Anders Lindstedt

1 Lindstedt, Anders, f 27 juni 1854 i Sundbom, Kopp, d 16 maj 1939 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: kommissionslantmätaren Samuel L o Maria Lovisa Skoglund. Mogenhetsex vid h a l i Falun 18 maj 72, inskr vid LU 16 sept 72, FK där 23 maj 74, observatör vid Hamburgs astronomiska observatorium 1 juli 74—1 juni 75, amanuens vid Lunds astronomiska observatorium 6 sept 75 — 77, FL vid LU 28 mars 77, disp 30 maj 77, FD 6 juni 77, doc i astronomi 1 aug 77 — 79, allt vid LU, observatör vid Dorpats univ 27 febr 79 — 83, prof i använd matematik där 12 april 83 — 86, i matematik o teor mekanik vid KTH 9 jan 86—09, aktuarie i Allm lifförsäkringsbolaget 87—90, tf lär i mekanik o matematisk fysik vid StH 25 juni 88—1 dec 89, inspektör över försäkringsanstalterna i riket 90—02, föredragande av försäkringsärenden i civildep 90— 09, led av komm ang utvidgn av KTH sept 90—dec 91, av nya arbetarförsäkringskomm nov 91 — mars 93, av komm ang in- o utländska försäkringsanstalters verksamhet juni 95 — sept 97, lär i matematik o teor mekanik vid artilleri- o ingeniörhögsk 1 jan 96—aug 02, led av komm ang flottans pensionskassas gratialfond nov 96—juni 98, ang avdrag på arbetares innestående avlöning nov 97—febr 98, ang olycksfallsförsäkring för arbetare dec 97 —dec 98, ang förändring av det civila pensionsväsendet juni 99—nov 02, ang en riksförsäkringsanslalt sept 00 — 01, aktuarie i försäkringsab Skandia 02—03, rektor vid KTH 30 maj 02 — 09, led av komm ang admin författn:ar rörande bla ny lag om försäkringsrörelse juli—hösten 03, ordf i komm ang vissa försäkringsanstalter juli 03 —dec 05, led av komm ang den högre tekn undervisn juli 06— maj 08, ordf i ålderdomsförsäkringskomm dec 07 —okt 15, regeringsråd 26 maj 09—16, ordf i socialförsäkringskomm dec 15—dec 22, led av styr för postsparbanken 17—22, president i försäkringsrådet 17 — 24, ordf i styr för KTH 19—21, preses där 21—33, led av sv styr för Nordiska admin förb 19—26, innehade flera internat skiljedomsuppdrag 21—29, ordf i Letterstedtska fören från 21, i styr för statens pensionsanstalt 25 — 33, led av Sv nationalkomm för astronomi från 25, ordf i styr för Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land o sjö från 28 o i De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens fören från 31. — LFS 83, LVA 89.

G 4 aug 1879 i Lund m Ebba Augusta Mathilda Peterson, f 7 juli 1860 där, d 19 sept 1943 i Sthlm, S:t Göran (enl db för Osc), dtr till lektorn Gustaf Fredrik P o Gustava Ludvika Matilda Giertz.

L planerade att efter avlagd studentexamen fortsätta sina studier vid UU för att bli läkare. Hans matematiska begåvning hade emellertid observerats av en av censorerna vid hans studentexamen, lundaprofessorn i astronomi Axel Möller. På dennes inrådan förlade L sina högre studier till Lund med astronomi som huvudämne. Genom Möllers förmedling kunde L efter snabbt avlagd fil kand:examen knytas till observatoriet i Hamburg under ett års tid. Där fick han också för första gången syssla mera självständigt med uppgifter som meridiancirkelobservationer o deras reduktion. Innan hamburgförordnandet nått sitt slut, erbjöds L flera välavlönade befattningar vid olika observatorier i Tyskland, men på inrådan av Möller avböjde han dem o fullbordade sina akademiska studier i Lund. 22 år gammal disputerade L för doktorsgraden i astronomi, sedan han kort dessförinnan avlagt lic:examen i huvudämnet samt i matematik o fysik. Avhandlingen behandlade meridiancirkeln på Lunds observatorium o bestämningen av dennas polhöjd. Arbetet bedömdes som mönstergillt, o L erhöll högsta betyget.

I likhet med flera andra astronomer i sin generation, exempelvis Oskar Backlund o Hugo Gyldén, måste L lämna hemlandet för att kunna fortsätta sin forskarkarriär. Från 1879 till 1886 var han knuten till universitetet i Dorpat, först som observatör, sedan som professor i tillämpad matematik. Redan under lundatiden hade L fått i uppdrag att delta i de av Astronomische Gesellschaft beslutade bestämningarna med meridiancirkel av alla stjärnor ljusare än nionde storleken på den norra hemisfären. Arbetet på den lundaobservatoriet tilldelade zonen hann L aldrig slutföra. Det gjorde han emellertid, när ( gällde den zon, som uppdragits åt dorpatobservatoriet att undersöka; även en del reduktionsarbetet utfördes där av honom.

