Anna J J Lindhagen

5 Lindhagen, Anna Jakobina Johanna, syster till L 3, f 7 april 1870 i Sthlm, Kat, d 15 maj 1941 där, Sofia. Rödakorssyster 90, kontorist vid P A Norstedt & söners bokförlag 92—02, sekr i Sveriges kvinnliga fredsfören 98—02, barnavårdsinsp vid Sthlms stads fattigvårdsnämnd 02 — 25, v värd för Sthlms stads hyreskontor 02—05, sekr, resp v ordf o ordf i Sthlms Fören för kvinnans politiska rösträtt 02—16, led av styr för Bildn:förb:s bokförmedl:byrå 03—15, v ordf i Radikala klubben 05—12, ordf i fören Koloniträdgårdar i Sthlm 06—21, led av styr för Socialdem kvinnoklubben från 09, led av stadsfullm i Sthlm 11 -17, 20 dec 17-23, red för Morgonbris 11 — 16, led av styr för samf för hembygdsvård från 16, av styr för rättshjälpsanst 16—28, av styr för sjukh Eira från 17, v ordf i koloniträdgårdsrådet från 18, led av komm ang uppfostnanst juli—dec 18, led av centralstyr för Internat kvinnoförb för fred o frihet från 19, av styr för Rädda barnen från 19 (ordf 22 —27), av styr för Sveriges socialdem kvinnoförb 20—28, led av Sthlms folkskoledir 20—29, av skönhetsrådet från 21, av stadsplanenämnden från 21, barnavårdsinsp i barnavårdsnämnden 25—28, förest för utackorderingsavd inom barnavårdsnämnden 29— 31, flera uppdrag rör social hjälpverksamhet för utländska flyktingar, barn mm. — Ogift.

Anna L var yngst i en syskonskara av begåvade pojkar, som till skillnad från henne fick ta studenten. Den äldste var politikern o borgmästaren Carl (L 3). Efter studier vid Normalskolan for flickor o avlagd examen som rödakorssyster 1890 arbetade hon drygt tio år som kontorist.

Från 1902 var L knuten till Sthlms fattigvårdsnämnds utackorderingsbyrå som barnavårdsinspektör — ett enligt hennes egna ord motbjudande arbete, som gick ut på att efter tidens bestämmelser upplösa familjer o skilja mödrar o barn åt. Under denna tid var hon även bl a värdinna för några av stadens arbetarbostäder i Hjorthagen. Hon greps redan i unga år av socialismen. Som den första i Sverige förde hon målmedvetet fram tanken på samhällshjälp åt änkor o faderlösa barn o sökte råda bot på bostadsbristen i Sthlm genom att få till stånd bostäder åt barnrika familjer. För en humanare behandling av barn o ensamstående mödrar förde hon en oavbruten kamp i tal o skrift både inom o utanför Sthlms stadsfullmäktige. Hon var ledamot där till 1923, då hon inte blev omvald.

L kan betraktas som en övertygad åttitalist med en offensiv inställning till samhällsproblemen. Hon väntade sig dock sällan några snabba resultat utan såg alltid frågornas lösning på lång sikt. Med tiden fick hon på flera punkter uppleva hur hennes humanitärt färgade idéer slog igenom, främst under 1930- talets stora reformperiod på familjepolitikens område. Med sällspord energi engagerade hon sig ända från 10-talet för frågan om ekonomisk mödrahjälp, en fråga som till hennes stora besvikelse föll 1921 men förverkligades i 1939 års lagstiftning, då ogifta mödrar fick rätt till bidragsförskott för att skydda barnen mot försumliga familjefader. Också lagen om utomäktenskapliga barn var hon med om att utforma o satt i egenskap av barnavårdsinspektör som sakkunnig i den lagberedning som hade att utreda frågorna.

L var en ivrig förkämpe för kvinnlig rösträtt o fungerade under ett antal år som sekr o ordf i Sthlmsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Till det första offentliga möte som hölls i kvinnornas rösträttsfråga våren 1902 var hon en av initiativtagarna o höll inledningsanförandet. Hon var ledamot av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund o redigerade under ett par år dess tidskrift, Morgonbris.

I anslutning till de idéer som Internationella kvinnoförbundet för fred o frihet förde fram satsade L helhjärtat på flyktinghjälpen under o mellan de båda världskrigen. Under 30- talets förföljelser o ännu under början av andra världskriget sökte hon energiskt förmå myndigheterna att ge bl a tjecker o polacker en fristad i Sverige. Med en utomordentlig intensitet främjade hon under första världskriget Rädda barnens arbete med att hjälpa de nödlidande, sjuka o föräldralösa barnen i Europa. Medan kriget rasade som värst, reste hon på egen bekostnad till de krigshärjade länderna o inspirerade o bidrog till hjälpaktioner av olika slag. Hennes redan stora popularitet hos allmänheten växte ytterligare, då hon tog initiativet till den hjälpaktion för Belgiens barn som inbragte över 200000 kr, ett för den tiden betydande belopp.

