Joachim Wilhelm Liliestråle

Liliestråle, Joachim Wilhelm (före adl Broms), f 22 juni 1721 på superintendentsbostället Ekenäs, St Kil, Värml, t 31 jan 1807 på Låstad, Strängnäs landsförs. Föräldrar: prof o superintendenten Ingemund Bröms o Magdalena Elisabet Wetzler. Inskr vid UU 4 juni 34, auskultant i Svea hovrätt 4 juni 44, v aktuarie 13 febr 45, v häradsh 11 juni 46, antagen till kriminalprot:s förande vid Svea hovrätt 17 okt 46, led av kommissorialrätter i Örebro, Karlskrona, Kalmar o Norrköping 46—49, v notarie vid Svea hovrätt 13 april 48, eo fiskal där nov 48, sekr i komm ang ärendenas förkortn o skyndsammare behandl 23 jan 50, i konvojkommissariatet 4 juni 50, i kommissionen över "dalsakerna" 50, i en sekret kommission ang stämplingar o mordbrand i Sthlm 11 juni 51, ord fiskal i Svea hovrätt 13 okt 52, adl 2 dec 56, advokatfiskal i kammarkoll 25 febr 57, sekr i justitiedeput 60, lagmans titel o led av lagkommissionen 29 juni 62, led av kammarkommissionen 63, deltog i riksdagarna 65/ 66, 78/79, 86 o 89 (sekr i stora deput 65/ 66), justitiekansler 27 mars 72—79, led av tullarrendesoc 76—85. — Led av samf Pro Fide et Christianismo 71, LPS 73, led av Vitterhetsakad 73, LVA 74, LVVS 76, HedLVHAA 97.

G 1) 5 okt 1758 trol i Åker, Söd, m Hedvig Beata Hacker, f 1725 trol där, d 7 maj 1784 på Säby, Järfälla, Sth, dtr till dir för Åkers krutbruk Olivier H o Ulrika Eleonora Stierneroos; 2) 6 sept 1785 i Sthlm m frih Vilhelmina Charlotta Fleetwood, f 20 jan 1739, d 11 nov 1805 i Sthlm, dtr till landsh frih Carl Mårten F o Maria Eleonora Stralenberg.

Både politiskt o litterärt var L fostrad i frihetstidens anda. Men det är mer som politiker o ämbetsman än som författare han bör uppmärksammas. När han 51 år gammal vid frihetstidens sista riksdag utnämndes till justitiekansler, hade han bak- om sig en gedigen juridisk utbildning o karriär inom Svea hovrätt o kammarkollegiet men även praktisk erfarenhet av arbetet som sekreterare i ett flertal av riksdagens kommissioner o deputationer. L sympatiserade med mössorna. Som sekreterare i stora deputationen hade han 1766 i det ryktbara betänkandet "om orsakerne till våra goda lagars elaka verkställighet" sammanfattat mössornas kritik av det rådande ämbetsmannaväldet — en kritik som han själv några år senare skulle få tillfälle att omsätta i handling. Som ett skydd mot ämbetsmännens övergrepp tilltvingade sig ständerna 1765/66 rätten att utse justitiekansler. När så ny justitiekansler skulle tillsättas 1772, erbjöds borgmästare C F Sebaldt tjänsten. Han avböjde dock o valet föll då på L.

Det har sagts, att L efter regimskiftet blev ett villigt redskap för Gustav III:s ämbetsmannaräfst, men hans agerande kan också ses som en strävan att fullfölja de idéer han förfäktade i betänkandet från 1766. Enbart under de två första åren som justitiekansler hann L med att besöka Örebro, Älvsborgs, Göteborgs o Bohus, Skaraborgs, Västerås, Nyköpings, Linköpings o Jönköpings län — en arbetsprestation så god som någon med tanke på den tidens kommunikationer. Inspektionerna, som helt upptog L:s tid under dessa år, skedde på Gustav III:s order o resan gick just till de orter, som kungen besökt under sin eriksgata. Noggrant undersökte justitie-kanslern, hur det stod till med kyrkor, skolor o hospital, om byggnaderna var i gott skick, hur räkenskaperna förts, inventerade kronomagasin o regementskassor, hörde sig för om någon klagat över våld o orätt eller om det förekommit oroligheter inom landet eller vid gränserna. Skamfläckar kallade han de landshövdingar, häradshövdingar, borgmästare o präster, som nyttjat allmänna medel till privat bruk o förgripit sig på allmogen.

