Fredric Mallet

Mallet, Fredric, f 10 mars 1728 i Sthlm, d 27 juni 1797 i Uppsala, Domk. Föräldrar: tobaksfabrikören Frans M o Catharina Höök. Inskr vid UU 1 okt 45, ämnessven vid VA 18 febr 49, disp pro exercitio 4 juli 50, fil kand 19 dec 50, disp pro gradu 8 juni 52, mag 15 juni 52, doc i astronomi 5 okt 54, astronomie observatör 14 mars 57, observatör regius 22 okt 61, prof i matematik 22 april 73–11 dec 94, inspektor för Västmanlands-Dala nation 29 nov 81–94, rektor ht 87–vt 88, allt vid UU. – LVA 59, LVS 73.

G 25 aug 1774 i Sthlm, Jak o Joh, m Catharina Margareta Justus, f 7 febr 1740 i Gävle, d 30 aug 1813 i Uppsala, Domk, dtr till lektorn Magnus J o Anna Margareta Elf.

Under studieåren i Uppsala var astronomi med Mårten Strömer och matematik med Samuel Klingenstierna (bd 21) som lärare M:s huvudämnen. På somrarna erhöll han privatundervisning av VA:s sekreterare matematikern Pehr Elvius, som föreslog honom till ämnessven vid akademin. M graduerades efter en dissertation under Strömer, och senare meriterade han sig till en docentur i astronomi genom att författa en avhandling om planeten Merkurius' rörelser. Efter faderns död hade hans ekonomiska situation försämrats, men genom en akademisk kondition kunde han i väntan på en ledig docenttjänst de följande två åren fortsätta astronomi- och matematikstudierna i Uppsala.

Hjälpt av stipendium och penninglån av sin mor startade M, efter att 1754 ha fått docentförordnande, en bildningsresa som kom att vara i 28 månader. Hans avsikt var att lyssna och lära hos samtidens främsta i de exakta vetenskaperna och att skaffa erfarenhet av praktisk astronomi och av instrumentteknikens utveckling. Längsta tiden vistades han i England, där han hörde föreläsningar, studerade observatorier, lärde känna skickliga instrumentmakare och optiker och därtill lade grunden till en livslång beundran for England, engelskt väsen och engelsk litteratur. Han blev en förmedlande länk i den bekantskap mellan Samuel Klingenstierna och John Dollond som ledde till den berömda lösningen av akromatismens problem. Senare knöt han i Paris, Holland och Khvn värdefulla förbindelser med matematiker och astronomer. Han praktiserade vid observatorier och var i Frankrike med om en gradmätning.

Efter hemkomsten blev M utnämnd till astronomie observatör. Uppsalaobservatoriet hade otillräcklig instrumentutrustning och olämpligt läge. Instrumenten darrade, när hästfororna drog fram på Svartbäcksgatan, och utsikten skymdes av skorstensrök. Lönen var knapp och befordringsutsikterna små. M utförde sina observationer utan entusiasm men förblev vid tjänsten i 16 år. Han utnyttjade de möjligheter till extra inkomster som gavs och var bl a guvernör för kanslipresidenten C Ekeblads son C J Ekeblad (bd 12). – M hade ingen framgång, när han först sökte det av VA förvaltade Thamiska lektoratet eller senare föreslog att akademin för hans räkning skulle inrätta en tjänst i matematik. Som uppmuntran i besvikelsen erbjöds han av VA:s sekreterare att ordna och befordra till trycket sin lärare Klingenstiernas vetenskapliga manuskript. Han utförde uppdraget med allt nit och blev med orätt klandrad – bl a i Stockholms posten – för att de inte gavs ut, vilket dock berodde på att ingen ville stå för tryckningskostnaderna.

