Gustaf A H Lindgren

1 Lindgren, Gustaf Axel Herman, f 4 nov 1863 i Sthlm, Klara, d 22 aug 1930 där, Engelbr. Föräldrar: översten Axel Malcolm L o Catharina (Carin) Gustafva Wikblad. Studentex vid Norra latinlärov i Sthlm 20 maj 81, ord elev vid KTH 13 sept 81, utex från dess fackavd för arkitektur 30 april 85, anställd hos arkitekten K Salin i Sthlm 84—87, elev vid FrKA 26 sept 85—87, arkitekt i överintendentsämb 87, egen arkitektverksamhet i Sthlm, tjänstg arkitekt i fångvårdsstyr 90, led av Sv konstnärernas fören från 90, v ordf där från 28, hovintendent 99, tf extra lär i byggnadskonstens hist vid KTH 28 mars 05, extra lär där 07 — 30, tekn expert i komm ang NM mars—april 13.

G 17 nov 1891 i Vestre Åker, Norge, m Anna Birch, f 29 mars 1864 i Gamle Åker, Kristiania, Norge, 130 juli 1908 i Sthlm, Engelbr, dtr till borgmästaren Jens Johannes Abildgaard B o Annette Elisabeth Gjerdrum.

Gustaf L hör med sin omfattande allmänpraktik till de mera framträdande arkitekterna kring sekelskiftet. Som flera av sina yrkeskolleger ville han från början ägna sig åt måleri men valde arkitektyrket av sociala skäl. Fallenheten för att teckna resulterade dock i att han under årens lopp utförde en rad bokillustrationer. Hans utbildning gick raskt, o innan han fyllt tjugofem år, hade han både KTH, konstakademin o en kortare studieresa bakom sig. Dessutom hade han haft flera års praktik vid Kasper Salins arkitektkontor o hunnit bli utnämnd till arkitekt utom stat i överintendentsämbetet.

L:s tidigaste arbeten härrör från samarbete med Salin. Vid dennes kontor fick han tidigt en självständig ställning. I eget namn utförde han ritningar till Whitlockska huset, Lill-Jansplan 4 (1886), o vid samma tid tillkom det i södersilhuetten väl synliga hörnhuset Bellmansgatan 8, i båda fallen en skickligt genomförd tegelarkitektur inspirerad från italiensk gotik o ungrenässans. Till samma genre hör ytterligare baptistkyrkan Vegagatan 2 i Sthlm (1890-91; riven) o de borglika fasaderna till Stora bryggeriet o Piehls bryggeri. Som segrare i en tävling om Hernösands enskilda banks hus i Örnsköldsvik genomförde L ännu en påkostad monumentalbyggnad i denna stil. Med sina krenelerade murar i rött tegel, bottenvåning i rusticerad granit o dekor i terracotta står denna byggnad inte bara som prov på till fullo behärskad stilarkitektur utan också som exempel på det sena 1800-talets högt utvecklade materialbehandling. Till L:s övriga byggnader i borglik tegel-arkitektur från åren strax före sekelskiftet hör industrimannen John Bernströms magnifika villa Skärtofta i Saltsjöbaden (1895—97, nu en del i KF:s anläggning Vår gård), Länsfängelset på Östermalm (1896—98, rivet), Arehns mekaniska verkstad vid Alströmergatan på Kungsholmen (1898-99) o ASEA:s första kontors- o verkstadsbyggnader i Västerås.

På liknande sätt som I G Clason kom L att under 1890-talet använda sig av former från spansk o portugisisk palatsarkitektur i nya naturstensfasader. Det gäller framför allt det s k Davidsonska huset vid Gustav Adolfs torg 1 (efter tävling 1894, delvis i samarbete med Agi Lindegren), som också rymde huvudkontor för Sthlms handelsbank. I hyreshus som Strandvägen 11 o Sibyllegatan 19 (1898-99) blandas de spanska skuggbildande effekterna med stildrag från svenskt 1600-tal. En nordeuropeisk gavelarkitektur i tegel o kalksten präglade fasaderna till Tattersall vid Grev Turegatan i Sthlm (efter tävling 1895), en stor, komplicerad anläggning efter brittiskt mönster, som ursprungligen rymde ridhus, klubbrum o festvåning, numera IVA.

