K Adolf Lindgren

Lindgren, Karl Adolf, f 14 mars 1846 i Trosa, d 8 febr 1905 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: handlanden Carl Erik L o Brita Johanna Vilhelmina Burman. Inskr vid UU 17 sept 63, kameralex 64, FK där 30 maj 73, musikrecensent i Aftonbladet från 74, medarb i NF från 76, en av grundarna av Sv musiktidn 80 (utg:bevis 20 dec), red där 81 — dec 84. Musikskriftställare. — Ogift.

Efter studier i filosofi, estetik o musikteori vid UU började Adolf L som musikkritiker i Aftonbladet. Han hade valt sin rätta bana o skulle komma att betraktas som en av de första betydande sv musikforskarna o som en vågdelare i den sv musikkritikens utveckling. Hans samtid såg i honom en kritiker av dittills oöverträffad objektivitet, lärdom o spirituell stil. Även om inga systematiska studier av sv musikkritik ännu har genomförts, kommer nog detta omdöme att behålla sin giltighet.

L avvek från den skråmässigt o av personkritik präglade inriktning musikkritiken tidigare hade haft men tvekade inte att avge bestämda omdömen. Detta skedde inte utan protester från musiker o andra musikskribenter. För att bemöta anklagelser o klarlägga sin syn på kritikens funktion publicerade han i Aftonbladet ett program för sin verksamhet (23 o 27 maj 1876; ytterligare utvecklat i SM 1888, s 19 f). Förutom redogörelser för estetisk kritiks allmängiltiga förutsättningar behandlade L också de mera tidsbundna o kontroversiella sidor av den kritiska verksamheten som kräver ett personligt ståndpunktstagande. Kritik är till sin natur övervägande negativ, den "kan varna en konstnär för avsteg och villfarelser men den kan inte lära honom att komponera". Den bör vara skärpt i tanke o formuleringar, ibland även i känslan: "en juvenalisk indignation äger i vissa fall både rätt och makt att bevinga språket." L:s framställning är i många stycken fortfarande aktuell.

I sitt program framhöll L, att kritiken måste bygga sin bedömning på en musikestetisk grund o själv ansåg han att "varje skapelse i toner måste ... söka sin konstnärliga enhet icke i känslor eller främmande idéer och naturföreteelser utan inom tonerna själva". Sålunda ställde han sig avvisande till programmusiken o uppfattningar som sökte musikverkets väsentliga enhet utanför det musikaliska. L:s ledstjärna var symmetri, proportion o harmoni. Det klassiska verket uppstod, när det formalistiska greppet o innehållet kom i balans.

Nästa betydande sv musikkritiker, Wilhelm Peterson-Berger, var en beundrare av L. Även den fruktade signaturen P-B har publicerat ett kritikerprogram. Mellan dem finns betydande skillnader i den kritiska grundsynen, vilket också framgår av deras dagskritik. Det var emellertid L som lade grunden till en saklig, på konstverket fokuserad kritikertradition, som P-B sedan förde vidare.

L var inte enbart kritiker. Under 1870—90-talen var han den så gott som ende sv musikteoretikern o musikhistorikern. Trots sin personliga tillbakadragenhet fick han en ledande ställning genom sin kulturhistoriska bredd o sitt flitiga författarskap. Han var tillsammans med F Vult v Steijern med om att starta Svensk musiktidning 1880 som, inte minst tack vare L:s egna bidrag, utvecklades till den mest betydande musiktidskriften under 1800-talet. Av stor betydelse blev också hans insats som musikredaktör i Nordisk familjeboks l:a upplaga.

Innehållet i de flesta av L:s böcker är tidigare helt eller delvis publicerat som tidskriftsartiklar. Hans stil är pregnant, ofta med uppfriskande vändningar, humoristiska metaforer o ibland med en träffsäker stilla ironi, men han aktade sig noga för ett subjektivt patos. Genomgående uppvisar hans verk en stor förtrogenhet med den samtida debatten. L diskuterar bl a M Hauptmanns o H Riemanns dualistiska harmonik o konsonans- o dissonansbegreppen i anslutning till H v Helmholtz o C Stumpf.

L ägnade stor uppmärksamhet åt operan, både som institution i Sthlm o som drama, o åt den samtida centralgestalten i genren, Richard Wagner. L besökte också Bayreuth. I boken Om Wagnerismen vederlade L Wagners estetiska teorier men erkände samtidigt hans stora betydelse som tonsättare. Han konstaterade att Wagners insats från dramats synpunkt är av övervägande scenisk natur o från musikens av övervägande harmonisk. I artikeln Ar Mozarts Don Juan "operornas opera"? (SM 1888) ser L Mozart som den geniale operatonsättaren.

Även om L ibland hänvisade till E Hanslick o visade en uppenbar förtjusning över A Zeisings teorier om det gyllene snittet, innebar det inte, att han tog parti för formalestetiken i den debatt om formål- kontra känsloestetik som pågick under 1800-talet. Tvärtom var han påverkad av F v Hauseggers teorier om musiken som fysiologiskt-psykologiskt fenomen samt av Kierkegaards tankar om det "sinnligt-erotiska" i människans tankevärld, som kräver ett spontant uttryck, vilket endast musiken förmår gestalta. L undvek att bidra till den polariseringstendens som fanns i debatten o förde som i så många andra frågor en modererande linje.

L höll Edvard Grieg för en av samtidens största tonsättare o återkom ofta till honom i sina artiklar. L värnade också om den sv musiken, vilken i mycket passade hans konstsyn. Han ansåg, att dennas självständighet bäst kom fram i de vokala formerna, i synnerhet i det mindre formatet o i sånger med symmetriska melodier med rötter i folkmusiken. I sin omsorg om de sv musikskatterna utförde han ett viktigt arbete med sina många biografiska artiklar liksom med boken Svenske hofkapellmästare o inte minst med sina studier av musikaliskt källmaterial. I sina på primärforskningar baserade analyser av konst- såväl som folkmusik lade han grunden till en sv musikhistorisk forskning, som Tobias Norlind sedan skulle bygga vidare på.