Jacob Lindblom

1 Lindblom, Jacob, f 27 juli 1746 på Blackebo, Skeda, Ög, d 15 febr 1819 i Uppsala. . Föräldrar: kontraktsprosten teol dr Axel Johan L o Regina Margareta Paravicino (Bouppt 1717:247, SSA; jfr Örnberg, 7, s 420). Inskr vid UU 4 okt 63, informator i Livland 64-66, mag vid UU 18 juni 70, eo amanuens vid UUB 72, doc i latinsk vältalighet vid UU 3 juni 73, ord amanuens vid UUB 18 okt 73, v bibliotekarie 1 febr 76, eo prof vid UU 12 juni 79, skytteansk prof 7 febr 81, biskop i Linköping 14 dec 86 (tilltr 87), prästv i Sthlm 19 dec 86, riksbanksrevisor 88, deltog i riksdagarna 89—18 (talman i prästeståndet 09—18), revisor i riksgäldskontoret 91, TD 6 juni 93, ärkebiskop o prokansler vid UU 1 mars 05 (tilltr 06), ordf i psalmboks-komm okt 11—jan 19, i uppfostringskomm jan 12—april 17, i komm ang uppläsandet av förordn:ar från predikstolen mars 13—juni 14, i bibelkommissionen 16, i komm ang förbättrad evangeliebok 16—febr 18. — LVVS 74, LVS 84, HedLVHAA 01, LSA 09, serafimerriddare 18.

G 1) 6 juni 1780 i Sthlm (enl vb för Uppsala) m Gunilla Margareta Frondin, f 27 nov 1758 i Uppsala, d 1 febr 1783 där, dtr till bibliotekarien Berge F o Helena Charlotta Haijock; 2) 27 maj 1784 i Uppsala m kammarjungfrun hos kronprinsen Sofia Ulrika Söderberg, f 22 april 1757 i Sthlm (enl hfl för Uppsala 1780-90), d 20 maj 1830 på Brunnby, Vreta kloster, Ög, dtr till assessorn Abraham S o Ingeborg Nesander.

L uppfostrades i hägnet av den klassiska bildningstradition, som ännu i slutet av 1700-talet var levande i många prästhem. Efter förberedande studier för sin far o för informatorer, varvid latinet hade en självklar dominans, sattes L i Linköpings trivialskola o flyttades 1759 upp i gymnasiet. Han förvärvade där, stimulerad framför allt av lektor Samuel Alf, en även för den tiden utmärkt färdighet i latin o röjde tidigt — även genom egna försök till latinsk poesi — sin böjelse för vitterhet.

Inför sin övergång till Uppsala akademi tilldelades L synnerligen vackra vitsord av sina lärare. Hågen för latin o vitterhet ledde honom till studier under Johan Ihre (bd 19) o Petrus Ekerman (bd 12). Redan 1764 följde han som informator en adlig familj till Livland, där han stannade två år. Hans läsning där utgjordes främst av historia, skönlitteratur o filosofi. Efter sin återkomst till Uppsala fick han kondition i riksrådet Göran Gyllenstiernas hus o tillvann sig, till gagn för sin karriär — greve Gyllenstierna var patronus för den skytteanska professuren — dennes uppskattning o vänskap. L disputerade under Ihres presidium pro exercitio 1769 o följande år pro gradu på en avhandling om Caussæ impeditae in studiis progressionis, 1—2, som visar "stor förtrolighet med den moderna litteraturen" (Annerstedt). Som tjänsteman vid universitetsbiblioteket ägnade han den romerska litteraturhistorien ett tyvärr ej fortsatt arbete, Illustriores linguae Romana: critici, 1, 1772. Under nära 20 års tid var L, till en början som Ihres medhjälpare, sysselsatt med arbetet på ett Lexicon Latino-Svecanum. Det förelåg färdigt 1790.

L:s vittra intresse förde honom in i Apollini Sacra, det litterära sällskapet i Uppsala, o i Utile Dulci. Att hans kärlek till vitterheten o poesin var större än hans förmåga, var en riktig bedömning av honom själv.