Det rätt ensartade zonarbetet kunde inte i längden tillfredsställa L:s verksamhetslust. Redan under dorpattiden inriktade han sina forskningar på rent teoretiska frågeställningar. Med anknytning till framför allt forskningsresultat framlagda av Gyldén fördjupade han sig i åtskilliga problem inom den celesta mekanikens område. Gyldén hade givit viktiga bidrag till den sk störningsteorin, där han utvecklat o förfinat de metoder för beräkning av planetbanorna som grundlagts av bl a Delaunay o Newcomb. Metoderna var emellertid mycket komplicerade, o L satte sig före att förenkla dem som förberedelse till en mera självständig insats. Slutresultatet blev det ena av L:s huvudarbeten inom astronomin, Beitrag zur Integration der Differentialgleichungen der Störungstheorie, publicerat 1883. L:s andra huvudarbete gällde trekropparsproblemet, där han, med utgångspunkt från Lagrange, i avhandlingen Sur la détermination des distances mutuelles dans le probléme des trois corps, publicerad 1884, o med hjälp av en av honom själv tidigare utvecklad successiv approximationsmetod kunde visa, att under vissa generella förutsättningar de inbördes avstånden mellan de tre kropparna kunde uttryckas medelst trigonometriska serier med fyra argument, vilka då var lineära funktioner av tiden. Detta utomordentligt viktiga teorem kunde sedan av F Tisserand utvecklas till att gälla också de rätvinkliga koordinaterna.

1885 blev professuren i "använd matematik" vid KTH i Sthlm vakant. L uppmanades från flera håll att söka den o fick den också. Till denna läroanstalt var han knuten ända fram till 1909, från 1902 även som dess rektor. Därmed var också hans forskargärning slutförd; den hade varit exceptionell på flera sätt, o den hade vunnit erkännande hos mer än en av de namnkunnigaste av samtidens naturvetenskapsmän, t ex av Callandreau, Hermite, Poincaré o Tisserand. Återbördad till hemlandet vid 31 års ålder vände L nu grundforskningen ryggen för att ta itu med uppgifter av mera praktisk natur.

I alla de utredningar som från 1880-talets slut o in på 1900-talet sysslade med frågan om KTH:s framtida utveckling var L en drivande kraft. Incitament till sina reformkrav hade han fått bla genom en flera månader lång rundresa i Centraleuropa 1890, under vilken han intervjuade framstående företrädare för forskning o undervisning i naturvetenskapliga ämnen. Det beslut som träffades av riksdagen 1911 o som innebar en kraftig resursförstärkning för KTH innebar i allt väsentligt ett tillgodoseende av de önskemål som olika kommittéer huvudsakligen genom L:s strävanden gjort till sina. — Som pedagog var L ett föredöme, fängslande som föreläsare o medveten om vilka krav som var rimliga att ställa på eleverna.

L hade 1887 vid sidan av övriga sysslor blivit aktuarie vid Allmänna lifförsäkringsbolaget o 1890 förordnats till "inspektör över försäkringsanstalterna i riket" o föredragande i försäkringsärenden i civildepartementet. Som försäkringsinspektör ådrog han sig åtskillig kritik för slapphet.Han försvarade sig med att gällande lagstiftning gav honom mycket begränsade möjligheter att ingripa. Det måste till en ny försäkringslagstiftning, med klart preciserade bestämmelser för livförsäkringsbolagens verksamhet, samtidigt som tillsynsmyndigheten fick helt andra befogenheter att agera i sådana fall där ett bolags möjligheter att uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna kunde dras i tvivelsmål. En sådan lagstiftning hade dröjt i väntan på den aktiebolagslag som tillkom 1895. På initiativ av försäkringsmannen Sven Palme tillsattes emellertid s å en utredning för att avge förslag till en sådan lagstiftning. 1903 års lag om försäkringsrörelse blev den första "fullständiga" försäkringslagstiftningen i Sverige. Att L var den ledande kraften bakom den nya lagstiftningen är ställt utom allt tvivel. Posten som försäkringsinspektör lämnade han 1902, o efter en kort sejour som Försäkringsab Skandias aktuarie fann han för gott att koncentrera sina intressen på de problem som den ännu vilande frågan om KTH:s utbyggnad utgjorde o på den enskilda försäkringsverksamhetens motpol, socialförsäkringen.