Vid mitten av 1700-talet ägnades solparallaxen ett stort och allmänt intresse. Engelsmannen Edmund Halley hade 1716 angivit en metod som innebar, att den skulle kunna beräknas vid de två gånger under 1760-talet inträffande Venuspassagerna. Genom observationer av Venus' passage över solskivan från två punkter på jorden belägna så långt som möjligt från varandra kunde solparallaxen och jordens avstånd från solen bestämmas. M, som 1761 från Uppsala observerat den då inträffande passagen, uppdrogs av VA att 1769 observera fenomenet från Pello i Tornedalen. Han började resan mot norr redan i aug 1768, eftersom han av amiralitetskollegium uppdragits att göra latitudmätningar vid orter runt Bottniska viken. Färden förde honom som längst i norr till Kengis, och hemvägen togs genom Finland. M var bakom en ironisk och karg yta besjälad av rousseauanskt natursvärmeri och fann sig väl till rätta med skogar och forsar i Tornedalen, där han dröjde sig kvar tre månader. Natten för Venuspassagen var dock mulen, och expeditionen blev i sitt huvudsyfte resultatlös. I dyster sinnesstämning planerade M att överge sin observatorstjänst men ändrade sig, när han under hemresan erfor att riksdagen, där hattarna till hans glädje återkommit till makten, beslutat tillerkänna honom ett betydande lönepåslag. I VAH redogjorde M för sina observationer i Tornedalen i bl a Om is-gången och vår-floden uti Torne älf, år 1769 (1770). Sin astronomiska vetenskapliga verksamhet och sitt författarskap på detta område avslutade han huvudsakligen med expeditionen till Pello.

I avsikt att främja studier i geografi och astronomi grundades i Uppsala 1758 av några yngre akademiker Kosmografiska sällskapet, i vilket M under flera år var fungerande verkställande ledamot. Sällskapet gav ut en världsbeskrivning i tre delar och ombesörjde tillverkning av jord- och himmelsglober. M blev idé- och rådgivare åt gravören Anders Åkerman, som i sin verkstad tillverkade de första sv globerna, och gav anonymt ut Kort beskrifning om globers nytta och bruk (1762). Denna bruksanvisning ingick senare i den del av världsbeskrivningen som anförtrotts åt M, Allmänn eller mathematisk beskrifning om jordklotet (1772), vilken börjat tryckas 1767. Det är en gedigen handbok, som behandlar jordens form och storlek, ebb och flod, planeters och kometers banor och en del praktiskt astronomiska frågor.

M blev vetenskapligt mer aktiv och produktiv, när han utnämnts till professor i matematik. 22 disputationer, flertalet författade av preses, hölls under hans presidium, och han publicerade flera uppsatser, som behandlade problem ur geometri, infinitesimalkalkyl och algebra. Han erkände själv, att han vid författandet ofta varit beroende av Klingenstiernas manuskript, men en matematikhistoriker (Cantor) – som kritiserar författarens eländiga kökslatin – påvisar, att han inom ekvationsteorin lämnat värdefulla självständiga bidrag.

M hade en bestämd uppfattning i pedagogiska frågor och klagade i en skrivelse till universitetskanslern över den studerande adliga ungdomens självsvåld och i ett tal i VA över den klena grund gymnasierna gav i matematik. Han hade anseende for välvilja och hjälpsamhet både som lärare och som inspektor för Västmanlands-Dala nation. Att han även var omtalad för ett knarrigt och otåligt humör torde delvis kunna tillskrivas en långvarig och mångsidig ohälsa. Han måste efter utnämningen vänta 10 år på full professorslön men blev genom hustruns hemgift förmögen och flyttade efter giftermålet till eget hus nedanför Trefaldighetskyrkan. Enligt minnestalaren i VA hade M ett manligt utseende med anletsdrag präglade av heder, ära och ståndaktighet, enligt annan sagesman hade han en grov och klumpig kroppsställning, stor näsa och var mycket närsynt (Floderus). Sitt värdefulla astronomiska bibliotek skänkte han 1795 till Uppsala observatorium.