i de olika balkarna behandlades (UUB, B 184). Långt senare erhöll L – 18 mars 1712 – officiellt uppdrag att granska de då föreliggande balkarna. Han avlämnade i dec 1713 och jan 1714 sina förslag, som ej saknar intresse. Han hade då genomgått giftermåls-, ärvda- och jordabalkarna samt de straffrättsliga balkarna. Lagkommissionen utarbetade med ledning härav vissa nya förslag (Förarbetena ed Sjögren).

L slöt sig snabbt till det karolinska enväldets och reduktionens förespråkare. Han blev med åren en alltmer stridbar förfäktare av en renlärighet på enväldets grund. Hans lära var teokratisk och skilde sig radikalt från vad tidigare hävdats i Uppsala. Hans försvar för de absolutistiska teorierna tog sig ibland egendomliga former. I en strid 1682 med eo juris professorn E Aurivillius kritiserade han denne för att i en avhandling ha anfört den medeltida konungaedens ord om monarkens skyldighet att iaktta all rätt. Den förpliktelsen gällde, menade L, ej längre, sedan det kungliga enväldet upprättats. L förklarade, att han rätteligen hade bort vid disputationsakten slita sönder avhandlingen mitt för respondentens ögon (Annerstedt).

I det allt kärvare andliga klimatet fortsatte L att oförtrutet hävda den absoluta konungamaktens gudomliga ursprung, politiska nödvändighet och överensstämmelse med Guds och Sveriges lag. 1691 kom det till en konflikt i anledning av en disputation (se Castovius, bd 7). I skrivelse till universitetets kansler Bengt Oxenstierna har L närmare utvecklat sin åskådning så som han utformat den i den akademiska undervisningen.

L:s läror vann dock ej allmänt erkännande ens i Karl XI :s Sverige. Nils Brahe protesterade sålunda i ett brev till Erik Lindschöld mot L:s satser om kungamaktens gudomliga ursprung. Han vågade förmoda, att kungamakten om än ytterst från Gud dock medelbart kom från folket. Även Claes Rålamb vände sig mot L:s påstående att konungen var obunden av lagar och löften. Men L fortsatte att vid universitetet hävda enväldets läror. Även vid flera senare akademiska disputationer ingrep han mot vad han menade vara förgripliga meningar om den monarkiska maktens ursprung och obegränsade möjligheter.

L:s lojalitet mot monarken motsvarades av en fanatisk ovilja mot den under 1700-talets första år framväxande pietismen. Under några akademiska strider uppträdde han som en storinkvisitor och riktade anklagelser mot kolleger för irrlärighet. Som en av pietisternas argaste vedersakare varnade han för splittring samt för deras intolerans och motvilja mot vetenskapliga studier. – För rättskipningen ägde L ett stort intresse. Han var en tid vice lagman i Uppland och har utvecklat sina synpunkter på förhållandet mellan domare och nämnd. Flera gånger stod han på förslag till assessorsämbete i Svea hovrätt men blev ej utnämnd. Däremot fick han i uppdrag att delta i dömande kommissioner och var förordnad till åklagare i viktiga rättegångar. Att han spelat en stor roll i tidens akademiska rättskipning är tydligt.

En uppmärksammad juridisk insats gjorde L i rättegångarna mot för trolldom misstänkta kvinnor i Hälsingland. Sedan en mängd anklagelser för häxeri och färder till Blåkulla förts fram och lett till dödsdomar i Dalarna under 1667, svepte en liknande våg över Hälsingland. En dömande kommission för rannsakningar i landskapet inledde sitt arbete i jan 1673. Ordförande blev Gustaf Rosenhane. Till medlemmar hade utsetts L och Anders Stiernhöök, son till Johan Stiernhöök. Till skillnad från tidens mera upplysta skeptiker har L ej kunnat frigöra sig från tron på djävulen, häxor och trolldom. Ofta omtalad är en episod, då L och Stiernhöök ansåg sig ha mött mörksens furste. L gjorde likväl en betydade humanitär och juridisk insats i kommissionen. Han var väl bevandrad i den processrättsliga doktrinen och kunde med stöd av den kritisera bristerna i förfarandet. I ett märkligt utlåtande 22 jan 1673 utförde L sin kritik av praxis. Dokumentet har tidigare ansetts främst präglat av Gustaf Rosenhane men är enligt Sandblads utredning avfattat av L. Först erinrar L om att människors fantasi kan leda till att de lämnar orimliga uppgifter. Många utsagor hade varit just orimliga, bl a av religiösa skäl. Andra hade varit motstridiga. Framför allt krävde L, att sedvanliga bevisregler skulle iakttas. Man borde ej godta vittnesberättelser av minderåriga eller av medverkande, ej använda tortyr i andra fall än då nära nog full bevisning förelåg. L rekommenderade stor varsamhet vid bedömningen av de berättelser som lämnades till kommissionen samt mildhet i domarna.

Trots att L i flera avseenden var präglad av tidstypiska brister som forskare, särskilt på den nationella historiens fält, har han som akademisk lärare och domare nedlagt stora förtjänster om den sv rättsvetenskapen. När han vid hög ålder gick bort år 1715, var han en av universitetets mest uppskattade lärofäder. Svagheterna i hans gärning skulle först senare fullt ut framträda. L:s son assessor Johan L (1671–1724) lades Lillienadler.