Under senare delen av 1880-talet hade L utfört ett antal specialutredningar åt den då verksamma kommittén för utredning av de statligt anställdas o deras efterlevandes pensionsförmåner. Han knöts också till den 1891 tillsatta sk nya arbetarförsäkringskommittén, som avlämnade sitt betänkande 1893; detta var i mångt o mycket L:s verk. Förutsättningarna för kommitténs arbete var att den 1884 tillsatta kommitté som fått till uppgift att utreda o avge förslag i fråga om olycksfallsförsäkring o ålderdomsförsäkring för arbetare inte hade lyckats att lägga en tillräckligt stabil grund för de 1890 o 1891 framlagda propositionerna i dessa frågor. Regeringsförslagen om olycksfallsförsäkring föll, o ålderdomspensionsfrågan måste avskrivas redan efter remissomgången.

För utformningen av de äldre förslagen hade Gyldén haft den största betydelsen. Han hade föreslagit separat olycksfallsförsäkringslagstiftning för vissa arbetarkategorier o en allmän, i princip kollektiv ålderdomsförsäkring. L valde, med bistånd av främst kommittékollegerna Hugo Hamilton o Christian Loven, en annan linje. Med den tyska invaliditets- o ålderdomsforsäkringslagstiftningen av 1889 som förebild kopplade L ihop de två försäkringsmomenten. När propositionen framlades för 1895 års riksdag, föll den emellertid i bägge kamrarna. Den saknade den nödvändiga politiska förankringen. Den mäktige lantmannaledaren A P Danielson, som också var ledamot av kommittén, hade där inte fatt gehör för sina åsikter utan fatt vika för L:s. Sannolikt var det med en föraning om att frågan skulle behöva allt tänkbart stöd i samband med riksdagsbehandlingen, som L 1893 ställde upp i val till FK. Trots intensiv bearbetning av inflytelserika valmän i valkretsen, Kopparbergs län, lyckades L emellertid inte vinna det nödvändiga stödet. Han ansågs, trots bedyranden i motsatt riktning, inte pålitlig i tullfrågan. Därmed var också hans politiska aspirationer för alltid avvecklade.

Den proposition som förelades 1898 års riksdag liknade i mycket den föregående, även om den uttunnats, när det gällde såväl avgiftskontingenter som utgående invalid- o ålderspensioner. Propositionen baserades på en intern utredning i civildepartementet, utförd av L. Denna gång föll frågan i FK men inte i AK.

Även vid tillkomsten av 1901 års lag om ersättning för olycksfall i arbete medverkade L på utredningsstadiet. Men hans inställning var mycket negativ till en lagstiftning som ålade arbetsgivare ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbete när det gällde vissa angivna löntagarkategorier men saknade garanti för att ersättning verkligen skulle utgå, eftersom försäkringstvång inte åvilade ersättningspliktiga arbetsgivare.

Sina höga ambitioner på socialförsäkringsområdet fick L möjlighet att förverkliga genom det uppdrag som gavs honom 1907 att som ordf leda ålderdomsförsäkringskommitténs arbete. Kommitténs uppdrag, som givits av den tidigare kommittékollegan Hamilton, nu civilminister i Lindmans ministär, utvidgades 1910 till att omfatta även obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete. Det 1912 avgivna förslaget om allmän ålderdomspensionering eller, som det vanligen heter, folkpension har i allmänhet tillskrivits L. På ett sätt är det riktigt. Hans insatser inom kommittén, som han ledde med fast hand, samtidigt som han svarade för många o besvärliga specialundersökningar inom ramen för dess arbete, var helt avgörande för uppslutningen kring dess förslag. Det i allt väsentligt enhälliga kommittéförslaget låg till grund för den av regeringen Staaff 1913 framlagda propositionen i frågan, som med blott smärre förändringar röstades igenom med stor majoritet i bägge kamrarna. Det märkligaste i 1913 års lag om folkpensionering, nämligen dess omfattning, har sina rötter i den äldre arbetarförsäkringskommitténs förslag om allmän ålderdomsförsäkring. Det förslaget hade haft en sympatisör i Hamilton, som under slutskedet av denna kommittés arbete knöts till den, medan L genom sina insatser i 1891—93 års arbetarförsäkringskommitté gått tvärt emot det äldre förslaget. Om det sålunda är L:s förtjänst, att en i principfrågan enig kommitté, innefattande företrädare för mycket skilda politiska o andra intressen, kunde avge ett förslag, som visade sig praktiskt genomförbart, så måste principen om en allmän pensionslagstiftning, den första över huvud taget internationellt sett, tillskrivas Gyldén. I ett historiskt perspektiv framstår sålunda Gyldén o inte L som den egentlige upphovsmannen till den allmänna folkpensioneringen, medan L däremot, som företrädare för ett genomgående individuellt, klassindelat pensionssystem, bör betraktas som den förste förespråkaren för den slutliga lösning på pensionsfrågan som blev Sveriges: ATP-systemet.

