Tillbaka

Pehr Löfling

Start

Pehr Löfling

Botanist

Löfling, Pehr, f 20 jan 1729 på Tolvfors, Valbo, Gävl, d 22 febr 1756 i San Antonio de Caroni, Guayana, Venezuela. Föräldrar: bruksbokhållaren Erik L o Barbro Strandman. Inskr vid UU 11 febr 43, fil kand, disp under Linné 18 nov 49, ämnessven i VA 27 april 51, k spansk botanicus med prof:s namn 53, chef för botan avd vid den spanska gränsdragningsexpeditionen till Sydamerika från febr 54. – LVS 16 okt 56. – Ogift.

L undervisades av informator i hemmet. När han blivit student i Uppsala, hoppades föräldrarna att få se honom som präst, men efter förberedande studier vid den filosofiska fakulteten valde han, efter att ha hört Linné föreläsa i botanik, den medicinska. Linné imponerades av hans anlag för naturvetenskap och hans vetgirighet. Ekonomiska svårigheter hotade emellertid att tvinga L från Uppsala, och han antogs då av Linné som amanuens och som informator. Han undervisade sonen Carl, gjorde register till Skånska resan, planterade i botaniska trädgården, hjälpte till vid utskrivningen av Philosophia botanica och edition 3 av professorns självbiografi och fick kost och logi i dennes hem. Han disputerade på en till större delen av honom själv författad och av Linné synnerligen uppskattad avhandling om trädens knoppar.

När Linné, som först själv inbjudits, 1750 erbjöds att sända en lärjunge till Spanien, föll valet på L. Efter att ha fullgjort proven för magisterexamen anlände han hösten följande år till Madrid. Resan bekostades av Ostindiska kompaniet och spanska ambassaden. VA hade utsett honom till ämnessven och utrustat honom med erforderliga instrument som termometer och mikroskop. I Spanien dröjde han två år och kunde till Linné sända rapporter och exemplar av talrika för vetenskapen nya örter, bland dem det spanska ogräs som Linné har beskrivit under namnet Loeflinga Hispanica. L:s personliga egenskaper åstadkom att han efter hand blev accepterad och omtyckt av i början misstrogna spanska vetenskapsmän; han var protestant och linnean, medan spanjorerna i systematiska frågor hade anslutit sig till den franske botanisten J P de Tourneforts teorier.

L lärde sig snart spanska och anlitades av myndigheter som översättare av bl a politiska dokument från tyska till spanska. Han hade vetenskapliga intressen även utanför botaniken och fungerade som förbindelseman mellan sv och spanska vetenskapsmän. Under sjöresan till Spanien och under ett par månaders uppehåll i trakten av Cadiz gjorde han iakttagelser och insamlingar, som resulterade i bl a en avhandling om havsmaskar i VAH och för drottning Lovisa Ulrikas naturaliesamling "en hel kagge full med fisk jemte andra små sjökräk" (brev till C Leuhusen, RA). Han samlade insekter åt VA, rapporterade nyheter inom sjukvården, förmedlade medicinsk litteratur till livmedicus A Bäck och var engagerad i VA:s försök att skaffa prover av den då nyligen beskrivna metallen platina.

1753 fick L i Spanien titeln professor och uppdraget att som k botanicus följa en av J de Iturriaga ledd expedition till Sydamerika. Expeditionens uppdrag var att markera gränser mellan portugisiska och spanska besittningar och att försöka hejda, om så krävdes med vapenmakt, de kolonister som från holländska Guayana sökte sig mot Orinocos mynning. Myndigheternas avsikt var att samtidigt låta utforska Sydamerikas naturtillgångar i hopp att finna bl a kanel och andra kryddor och nya medicinalväxter. L hade som ledare av det naturvetenskapliga forskningsarbetet fyra medhjälpare. I början av april 1754 kom expeditionen till Cumanå i Venezuela, som under det närmaste halvåret blev expeditionens bas. L fann sig väl till rätta i överflödet av tropiska blommor och träd, som ingen botanist hade samlat eller sett, och han företog vidsträckta utfärder med goda resultat. Han lär ha planerat en sydamerikansk naturhistoria, och i bevarat arkivmaterial finns utom växtbeskrivningar och teckningar för en flora även beskrivningar och avbildningar av fiskar från både salt- och sötvatten.

I början av 1755 transporterades huvuddelen av expeditionen sjövägen till Guayana, medan L för botanikens skull hade valt att ta sig dit landvägen. Efter några månader i tropikerna hade han haft häftiga attacker av feber och tycks aldrig ha blivit fullt återställd. Under den strapatsrika färden till Guayana hade han svåra sjukdomsperioder men fortsatte ihärdigt sitt vetenskapliga arbete. I febr 1756 övervanns han av febern och avled på en missionsstation i Guayana efter att ha övergått till katolicismen. Han begrovs intill kyrkan vid foten av ett apelsinträd iförd sina egna kläder och utan att man glömde den peruk han använt på sina resor.

Linné sörjde den han kallat sin "mest älskade lärjunge", och efter att från Madrid fått avskrifter av L:s efterlämnade ms gav han 1758 ut Iter Hispanicum eller resa till de spanska länderna. I boken ingår L:s brev till Linné och till föräldrarna och två fragmentariska floror Plantae Hispanicae och Plantae Americanae. L framstår i flororna som en skicklig växtbeskrivare med något av Linnés skarpa öga och som utforskare av Sydamerikas naturalhistoria – en pionjär som enligt vad de själva uppger inspirerat efterföljare som J C Mutis och A v Humboldt. – L har beskrivits som lång och kraftig med ett utseende som gav intryck av allvar och trygghet, men någon samtida bild av honom har inte bevarats. Venezuela hugfäste 1982 hans minne med ett frimärke.

Olle Franzén


Svenskt biografiskt lexikon