Författare

Stig Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:s föreläsn:skompendier i juridik mm i KB, LUB o UUB. – Brev från L i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 489, 537 f o 960; akad avh se Liden, 1, s 329 o 330-332, akad progr se Meyer. Dessutom bl a: Jus vetus Uplandicum, quod ... e Svionico in Latinum transtulit J Loccenius ... notis, animadversionibus et prolegomenis, collationem quandam legum veterum ... continentibus, illustravit C Lundius, ac edidit O Rudbeckius. Upsalis 1700. Fol. 23, 184 s. [Med Prolegomena o Notae.] – Notae ac observationes in literas Rom. pontificis Agapeti II. de praerogativa atque eminentia regis Upsalensis, sive Svioniae. Accedunt prolegomena, quibus gloria & rei Svionicas ... vindicatur. [Även: gloria rei & ...] Upsalis 17[01–] 03. Fol. (13), 20, 48 s. [Endast titelbladen tr efter branden 1702.] — Oratio funebris, memoriae ... Laurentii Normanni ... dicta, et consecrata ... in auditorio Gustaviano majore ... 1703. [Upps] u å. 4:o. (10), 71 s. Omtr i Memoria virorum in Suecia eruditissimorum rediviva seu Semidecas 1. ora-tionum funebrium ... Cum praefatiuncula editoris C. N. B. D. [C Nettelbladt], Rostochii & Lipsiae 1728, s 45–124, o i L Norrmannus, Orationes pa-negyricae et nonnulla programmata simul cum C Lundii ... laudatione funebri Stockholmiae 1738, 4:o, s 368–420. – Themis Romano-Svecica seu fasciculus primus disputationum juridicarum Upsaliensium ... Cum praefatione editoris C Nettelbladt. Gryphiswaldiae 1729. 35, 304, (10) s. – Disputatio juridica beneficia juris breviter exhibens ... Upsalis 1690 / ... de sententia et re judicata ... 1703 / ... de appellationibus ... Holmiae 1684 (Selecta juris Svecici praecipue processualia ... nunc primum collecta et junctim edita a C Nettelbladt, Jenae 1736, 4:o, s 8–256). – Selectiores dissertationes juridicae quibus variajuris Rom. argumenta ex antiquitatibus et legibus Svethicis illustrantur et explicantur ... edidit C Nettelbladt. Gryphiswaldiae 1743. 4:o. 304 s. – Rektorsprogr vid Petrus Holms begr i Danmarks kyrka 16 dec 1688 omtr i Memoria virorum ... Semidecas 4 1731, s 261–273; gratulationsvers till rektor Julius Mic-rander 16 juni 1685.

Källor och litteratur

Källor o litt: Uppsala domkapitels prot 9 juli 1662, ULA. – N Ahnlund, Nils Rabenius, 1648–1717. Studier i sv historiografi (1927); J E Almquist, Jur litt: hist. C L dy (Svjuristtidn 1944); B Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige (Skrifter utg av Inst for rättshist forskn, 1:17, 1971); E Anners, Humanitet o rationalism (ibid, 1:10, 1965); A Annerstedt, UU:s hist, 2: 1–3:2, bih 2-4 (1908–14); R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963); G Brandell, Sv undervismväsen-dets o uppfostrans hist, 2 (1931); T Engströmer, Vittnesbeviset (Skrifter utg afHVU, 14:1, 1911); G Fahlcrantz, Rättfärdighet i rättsskipning (1903); A Fryxell, Berättelser ur sv hist, 14 o 16 (1901), 26 (1903); Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686–1736, ed W Sjögren, 1–7 (1900–08); A Grape, Ihreska handskriftssaml, 2 (1949); J J:son Hanzén, Om trolldom o häxprocesser i Hälsingland (1951); A Heikkinen, Paholaisen Iiittolaiset (Historiallisia tutkimuksia, 78, 1969); K W Herdin, Uppsala på 1600-talet ... Rättsväsendet, 2 (1927); E Hjärne, Från Vasatiden till frihetstiden (1929); S Jägerskiöld, Svea hovrätt 1654–1734 (S Petrén, S Jägerskiöld o T O:son Nordberg, Svea hovrätt. Studier till 350-årsminnet, 1964); Jönköpings hist, 1–4 (1917–31); B Lindberg, Naturrätten i Uppsala 1655-1720 (1976); R Lindborg, Descartes i Uppsala (Lychnos-bibl, 22, 1965); E Linderholm, De stora häxprocesserna i Sverige, 1 (1918); S Lindroth, Sv lärdomshist, 2 (1975); M v Platen, Johan Runius (1954); dens, Biktare o bedragare (1959); H Sandblad, C L o trolldomsprocesserna (Lychnos 1967–1968, 1969); dens, En karolinsk nationsin-spektor. Juristen C L (1638–1715) (Gbgs nations skriftser, 8, 1967); B Sundborg, Gustaf Rosenhane o trolldomsväsendet (Lychnos 1955); F Törner, Oratio in memoriam Caroli Lundii (1721); UU, Akad konsistoriets prot 1664–99 (Acta univ Ups C 18: 7–22, 1971–77); P Wilstadius, Smolandi Upsalienses, 3 (1968).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Lundius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9866, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9866
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Lundius, urn:sbl:9866, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se