Det 1915 likaså av ålderdomsförsäkrings-kommittén avgivna förslaget om obligatorisk olycksfallsförsäkring fick ligga till grund för den 1916 av ministären Hammarskjöld avgivna propositionen i frågan. Den antogs liksom folkpensionsförslaget praktiskt taget oförändrad o med betryggande majoritet av riksdagen. Även när det gäller denna lagstiftning, var L:s insatser av helt avgörande betydelse. Hjalmar Hammarskjöld själv, som tidigare arbetat tillsammans med L i kommittésammanhang, fann sig föranlåten att uttrycka stor uppskattning av L:s talanger som lagskrivare; det var väl känt, att utformningen av lagtexten i de av ålderdomsförsäkrings-kommittén avgivna förslagen i allt skett genom L, trots att han saknade formell juridisk skolning.

Ålderdomsförsäkringskommitténs arbete var avslutat 1915. Men en fortsatt utbyggnad av socialförsäkringssystemet ansågs angelägen, trots de osäkra tidsförhållandena. Den s å tillsatta socialförsäkringskommittén, som arbetade till 1922, fick också den L som ordförande. Dess uppgifter blev att utreda frågorna om allmän sjukförsäkring o arbetslöshetsförsäkring. Det 1919 av kommittén avgivna förslaget om allmän sjukförsäkring ledde emellertid aldrig till proposition, inte heller det 1922 avgivna förslaget om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Viktiga remissinstanser gick emot sjukförsäkringsförslaget, huvudsakligen av kostnadsskäl. Det hade dessutom en naturlig motståndare i företrädarna för det privata sjukkasseväsendet, en påtryckningsgrupp inte utan politiskt inflytande. Det pressade statsfinansiella läget i början av 1920-talet ansågs från regeringshåll omöjliggöra också den satsning på offentligt stöd till arbetslöshetskassor som föresvävat L som den bästa lösningen på arbetslöshetsproblemet.

L avgick från rektoratet vid KTH 1909, varvid han utnämndes till regeringsråd. Säkert var det arbetsbelastningen i ålderdomsförsäkringskommittén som föranledde detta. Det hade mer allmänt förutskickats, att L skulle bli den förste innehavaren av posten som generaldirektör i pensionsstyrelsen, det ämbetsverk som skulle handha administrationen av den allmänna folkpensioneringen. L valde emellertid att slutföra utredningen om obligatorisk olycksfallsersättning, innan han tillträdde en mera reguljär administrativ tjänst. Det blev i egenskap av president i försäkringsrådet under dess sju första verksamhetsår som L avslutade sin omväxlande karriär i statens tjänst; chefstiteln var personlig o är att betrakta som ett offentligt erkännande av L:s vittomspännande insatser på socialförsäkringsområdet. Ämbetsverket var instans för avgörande av skadeärenden, vilka skulle prövas i enlighet med 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

I anledning av de gränsjusteringar, som blev ett resultat av första världskriget, tillsattes av Nationernas Förbund skiljenämnder för fördelning av de stora offentliga försäkringsfonder som bildats dels i Elsass-Lothringen, dels i Posen o Oberschlesien. L utsågs till ledamot av dessa skiljenämnder o hade stor del i att den första frågan kunde få en sådan lösning att både Frankrike o Tyskland accepterade den. När det gällde Polen o Tyskland, måste emellertid skiljenämndens förslag underställas förbundsrådet för beslut.

Upp i åttioårsåldern innehade L också vissa andra offentliga uppdrag, exempelvis som ordförande i statens pensionsanstalt o som preses i KTH:s styrelse. Vid sin bortgång var han ordförande i socialförsäkringsbolagens förening o i styrelsen för olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö.

L:s långa äktenskap var sällsynt harmoniskt; om den djupa samhörighet som präglade det vittnar många brev. För sin familj hyste L ett varmt intresse; de sju barnen innebar visserligen en alltmer tyngande ekonomisk börda, men kontakten med dem beredde honom uppenbarligen mycken glädje.

L:s livsverk framstår som helt unikt: den exceptionella men snabbt avstannade forskarinsatsen, KTH:s nydaning, utformningen av den första tidsenliga försäkringslagstiftningen o sist men inte minst den tekniska utformningen av det internationellt sett första allmänna folkpensioneringssystemet — allt detta kan inte bara tillskrivas en briljant teoretisk begåvning o en organisations- o arbetsförmåga av stora mått. I djupet av L:s personlighet fanns också ett engagemang för de breda folkgrupperna, som visserligen aldrig tog sig mera dramatiska uttryck men inte desto mindre verkade som en ständigt pådrivande kraft i hans många offentliga värv. L har kallats "den svenska socialförsäkringens fader". Om betydelsen av hans insatser svävade inte heller samtiden i okunnighet; ett otal hedersbevisningar, såväl inhemska som utländska, kom honom till del under hans långa liv.