N Einar A Löfstedt

1 Löfstedt, Nor Einar Ansgarius, f 24 mars 1831 i Härnösand, d 21 maj 1889 i Uppsala, Domk. Föräldrar: kh Harald L o Sara Catharina Bergstedt. Studentex i Uppsala o inskr vid UU vt 51, FK 31 maj 58, disp 21 maj 60, FD där 31 maj 60, lär i klassiska språk vid Uppsala lyceum 60–62, disp för docentur vid UU maj 61, doc i grekiska litteraturen där 18 juni 61, lär i grekiska o latin vid Uppsala privata elementarlärov ht 65–vt 67, Höijersk adjunkt i grekiska språket o litteraturen vid UU 23 febr 70, tf prof i grekiska där periodvis 70–74, handledare för lärarkandidaterna vid den teor provårskursen vid Uppsala h elementarlärov vt o ht 71, prof i grekiska språket o litteraturen vid UU från 21 aug 74, led av komm ang läroböcker i språk för de allm lärov okt 78–aug 81, ordf i komm ang den högre kvinnliga elementarundervisn nov 85–jan 88.

G 1) 27 juni 1865(–1878) i V Vingåker, Söd, m Carolina Elisabeth Norstedt, f 23 dec 1836 i Linköping, S:t Joh, d 3 juli 1906 i V Vingåker, dtr till brukspatronen Christian N o Emilie Albertina Duse; 2) 18 juli 1878 i Uppsala, Domk, m Jenny Elvira Lindell, f 16 okt 1840 i Karlshamn, d 29 maj 1925 i Lund, Domk, dtr till handl Hans Fredrik L o Amalia Margaretha Herlin.

Efter skolgång i Härnösands elementarläroverk och studentexamen i Uppsala 1851 ägnade sig Einar L där åt studiet av klassiska språk, filosofi och konst- och litteraturhistoria. Hans doktorsavhandling 1860 är en skarpsinnig analys av den historiska bakgrunden för de båda attiska talarna Demosthenes' och Aischines' argumentation. 1861 blev han docent i grekiska språket och litteraturen. Hans lärare hade varit den originelle Johan Spongberg, som trots sina studier i utlandet ringaktade den historiska och jämförande språkvetenskapen. För att knyta an till europeisk vetenskap företog L studieresor, som skänkte honom goda inblickar i samtida forskning och undervisningsmetodik och förskaffade honom internationella kontakter. I Berlin hörde han latinisten Moritz Haupt, grecisten Adolf Kirchhoff och arkeologen Ernst Curtius, initiativtagaren till utgrävningen av Olympia. I Leipzig följde han föreläsningar och övningar bl a för den store filologen Friedrich Ritschl och grecisten Georg Curtius; denne, som med framgång utnyttjade den jämförande språkvetenskapens landvinningar för den grekiska filologin, blev en av hans lärofäder. En frukt av resan får anses vara L:s Grundlineer till föreläsningar öfver philologisk kritik med särskildt afseende på det grekiska universitetsstudiet (1871).

Sedan L vid olika tillfällen tjänstgjort som Spongbergs vikarie, blev han efter dennes avsked 1874 som ensam sökande utnämnd till professor i grekiska vid UU. I sin forskning och undervisning slog han in på nya vägar. Han införde i sitt ämne den historiska språkvetenskapen och arkeologin, och han tog initiativet till de filologiska seminarierna vid UU (1878). Han fick större betydelse som lärare än som forskare. Nya perspektiv på den klassiska antiken och dess omvärld erhöll han genom en studieresa 1876–77 till Italien, Grekland och Mindre Asien. I Grekland ägnade han sig särskilt åt Athens monument och företog till häst en resa genom Peloponnesos och i Mellangrekland. Under en vecka studerade L de stora utgrävningarna i Olympia, och några månader efter det att L lämnat Mykene anlände Heinrich Schliemann dit för att söka efter kungaborgens skatter. Efter hemkomsten höll L en serie föreläsningar över grekisk arkeologi, de första i Sverige som var grundade på självsyn. Hösten 1877 och hela läsåret 1878 explicerade han Pausanias' beskrivning av Grekland på grundval av Jahns och Michaelis' Arx Athenarum, och för att studenterna skulle få en åskådlig bild av Athens högstad anskaffades en gipsmodell av Akropolis.

I sin gärning ansåg L som sin angelägnaste uppgift att föra sin vetenskap bort från esteti-cerandets subjektivism fram till en fast metod. En annan grundtanke hos honom var att vidga området för de grekiska studierna: studiet av filologin borde leda till att en allsidig bild av de antika folkens andliga och materiella värld uppnåddes. Med en solid språklig bildning förenade L ett levande intresse för sin vetenskaps reala grenar. Genom sina personliga egenskaper i umgänget och sin ovanliga behärskning av det talade ordet utövade han ett starkt inflytande på flera studentgenerationer. "Han var nämligen, framför allt i sina föreläsningar, metodisk och visste att genom innehållets gruppering framhäva huvudsakerna och göra det hela klart och enkelt. Men man hemförde också något annat ... en fläkt av den vetenskapliga iver, av den kärlek och entusiasm för ämnet, som fyllde föreläsaren själv och som icke förfelade sin upplivande verkan även på en mera kylig och skeptisk åhörare" (Bergstedt).

L:s produktion är inte stor. Hans mest kända arbete är hans grekiska grammatik, som bär tryckåret 1868 och utkom i femte och sista upplagans andra tryckning 1944. Denna grammatik är skriven med en erfaren pedagogs skicklighet och blev för generationer gymnasister och studenter ända till 1950-talet ett begrepp, fast förbundet med de sv grekstudierna.

En annan sida hos L möter i en ganska kort uppsats Om grekernas likbegängelser och grafoffer. Framställningen är uppbyggd kring textställen, inskrifter och monument; dessutom är uppsatsen illustrerad. Denna avhandling hör till de allra första svenska med modern metod genomförda undersökningarna av ett antikt ämne ur alla synpunkter, en syntes av antikvetenskapens alla grenar. Över huvud taget hade L ett starkt encyklopediskt intresse. Hans första föreläsningsserie som ordinarie professor behandlade Klassiska filologins encyklopedi och metodik (ms i UUB).

I sin undervisning behandlade L alla grenar av den grekiska filologin: texttolkning, epigrafik, litteraturhistoria och även arkeologi. Han nedlade stor omsorg på tolkning av skalderna och lät prosaöversättningen följas av en metrisk med noggrant iakttagande av originalets versmått. Till L:s lärjungar hörde vetenskapsmän som A M Alexandersson, O A Danielsson, Per Persson och Sam Wide och skolman som O V Knös och J af Sillen, vilka på skilda håll förde sin vetenskap vidare och verkade befordrande och höjande på den klassiska undervisningen i vårt land.

L var en vänsäll och fint kultiverad personlighet med omfattande estetiska, särskilt musikaliska intressen; han anses ha varit "en rätt övad violinspelare". Han avled i kräfta vid 58 års ålder.