Vid en tidpunkt då en akademisk framtid tedde sig oviss — universitetsorganisatoriska planer spelade in — hade L 1779 fått löfte av sin gynnare riksrådet Gyllenstierna att efterträda Johan Ihre. Tillsvidare gjordes ett särskilt arrangemang med en halv professorslön. Hans relationer till inflytelserika personer i Gustav III:s närhet (C F Scheffer, Elis Schröderheim) tillförsäkrade honom bistånd. Fullmakten på den 1780 avlidne Ihres tjänst utfärdades 7 febr 1781.

Ett 30-tal disputationer över litteraturhistoriska, historiska o statsvetenskapliga ämnen karakteriserar L som akademisk lärare. Någon originell forskare var han inte, men han synes genom sin framställningskonst ha haft förmåga att intressera sina lärjungar. Vid de besök, med vilka Gustav III 1786 hedrade UU, hade monarken fäst sin nådiga uppmärksamhet vid L. Vägen till en biskopsstol var jämnad för honom. Släktskap o vänskap i stiftet talade o verkade för att han skulle efterträda U v Troil i Linköping. L stannade emellertid utanför förslaget. Prof Johan Floderus (bd 16), som nått tredje rummet men var föga angelägen i saken, förmåddes då att träda tillbaka. Efter konungens vilja uppfördes L på förslaget o utnämndes, ännu ej prästvigd, till biskop i Linköping. Konungen hade funnit sin man.

L.s personlighet präglades av många egenskaper o intressen, som måste ha tett sig som förtjänster i kungens ögon. L ägde "ett livligt eldfängt humör, hans maner och talanger charmerade och hans exterieur var ägnad att fästa folks ögon på hans person" (Jacob Wallenberg, cit efter Andræ). Han var begåvad o bildad, en typisk företrädare för den gustavianska tidens kultur. Han hyste ett levande intresse för den moderna vitterheten. Han var en lysande formtalang. I en tid då det sv språket vid universitetet ännu inte helt befriat sig från latinets formtvång, var L en av dem som bäst visade hur vältaligt o uttrycksfullt modersmålet kunde låta sig brukas. L ägde organisatorisk o praktisk administrativ duglighet; han var representativ o ägde ett vinnande umgängessätt. Snart fick han tillfälle att visa sitt rojalistiska sinnelag — mera dock den tillgivne undersåtens än lycksökarens — o sin tacksamhet för kunglig bevågenhet. I ett domkapitelscirkulär 1787, kort efter det han tillträtt sitt biskopsämbete, manade L, på tillskyndan från högsta ort, sitt prästerskap att i den känsliga frågan om husbehovsbränningen söka vända allmogens missnöje över en förlorad rättighet till tacksamhet för en vunnen förmån. L klandrades, även av sina vänner, för sitt ingripande, men syftet nåddes. Alla präster utom två hade "gått in i bränneriet och hopen följde med", berättade L. Inför krigshotet året därpå, ingalunda oönskat av kungen, efterkom L "riksprosten" C G Nordins tämligen ohöljda vädjan om åtgärder för att rotfasta en rätt patriotism i stiftet. I dramatiken vid 1789 års riksdag spelade L en viktig men, förefaller det, föga glansfull roll, när han, sedan ärkebiskopen föreburit sjukdom som hinder, i dennes ställe underskrev förenings- o säkerhetsakten. Enligt flera antirojalistiska källor skall stora penningutdelningar ha förekommit i detta sammanhang. L påstås ha mottagit 6000— 7 000 rdr för att han underskrev akten (Linder).

