Tillbaka

A Herman Lindqvist

Start

A Herman Lindqvist

Fackföreningsordförande, Kommunalpolitiker, Möbelsnickare, Socialminister, Talman

Lindqvist, August Herman, f 9 juli 1863 i Arboga landsförs, d 29 maj 1932 i Sthlm, Joh. Föräldrar: rättaren Johan Eric L o Carolina Jansdtr. Avlade gesällprov som snickare i Arboga april 85, möbelsnickare där 85—89, sekr i träarbetarefackfören där 88—89, bosatt i Sthlm från 89, ordf i möbelsnickarefackfören där 89—94, expeditionsförare i Sv träarbeta-reförb 94—97, förtroendeman där 97—00, v ordf i Landsorganisationen (LO) aug 98—00, ordf där 22 jan 00—jan 20, led av komm ang medling i arbetstvister nov 05—jan 06, av socdemokratiska partistyr:s verkst utsk 05 — 20, av AK från 06 (led av tillf utsk 06-09, av särsk utsk nr 2 10, av särsk utsk nr 1 11 o 17, ordf där 18 A, led av lagutsk 12—17, av kon-stitutionsutsk 14 B, av bankoutsk 15, av särsk utsk 16, v talman 18 A, talman 18 A-21 o 24—27), av komm ang lärlingsavtal juli 07—jan 09, av komm ang lagstiftn vid arbetsavtal okt 07—sept 09, sekr i soc:demokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd 09—17, sakk ang inrättande av ett centralt verk för sociala frågor (socialstyr) dec 11—febr 12, socialfullm 12-21 o från 23, ordf i styr för ab Nya banken 12 —våren 18, led av statens arbetslöshetskommission aug 14—21, av pensions-fondskomm juni 15 —mars 16, av 1917 års arbetarekomm maj—juni 17, av socialförsäk-ringskomm okt 17 —okt 21, ordf i styr för ab Sv pianofabriken 17, för ab Arbetarbränsle 17—19, led av styr för Sv ekonomiab 19, av styr för ab Incassator 19, av styr för Internationella arbetsbyrån 19—20, ordf i komm ang den industriella demokratins problem juni 20—okt 21, led av komm ang socialförsäkringens organisation okt 20—okt 21, av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet nov 20 —febr 21, av Sthlms stadsfullm 1 april—21 nov 21, statsråd o chef för socialdep 13 okt 21-19 april 23, telegraffullm 23 — 28, led av komm ang sinnessjukvården i Sthlm o Gbg sept 23—dec 24, ordf i komm ang lokaler i riksdagshuset mars—dec 25, ordf inom sakk för granskning av förslag ang arbetslöshetsförsäkring dec 25—jan 26, ordf i 1926 års arbetslöshetssakk april 26—april 28, led av arbetsrådet från 27.

G 24 okt 1886 i Arboga m Matilda Sundberg, f 29 okt 1862 där, d 13 okt 1946 i Sthlm, Brännk, dtr till filaren Erik S o Anna Margaretha Jansdtr.

Herman L.s föräldrar flyttade in till Arboga stad, där L efter skolåren 1878 tog anställning som snickarlärling. 1884 hade han som medlem av Arboga stads frivilliga skarpskytteförening företett sådan färdighet i vapenövning att han befriades från första årets allmänna värnpliktstjänstgöring.

1889 skrev L in sig i Sthlms möbelsnickare-fackförening, där han först utsågs till sekreterare o sedan till ordf. Han utvecklade inom föreningen stor aktivitet som agitator, ivrig att tillföra föreningen nya medlemmar. Under sina första stockholmsår anslöt L sig till det socialdemokratiska partiet. På träarbetareförbundets andra kongress 1894 valdes han till förbundets expeditionsförare, o 1897 utsågs han till förbundets förtroendeman, en befordran som gav honom möjlighet att sluta sin verksamhet som hantverkare.

Tanken att bilda ett centralt fackligt organ hade förts fram på den skandinaviska arbe-tarkongressen i Gbg 1896. På motsvarande kongress 1897 tillsattes ett interimssekretariat med tre medlemmar från varje nordiskt land — de tre svenskarna var L, Ernst Blomberg o skräddaren Clas Tholin. Ett antal fackförbund o ortsföreningar anmodades att ta ställning till ett förslag om en landsorganisation, som sekretariatet — det blivande landssekretariatet — hade utarbetat. Under förberedelserna till LO kom frågan om fackföreningarnas ställning till det socialdemokratiska partiet att stå i centrum. Skulle fackföreningarna förpliktas att ansöka om medlemskap i partiet? L ställde sig avvisande till den obligatoriska anslutningen. Han trodde att talrika arbetare skulle reagera mot detta. När LO bildades, valdes L till dess vice ordförande o redan 1900 till dess ordf, en befattning som han skulle komma att inneha i 20 år.

