Anna C E Lindahl

Lindahl, Anna Cecilia Eleonora, f 24 mars 1904 i Sthlm, Ad Fredr, t 17 febr 1952 där, Hedv El. Föräldrar: målarmästaren Emil L o Carolina Karlsson. Elev vid Södermalms h (licklärov 14—18, genomgick Dramatiska teaterns elevskola 25—27, engagerad vid Dramatiska teatern 28 — 31, hos Gösta Ekman vid Konserthus- o Vasateatrarna 31—32, vid Lorensbergsteatern i Gbg 32 — 34, vid Stadsteatern där 34—36, åter vid Dramatiska teatern från 36, lärare vid elevskolan där från 39.

G 8 maj 1939 i Sthlm, Hedv El, m förste bibliotekarien Sten Bertil Lundwall, f 7 mars 1912 i Hidinge, Or, son till disp Johan Bernhard L o Hanna Maria Löfstedt.

Efter utbildning vid Dramatens elevskola o några år som skådespelerska i Sthlm flyttade Anna L till Gbg. Under de fyra åren där kom hon att bära upp många av de roller som i Sthlm spelades av primadonnor som Alice Eklund, Esther Roeck Hansen o Inga Tidblad. L slog igenom redan med sin första göteborgsroll som balettflickan i den amerikanska nattklubbspjäsen Broadway. Hon fick spela den milda, kloka o gäcksamma Portia, centrum i Knut Ströms uppsättning av Köpmannen i Venedig våren 1936, en av de vackraste föreställningarna på sv scen under ett halvsekel. Ett par år dessförinnan hade hon en annan shakespeareroll, den ljuvliga Miranda, när Stadsteatern invigdes med Stormen. Det var den sköna, rena stämman som tidigt gjorde L till en av de främsta krafterna vid den nya radion när det gällde teater o uppläsning. Hon har (av radiokritikern H Ohlsson) betecknats som vårt lands första riktiga hörspelerska, o när hon 1928 spelade Amal i Tagores Postkontoret i Per Lindbergs regi, var det fråga om den första sv radioteaterföreställningen. Där man förut haft deklamatorisk scenteater kom "denna unga flicka och gestaltade en pojkroll med en charmfull intimitet och en osökt innerlighet som betydde något absolut nytt i teaterväg". Under 25 år gjorde L i radion ständigt nya o annorlunda roller, det var unga idealister, drottningar eller fattigkärringar. Hennes mjuka, besjälade stämma, som lyssnarna genast fäste sig vid o kände igen, blev bärande också i många av radiotjänsts stora uppläsningsserier, särskilt Selma Lagerlöfs berättelser, med början i Löwensköldska ringen 1944. "Hon eggade fantasin som få, genom sin speciella talstil, vilken aldrig lade an på att skapa effekter, men som ändå inte var någon annan lik" (H Ohlsson).

Mellanspelet i Gbg var kort men intensivt. Teaterchefen Olof Molander kallade snart tillbaka henne till Dramaten o en av de första rollerna blev den oskuldsfulla Frida i en dramatisering av Birger Sjöbergs visor. Snart nog skulle hon prövas i starkare dramatiska uppgifter. I Molanders medeltidsmörka iscensättning av Strindbergs Folkungasagan spelade hon den besatta. En lyhörd kritiker fängslades av denna "röst som var full av sällsamma ekon från något hinsides, inspirerat och oförklarligt" (S Selander i SvD 10 febr 1953). Men den roll som för huvudstadspubliken tidigast visade hur hennes konstnärskap mognat var lärarinnan Anna Sophie Hedvig i dansken Kjeld Abells pjäs med samma namn. Att göra den grå obetydligheten så påtaglig o att, strax efter krigsutbrottet, hösten 1939, bära fram en så stillsamt effektiv protest mot våld o förtryck var en uppgift som ingen skulle kunnat göra bättre än L.

De sista åren blev de rikaste i hennes utveckling. Hon gjorde 1948 Sofokles' Antigone i en Molander-uppsättning, som förde dramat tillbaka — inte till den marmorvita antiken, utan till ett brunbränt herdefolk i en primitiv tidsålder. Också här var det en kvinnas protest mot krigsherrarnas lagar, som hon tolkade med stark, nästan vild känsloladdning o de stora ögonen lysande under det långa mörka håret. Ytterligare två roller, sinsemellan mycket olika, förtjänar att omnämnas: den elegant spirituella Lavinia i T S Eliots Cocktailparty 1950 o den vackra, sorgsna konstnärinnan Louise Strandberg i Den bergtagna, det självbiografiska kärleksdramat av Victoria Benedictsson, som togs upp i samband med 100-årsminnet av författarinnans födelse. Det hade legat ospelat i många år, men visade sig nu effektfullt o gripande. I slutscenen lyssnade publiken rörd o andlös till hennes avskedsord: "Nu är redovisningens dag ... Priset visste jag. Det var härligt att leva. Och det känns tungt att dö".

Själv gjorde L sin sorti alltför tidigt, innan hon fyllt de femtio. Under några decennier var hon en av sv scens bästa tillgångar. Kritikern Nils Beyer, som 1945 tecknat hennes porträtt, dröjer särskilt vid det första intrycket. Han såg L i hennes genombrottsroll Eva i Ernst Tollers Hoppla vi lever 1928 på Dramaten. Regissör var då Per Lindberg som under de första teateråren kom att stå henne nära o prägla hennes spelstil. "Av alla de rollskapelser jag sett under årens lopp finns det ingen som gjort ett mera intensivt levande intryck på mig. Tiden har inte kunnat utplåna denna ungdomsförälskelse. Ännu efter sjutton år kan jag se den spensliga flickgestalten, vilkens vilja härdats i inbördeskrigets upplevelser, och höra hennes kalla, klara, hånfulla repliker".

Vid sidan av teaterarbetet gjorde L ett 20-tal roller inom sv film, med några undantag smärre uppgifter som passerade relativt obemärkta förbi.