L inträdde i episkopatet i en brytningstid för kyrkan. "Svärmeri" o sekterism, otro o religiös likgiltighet ställde kyrkans män inför nya uppgifter. L saknade teologisk lärdom. Någon grundligare sådan förvärvade han sig inte heller under sin tid som kyrkoledare. I sitt kyrkliga handlingsprogram var L mera praktiskt än teoretiskt inriktad, mera etiskt än dogmatiskt. Han lyssnade först o främst till röster, som hördes i den tyska religionsdebatten. L kom också snart att framstå som den främste företrädaren för den riktning inom kyrkan, som under intryck från den tyska upplysningsteologin, neologin, ville omdana tänkesätten, anpassa trostankarna o så förnya kyrkolivet. Linköpings stift kom att framstå som ett hemvist för kyrklig reformiver.

Genom tillskyndan av L översattes till svenska sådana för den tyska reformteologin belysande arbeten som J A Hermes' Religionshandbok, J J Spaldings Om predikoämbetets nytta och huru den befordras o S F N Morus' Christliga theologien i sammandrag för framtida religionslärare. Med Morus' lärobok — "mellan rigoristerna och novatorerna" (Gjörwell) — hoppades L kunna beröva Jacob Benzelius' Repetitio theologica o Epitome repetitionis theologicæ, båda fasta i sin ortodoxi, deras position i trivialskolor o gymnasier o deras roll i prästbildningen. I sina strävanden härvidlag styrktes han av sedermera ärkebiskopen i Åbo Jacob Tengström o biskopen i Växjö Olof Wallqvist. Morus vann också insteg i gymnasierna i Linköping o Växjö. Vid prästmötet i Linköping 1797 utgjorde en av artiklarna i Morus' lärobok i sin latinska version underlag för den dogmatiska debatten.

Med Journal för prester, Sveriges första teologiska tidskrift, skapade L ett forum för teologisk nyorientering o kyrkliga reformsträvanden. I journalens artiklar, recensioner, predikningar o homiletiska utkast dominerade den tyska reformteologin. Förutom Morus o Spalding möter där bl a J G Rosenmüller, A H Niemeyer, J C Döderlein o G F Seiler, alla namn som placerar denna journal i linje med den moderna teologin. Att se L främst som en "kantianismens banerförare" (Rehnberg) o journalen som ett språkrör främst för kantianismen förefaller däremot knappast möjligt. Journalen lämnade stort utrymme åt reformdebatten kring de kyrkliga böckerna o kring prästbildningen. Där publicerade Tengström sina Anmärkningar om en för sv kyrkan allmän cateches, där nytrycktes den artikel Om predikningar, som L:s nära vän C G Leopold tidigare publicerat i Extra Posten.

Journalen utkom med endast två årgångar (1797-98, 1799). De konservativa krafterna — i mycket representerade av den gamle lundabiskopen Petrus Munck — visade sig vara för starka. "Lindblom lär ej våga continuera sin journal, då hans neologi blivit ett vardagsämne både i och utom ståndet" (Tengström). L blev en av både präster o domkapitel uppskattad stiftschef. Vad L som nyvorden biskop förväntade sig av predikoämbetet till det kyrkliga livets förnyelse gav han uttryck åt i sitt tal till gymnasieungdomen i Linköping okt 1787 — han talade här till blivande präster i stiftet. De skulle, så föll hans ord, "allraminst med ett blint religionsnit till avgrunden hänvisa allt, som icke inträffar [överensstämmer] med vårt eget tankesätt". Det kyrkliga livets förnyelse var inte att vänta ur tvång utan endast ur frihet för tanken. Denna övertygelse präglade L:s egen hållning som kyrkoledare.

Sin homiletiska idealbild tecknade L i sitt förord till Magnus Lehnbergs (bd 22) predikningar (1809). "Lehnberg insåg fullkomligen, att en ljus och sann övertygelse bör nödvändigt föregå i förståndet, innan hjärtat låter sig röras. . . . Uppenbarelsen, framställd av Lehnberg hade icke den stränga, hotande blick, icke den urgamla, tunga, grova och svavelstänkta rustning, i vilken den varit utklädd. Obeväpnad, skonsam, förtrolig, kommer hon att skydda, ledsaga och stödja den mänskliga svagheten, som hon kallar sin vän." L ger här en förnämlig karakteristik av upplysningstidens gudsbild o gudsupplevelse.