L var även i förhållande till sina samtida kolleger anmärkningsvärt kunnig i både sv o utländsk byggnadshistoria, o han använde sig gärna av sina kunskaper vid nyskapandet. I TT framhöll han 1893: "... arkitekterna leva på att kopiera de uttryckssätt som våra fäder lämnat oss i arv, liksom målare kopiera naturen". Därmed hade han deklarerat sin inställning i den under 1890-talet aktuella frågan om hur modern arkitektur skulle utformas, o han tog alltså avstånd från Jugend. Men hans egna byggnader präglas inte bara av inträngande stilstudier utan också av en personlig form vilja, som ibland tar sig oväntade, ickeortodoxa, uttryck. Han anslöt sig till de strömningar som förespråkade en nationell stil. I ett kapitel om Sthlms enskilda byggnader i bokverket Stockholm 1897 rekommenderade han en återgång till "våra goda inhemska traditioner", o i ett inledningsföredrag vid Nordiska teknikermötet s å förtydligade han sig genom att åberopa Tessins o de la Vallées "lysande skola". Han knöt således an till Clasons linje också i detta avseende. Nybarocken utmärker sålunda L:s byggnader från o med sekelskiftet. Men stiluttrycken är inte alltid av sv ursprung. Karolinska former finner man dock otvivelaktigt i anläggningar som centralfängelset i Härianda utanför Gbg (färdigt 1907), Bona tvångsuppfostringsanstalt (1903—05) o länsresidenset i Karlskrona (1908—10). Den största anläggningen från denna tid, polishuset o rannsakningsfängelset på Kungsholmen i Sthlm (1903-11) talar i sin väldiga, symmetriska anläggning också om beröringspunkter med modern, internationell monumentalarkitektur. — L:s intresse för äldre byggnadskonst kom till uttryck såväl i aktivt engagemang i hembygdsrörelsen som i undervisnings- o publiceringssammanhang. L tillhörde initiativtagarna till Föreningen för sv hemslöjd 1899 o Samfundet S:t Erik 1901, vars årsbok han ett par år redigerade. Efter att Clason slutat som professor i arkitektur vid KTH 1905, skildes undervisningen i arkitekturhistoria från professuren, varvid en speciallärartjänst inrättades för L.

Som arkitekt i överintendentsämbetet var L sysselsatt med ett antal kyrkobyggnadsuppgifter, främst inredningar o restaureringar men också ett par nybyggnader. Arkitektoniskt märklig är kyrkan i Karesuando (1888) i sin nationella utformning med svart liggtimmer o fornnordiska motiv. Hans främsta restaurering gällde Riddarholmskyrkan (1914—22), utförd i nära samarbete med Martin Olsson o präglad av en byggnads-arkeologisk attityd. Restaureringen av Burmeisterska huset i Visby 1906—08 följdes av ett försök att utforma en bevarandeplan för den medeltida stadskärnan.

De 40 år som L var fångvårdsstyrelsens arkitekt var en mellanperiod i fängelsebyggandets historia med endast några få större nya anläggningar — centralfängelser i Gbg o Malmö, länsfängelse i Sthlm — vilka inte utmärks av något nytänkande. En helt ny uppgift, som han var påtagligt engagerad i, var emellertid att rita krematorier o kolumbarier, o 1908—09 uppfördes efter L:s ritningar Sveriges första permanenta krematorium, på Norra kyrkogården i Sthlm, med ett kupolkrönt kapell i centralkyrkoform. 1921 följde krematoriet i Örebro, det andra större i landet. L var även arkitekt till landets första kolumbarium, som byggdes i anslutning till Gustav Vasakyrkan i Sthlm 1923.