Under 1898 o några år därefter engagerade sig L i socialdemokraternas av Branting ledda försök att i en samlad framstöt erövra stadsfullmäktigemandat åt partiet. Resultatet blev nedslående o gav Branting anledning att i Social-demokraten inte endast klaga över den kommunala röstskalan utan även över "den politiska sömnaktigheten i den stad [Sthlm], som skall hetas vara arbetarrörelsens centrum". Branting måste nöja sig med ett fåtal röster, o L blev inte heller vald men kunde i alla fall trösta sig med att den av honom förordade, Ernst Blomberg, som företrädde metallarbetareförbundet, 1903 vann inträde i stadsfullmäktige som ende socialdemokrat.

I sin egenskap av ledande fackföreningsman framträdde L som utpräglad reformist. Han verkade för att med försiktiga, fredliga medel utveckla o stärka fackföreningsväsen-det. Han lyckades inte sällan förmå tvistande parter att välja kollektivavtalet som form för sina uppgörelser. L var dessutom aktiv inom den internationella arbetarrörelsen o tillhörde 1919 — 20 Internationella arbetsbyråns styrelse.

L kom att deltaga i ett flertal utredningar. 1907 — 09 var han med i den av regeringen tillsatta kommitté, som hade i uppdrag att utarbeta förslag till lag om kollektivavtal. Som socialfullmäktig deltog L i utarbetandet av en av socialstyrelsen 1916 framlagd undersökning om åtgärder för arbetsfredens främjande. Förslaget innebar bla att en arbetsdomstol skulle inrättas. L, som ansåg att rättstvister på arbetslivets område borde lösas inom ramen för laglig reglering av rättigheter o skyldigheter, anslöt sig till tanken på en arbetsdomstol o förordade den flera gånger men länge utan resultat. Det skulle dröja ända till 1928, innan idén förverkligades.

1909 års storstrejk förde med sig hårda påfrestningar för L. Till en början ställde han sig främmande inför storstrejkstanken. Han var inte den ende, som tog avstånd eller tvekade inför detta stora beslut. Som nyare forskning har visat, var det egentligen inte LO:s personal utan fackförbund runt om i landet som drev fram strejken, men när beslutet om storstrejk hade fattats, tog L med fast hand ledningen av det stora företaget. Strejken började 4 aug. 1 början av sept tog L fasta på ett uppslag om att strejken skulle kunna "klyvas", därigenom att den avblåstes hos sådana arbetsgivare, som inte sorterade under Arbetsgivareföreningen. Snart upphörde strejken steg för steg utan att några nya avtal träffades. "Storstrejksgeneralen" möttes efter misslyckandet med skarp kritik, inte minst från arbetarhåll. Bland L:s efterlämnade papper återfinns en stor bunt delvis anonyma brev, som präglas av ett gnistrande hat o ibland utmynnar i ett direkt hot mot hans liv. Även på en LO-kongress framfördes från olika håll kritik mot hans sätt att sköta strejken.

L var länge en förgrundsfigur i det politiska livet. I 15 år tillhörde han den socialdemokratiska partistyrelsen o dess verkställande utskott, o från 1906 till sin död satt han i AK. Befattningen som talman innehade han i ett par omgångar. Han samarbetade nära med Branting o gav denne ett värdefullt stöd, även om han ibland kunde följa en annan handlingslinje. Så var fallet, när han 1902 ledde förberedelserna för en politisk storstrejk med syfte att förmå regering o riksdag till en radikal rösträttsreform. Det ligger nära tillhands att tro, att L:s bestämda aktion i rösträttsfrågan delvis stimulerades av hans egna bistra upplevelser under Sthlms stadsfullmäktigeval kring sekelskiftet.

I arbetslöshetskommissionen, som inrättades 1914, deltog L fram till 1921 som arbetarpartens företrädare. Under krisåren i början av 1920-talet, då landet drabbades av svår arbetslöshet, fick kommissionen ökade uppgifter o ökat inflytande. När L 1921 utsågs till socialminister i Brantings andra ministär, kunde han utnyttja de erfarenheter han hade vunnit i kommissionen. Att bekämpa arbetslösheten blev en av regeringens huvuduppgifter. L lyckades förmå riksdagen att öka anslagen till detta ändamål. Under det oroliga året 1917 sprängdes genom vänsterpartiets utbrytning det socialdemokratiska partiet. På grund av den svåra livsmedelsbristen o under inflytande från det revolutionära Ryssland fördes mycket radikala önskemål fram, bland dem följande: Sverige skulle bli republik, FK avskaffas, värnpliktsövningarna inställas o storstrejk på nytt utnyttjas som politiskt vapen. L var med i 1917 års sk arbetarekommitté, som skulle försöka ena arbetarrörelsen o verka för en författningsrevision. Han kom därvid i motsättning till de vänstersocialistiska arbetarledarna o motsatte sig planerna på att utlysa en storstrejk, som kunde utmynna i revolution. Under ett sammanträde i partistyrelsen sade han, att "genom storstrejk eller revolution får icke folket mera bröd eller kortare arbetstid". I ett brev till en av de radikalaste på vänsterkanten, Kata Dalström, gav han ett enkelt o klart uttryck för sin hållning: "Du är naiv, då du tror dig känna folket och allt som vidrör dem och våra stora frågor. Nej, Kata, du känner folkmötenas publik och du låter dig hypnotiseras av dessa stämningar men du känner ej det som vidare kräves, då det gäller de samlade bataljonernas frammarsch."