L:s ämbetstid i Linköpings stift kännetecknades av många initiativ. "Biskop Lindblom är den ende som gör något" (Wallqvist till Gjörwell, cit efter Rodhe). För att minska tidsutdräkten i ärendenas handläggning beslöt domkapitlet på L:s förslag, att vite skulle erläggas om infordrat yttrande inte inkom inom utsatt tid. För att vid tjänsteförslag möjliggöra en rättvis värdering av de obefordrade prästernas varierande meriter klassificerade prästmötet 1802 komministraturerna på samma sätt som pastoraten.

Stort intresse ägnade L åt kyrkobyggnadsfrågorna. 21 kyrkor byggdes under hans tid, 12 utvidgades eller förbättrades — en utveckling betingad av folkökningen. För kyrkornas konstnärliga utsmyckning rekommenderade L ofta kyrkomålaren Pehr Hörberg (bd 19). Det låg i linje med upplysningstidens syn på läroämbetets sociala o kulturella funktion, när L vid sina visitationer förhörde sig om prästgårdarnas jordbruk o manade prästerna till tidsenliga förbättringar i boställenas skötsel. För vaccinationen var L en ivrig förkämpe. Vid prästmötet 1802 vädjade han till prästerna om deras medverkan till att hos allmogen skapa förtroende för skyddskoppympningen.

L sökte också förbättra villkoren för de obefordrade prästerna. Dessa levde ofta i uppenbar misär. Vid prästmötet 1793 vann han bifall till sitt förslag om ökning av adjunkternas löneförmåner. Vid samma tillfälle uppmanade han kyrkoherdarna att genom uppmuntran till studier o genom praktisk handledning verka för de obefordrades prästbildning o de yngre prästerna att själva sammankomma till samtal kring lärda, särskilt teologiska spörsmål. Prästmötesförhören fick genom L en ändamålsenlig planläggning. L arbetade i samma anda som sin företrädare för en förbättrad barnundervisning. Prästerna uppfordrades att öva tillsyn över undervisarna, främst klockarna, o söka förmå sina sockenbor att inrätta o taga på sig det ekonomiska ansvaret för egentliga folkskolor, vilket gav påtagliga resultat.

Som eforus övade L tillsyn över den högre undervisningen i stiftet. S J Hedborn o C F Dahlgren har båda berättat om den glada uppmuntran, som L:s besök i skolan i Linköping kunde innebära. Den litterära gymnasistgruppen kring J J Berzelius rönte välvilligt intresse av eforus. Som den upplysningsman L var inskred han mot pennalism bland gymnasisterna. Genom de "servile tienster" som yngre kamrater brukade tvingas till, förspilldes, förmanade han, dyrbar tid, "till deras och föräldrarnas skada". För att tygla gymnasisternas "yppighet i klädnad" utverkade L en k anbefallning om en till färg o form bestämd klädsel för skolungdomen i stil med den forna djäknekappan. Linköpingsskolans länge behandlade lokalfråga fick 1804 sin lösning, men knappast efter L:s önskan. Eforus kunde direkt ingripa i fråga om undervisningens planläggning o innehåll. Hans plan för det nya gymnasieämnet naturalhistoria erinrar om att han en gång känt sig lockad av linnéanska studier.

L:s tid i Linköping har betecknats som "en verklig storhetstid" för stiftsbiblioteket där (Walde), då han i sitt arbete för bibliotekets förkovran biträddes av J H Lidén (bd 22). Biblioteket mottog denna tid många värdefulla donationer. L utgav 1793 — 95 Linköpings bibliotheks handlingar i två band.

Trots sin teologiska belastning, sett ur Gustav IV Adolfs o de konservativa kyrkomännens synpunkt, blev L ärkebiskop efter U v Troils död 1803. Sina bästa år o sina bästa krafter hade han då givit östgötastiftet. Han antydde också vid sitt första möte med prästeståndet vid revolutionsriksdagen 1809/10, att man inte av honom fick vänta den kraft som ämbetet krävde. Hans koncilians o vinnande smidighet kom väl till pass i hans nya roll som ståndets talman.