För det gamla Sthlm o det som fanns kvar av idylliska gator, hus o parker intresserade sig L lidelsefullt. Med oro följde hon hur den nya tiden höll på att rasera dess skönhetsvärden. Hennes intresse för dessa frågor hängde samman med hennes sociala patos. Hon ville att alla stockholmare ur arbetarklassen, som vanligtvis inte hade möjlighet att lämna staden, skulle få njuta av allt det vackra som enligt hennes mening var värt att bevara. Hennes första motion i stadsfullmäktige skulle betecknande nog ta upp frågan om planterade gårdar i den stockholmska stenöknen — ett förslag som på sina håll betraktades som ett excentriskt hugskott. I ett stort antal egna o tillsammans med andra framförda motioner föreslog hon en rad åtgärder, som gick ut på att för eftervärlden bevara Sthlms naturminnesmärken o gamla idyller. Så ville hon t ex att trakterna kring Åsögatan vid Sofia kyrka o Stigberget skulle förvandlas till kulturreservat, att vissa områden, som Fredhäll o Kristineberg, skulle avsättas som naturparker o att staden skulle anställa personer som skulle sköta parkerna. Genom anslag o skyltar — gärna på rim — skulle allmänheten få vetskap om vilka blommor o träd som växte där o samtidigt uppmanas att vårda dem. Hon framförde också tanken att låta en del äldre hus — t ex Bondeska palatset — förvandlas till utställningslokal o bygdemuseum. Det hus på Fjällgatan 34, där hon bodde under en följd av år, skulle komma att bli ett konkret uttryck för hennes kulturbevarande insatser, speciellt när det gällde Söder. Här lät hon med egna medel inreda några av sina rum till ett slags museum för att visa hur ett borgarhem kunde se ut på 1860-talet. Dessa, de s k Anna Lindhagens borgarrum, som numera förvaltas av föreningen Stigberget, är alltjämt, liksom de var under L:s livstid, en samlingspunkt för musikaliska soaréer o föreläsningar av sv o utländska konstnärer, författare o vetenskapsmän.

Under sina år som ledamot av stadsfullmäktige, stadskollegiet, stadsplanenämnden o skönhetsrådet skulle L bli förgrundsgestalten inom den sv koloniträdgårdsrörelsen. Efter vissa skånska förebilder men framför allt efter ett besök i Khvn 1903, där det redan vid denna tid fanns omkr 10000 småjordbrukslotter för stadsborna, föddes tanken hos henne på liknande anordningar i Sthlm. I samarbete med Anna Åbergsson tog hon initiativet till bildandet av Föreningen koloniträdgårdar i Sthlm, som fungerade till 1921, då Sthlms stad efter en del diskussioner övertog verksamheten. Redan 1907 fanns det koloniträdgårdar på sex ställen i staden, bl a i Eriksdalslunden o Fredhäll. Anläggningar av samma slag kom till också ute i landet, t ex i Uppsala o Norrköping. Rörelsen fick alltmer vind i seglen, även om myndigheterna inte sällan gick emot hennes förslag om nya koloniträdgårdar.

L var på många sätt en föregångskvinna, som med sin kraft, sin klara intelligens, sin livliga fantasi o sitt sprakande humör verkade i humanitär anda, ofta inte utan hårt motstånd o kritiska invändningar. Många ansåg henne vara väl hetlevrad o påstridig. Hennes postumt utgivna bok Vad vi tänkte, som var avsedd att bli den första delen i ett större verk, speglar hennes mångfacetterade väsen o vittfamnande intressen. Hon understryker betydelsen av de religiösa värdena, även om hon själv snarare stod ateismen nära, o vitterhetens o musikens roll för människorna. I redogörelsen för sina livserfarenheter håller hon sig själv försynt i bakgrunden men framhäver de själsfränder eller stridskamrater som hon kommit i kontakt med. L såg sig själv som lärjunge framför allt till Ellen Key o P Kropotkin. L var en i hög grad levande människa med en ovanlig förening av praktiskt förstånd o teoretisk begåvning, med lust o mod att ge sig i kast med det nya o oprövade o med vilja att alltid vara till hands för att hjälpa o stödja där det behövdes.