I jan 1920 lämnade L sin befattning som LO.s ordförande. Denna plötsliga avslutning av en 20-årig av tunga mödor präglad arbetsinsats var dramatisk. Till LO hade inlämnats resolutioner, författade av dit anslutna föreningar, som framförde kritik mot L för hans vid sidan av tjänsten bedrivna affärsverksamhet. Flera resolutioner gick så långt att de krävde hans avgång från ordförandeskapet i LO. Inom LO:s representantskap diskuterade man under talrikt deltagande de anklagelser, som resolutionerna hade riktat mot L. I en skrivelse till sekretariatet av 12 febr försvarade han sig o tillkännagav också, att han ej skulle ha vikit "för de av bolsjevikerna anordnade protesterna från dem ute i landet, som ej känna sakernas sammanhang" — här syftar han på de insända resolutionerna. Men sådana stämningar, som kom till uttryck under representantskapsmötet, o den tveksamhet, som han tyckte sig finna i sekretariatet, avgjorde saken. Hans beslut att avgå var ofrånkomligt.

Det största affärsföretag som L engagerades i var grundandet av Nya banken 1912. Initiativet togs av den uppslagsrike o företagsamme finansmannen Olof Aschberg, som hade orienterat sig mot socialismen och tänkte sig att banken skulle bli arbetarrörelsens eget penninginstitut. L blev bankstyrelsens ordf o Aschberg dess VD. Nya banken hade till en början ganska stora framgångar men drabbades med tiden av svåra motgångar, framför allt därigenom att den uppfördes på såväl ententens som Tysklands svarta listor (Aschberg). På våren 1918 lämnade både Aschberg o L sina befattningar i banken, som efter några år övertogs av Södermanlands enskilda bank. Arbetarrörelsen gav inte det stöd åt banken som man hade räknat med.

Ett annat företag som L i sin egenskap av ordf i Nya banken, även nu med stöd av Aschberg, tog ledningen av var Sv pianofabriken. L fick som ordförande i det nybildade bolaget ta ansvaret för en serie komplicerade uppgörelser, som bla gällde finansiering av en fabriksbyggnad. Dessa uppdrag var ganska kostsamma för alla parter. Även detta företag tycks ha blivit ett misslyckande. Särskilt häftig var den kritik, som opponenterna riktade mot L:s sätt att leda det enskilda bolag, ab Arbetarbränsle, som bildades under kriget i syfte att genom kolimport från Tyskland göra det lättare för arbetare, som led av bränslebristen. Kritiker hade betecknat företaget som ett "jobberigeschäft" eller gjort gällande att det hade påbörjats i propagandasyfte — det skulle påverka sv opinion i tyskvänlig riktning.

Den kritik som hade riktats mot L intresserade naturligtvis den politiska ledningen lika mycket som den fackliga. Partistyrelsen uppdrog redan 19 dec 1919 åt Gustav Möller o Wictor Karlsson att undersöka, i vilken utsträckning partimedlemmar hade varit engagerade i de kritiserade affärsföretagen men riktade likväl en vädjan till L att stå kvar på sin post. Det var här fråga om en undersökning som även rörde företag, i vilka L inte hade deltagit. De båda granskarnas bedömningar framlades inför den socialdemokratiska kongressen 8—9 febr 1920.

Vad beträffar ab Arbetarbränsle betecknades det av granskningsnämnden som det oskyldigaste av de kritiserade företagen. Nämnden konstaterade att L i pianofabriken innehaft aktier för 10000 kr, vilket kunde anses klandervärt. Men, heter det vidare, det vore orimligt att för den sakens skull störta en man som L. Ett antal deltagare i kongressen framlade ett förslag om tillsättande av en särskild kommitté som efter grundlig undersökning av föreliggande dokument skulle framlägga sina synpunkter för kongressen. Till sist ingrep Branting till försvar för L o i någon mån också för Aschberg. Han gjorde gällande, att socialdemokrater måste ha modet att slå vakt om sina bästa män. Inför skilsmässan hade LO:s representantskap gett uttryck åt sin erkänsla för L:s arbete inom fackföreningsrörelsen, L tackade för det goda samarbetet o uttryckte sin förhoppning om att LO skulle komma att "utvecklas till en oemotståndlig maktfaktor för de svenska arbetarnas fackliga strävanden".

De som i egenskap av politiker eller fackföreningsmän hade haft att göra med L o i memoarer har uttalat sig om honom är i regel mycket positiva. Han högaktades för sin kraft o energi o sin skicklighet som förhandlare o som ledare av stora församlingar. Han ingav respekt. En iakttagare betecknade honom som en bister Bismarck-typ. Andra har också mycket att berätta om den tolerans, älskvärdhet o humor, som han kunde ge prov på under samvaro med goda vänner o medarbetare. De fick inte sällan belägg för att mycket fanns kvar hos honom av den levnadsglade hantverkargesällen.

Folke Lindberg


Svenskt biografiskt lexikon