Den förnyelse av kyrkolivet, som "de nya reformatorerna" — neologerna — hade sett fram emot, var i hög grad betingad av en reformering av de kyrkliga böckerna. Av den nye ärkebiskopen väntade man sig också "en kraftig medverkan till de hälsosamma reformer, som länge förgäves blivit önskade" (Tengström). Gustav IV Adolf motsatte sig emellertid allt reformarbete.

Revolutionen skapade förutsättningar för reformer också på det kyrkliga området. I juni 1809 inlämnade L i prästeståndet ett "memorial om böcker hörande till den allmänna undervisningen och religionsvården". Där motiverade L behovet av en förbättring av katekesen, handboken, psalmboken o kyrkolagen från bl a språkliga, dogmatiska o praktiskt pedagogiska synpunkter.

Katekesen 1810 var ett verk av L. Den stadfästes av konungen men blev inte påbjuden. L:ska katekesen var, till besvikelse för dem som velat se något helt nytt, en överarbetning av den svebiliska. Den hade upptagit "båda flera, och kanske sorgfälligare valda, bibliska språk" än sin föregångare. Fromhetstypen är emellertid ortodox med inslag av neologi. Det dogmatiska stoffet har trängts något tillbaka. Neologins etiska inriktning kommer egentligen inte till uttryck i förklaringen av budorden men däremot i andra sammanhang. I pedagogiskt hänseende bryter katekesen inte med den föregående tidens intellektualism. Läsarkretsarna i Norrland skulle ändå snart visa sig kritiskt lyhörda för det nya i katekesen. L:ska katekesen har berikat skatten av bevingade ord med t ex "Arbetssamhet [inte "arbete"] befordrar hälsa och välstånd. . .".

Även vid tillkomsten av handboken 1811 spelade L huvudrollen. "Från handboken frisäger jag mig alldeles", deklarerade visserligen L missbelåtet. Handboken byggde på flera förarbeten. Han hade gärna velat gå längre i forändringar. Upplysningstankarna hade slagit igenom framför allt i dopritualet, där exorcismen, korstecknet o abrenuntiationen avskaffats, o i vigselritualet, där en äldre tids kärva tilltal till brudparet ersatts av ett tilltal om makarnas ömsesidiga förpliktelser. Grekiska o hebreiska kultord hade bytts mot svenska. Ett nytt inslag i handboken utgjorde bl a ritual för konfirmation. Den villkorliga avlösningsformeln var också ny — kanske ett uttryck för neologins pedagogiska nytänkande. Den skulle visa sig innehålla ett oanat sprängstoff.

Kyrkolagsarbetet synes ha pågått utan påtagliga insatser från L:s sida. Av sitt arbete i bibelkommissionen fick varken L eller hans medarbetare J A Tingstadius o Samuel Odmann se något resultat. Opinionen i bibelfrågan svängde efter J O Wallins uppseendeväckande tal på Sv bibelsällskapets sammankomst 1816. L ansåg sig också småningom föranlåten att bilda ett bibelsällskap i Uppsala 1817 — ett av dessa sällskap som ansågs vara härdar för reaktionen mot allt upplysningstänkande — för att sprida biblar i den gamla översättningen. I psalmbokskommittén, som tillsattes 1811, var L ordförande, Wallin den dominerande. — L bidrog verksamt vid tillkomsten av skolordningarna 1807 o 1820. Efter förebild från Åbo förlades på L:s bedrivande prästbildningen från gymnasierna till universiteten i Uppsala 1806, i Lund 1809.

Psalmboken innehåller en psalm (nr 195) i översättning av L. Kanske röjer han här sin fromhet: en innerlig, nästan herrnhutisk kristusförtröstan, synbarligen föga överensstämmande med hans neologi.