L ger intryck av att ha varit en hederlig o omutlig ämbetsman, som lojalt fullgjort sina plikter. Samma omutlighet karaktäriserade honom i hans kamp för tryckfriheten. I ett brev till G A Reuterholm 1792 påpekar han, att det "är ej obekant huru min kallelse varit, att arbeta för Svenska tryckfriheten. Jag kan nästan som Paulus kalla den mitt barn, det jag med ångest och möda framfött år 1766, försvarade 1774 och hade den äran att på visst sätt bli martyr för 1789". Vid tryckfrihetsförordningens (TF) tillkomst 1766 hade även den setts som ett medel mot byråkratins maktmissbruk. I o med RF 1772 upphävdes alla gällande grundlagar. Det var dock oklart, om 1766 års TF kunde anses som grundlag. L föreslog därför, att kungen skulle förklara den fortfarande vara giltig, eftersom tryckfriheten hörde samman med ett fritt statsskick. Den nya TF 1774 innebar i själva verket en skärpt censur, o trots att L som justitiekansler ibland tom väl nitiskt beivrade alla övertramp, kunde detta i längden inte dölja de politiska meningskiljaktigheter, som fanns mellan honom o kungen.

Mot slutet av 1770-talet framstod det allt tydligare, att L förlorat kungens nåd, o något stöd från rådets medlemmar kunde han inte heller räkna med. Efter påtryckningar inlämnade han i aug 1779 sin avskedsansökan med bön om något litet "vedermäle". Men högre än pengar skulle han dock skatta friherrevärdigheten. Hans avsked beviljades, men någon friherretitel erhöll han inte o pensionen blev blygsam, endast 6 000 dlr kmt.

Genom senare tillägg skulle 1774 års TF komma att ytterligare begränsas. Vid riksdagen 1786 återfanns L bland kungens politiska motståndare o talade varmt för tryckfrihetens fulla återinförande. Han liknade skriv- o tryckfriheten vid en politisk barometer, som visar vilket mått av borgerlig frihet ett folk åtnjuter. Följande riksdag 1789, under vilken Gustav III genomdrev förenings- o säkerhetsakten, hörde L till oppositionens ledare på riddarhuset o kritiserade skarpt kungens negligerande av grundlagen. Han häktades därför tillsammans med bl a Fersen, Frietzcky o De Geer o förvarades i arrest till riksdagens slut.

I sitt författarskap är L en efterföljare till Dalin. Han framstår som beläst o kunnig men utan den lilla gnista av originalitet, som förmår fånga läsarens uppmärksamhet. Sina tal kryddar han ofta med citat från såväl klassiska författare som upplysningens förkämpar. L var medlem av en rad vittra o lärda sällskap o akademier. Han översatte bl a från engelska 1765 Alexander Popes Essay on man o 1782 hans Eloisa to Abelard, vilket vittnar om något överraskande språkkunskaper. Hans egna dikter rönte dock föga uppskattning. Stela, temperamentslösa o moraliserande blev de snarare föremål för löje. Han hade svårt att anslå den kvicka, spirituella ton som var förhärskande vid tjusarkungens hov. I synnerhet blev hans lärodikt Fidei-commiss til min son Ingemund (1772) illa åtgången. I ett brev till VHAA 1781 tillstår han också med en trött suck: "Jag bekänner uppriktigt att jag börjar misstro min smak i poesien och det är kanske en armhet i mitt snille, som åldern verkar".