G Rune Lindström

Lindström, Gustaf Rune, f 28 april 1916 i Västanfors, Vm, d 25 april 1973 i Leksand, Kopp. Föräldrar: rörarbetaren Gustaf Anton L o Hildur Natalia Andersson. Studentex vid Södra latinlärov i Sthlm ht 37, inskr vid StH vt 38-ht 39, FK där 15 sept 39, inskr vid UU ht 39—ht 41. Förf, skådespelare, regissör. — Iqml 8:e storl 66.

G 2 juni 1941 i Sthlm, Matt, m Ingrid Karola Svensson, f 23 febr 1916 där, Ad Fredr, dtr till typografen Karl Gustaf S o Sally Dorotea Geraldina Norling.

Redan som gymnasist vid Södra latin i Sthlm visade Rune L sin mångsidiga konstnärliga begåvning; han skrev dikter, deklamerade o tecknade. I sin fil kand:examen hade han religionshistoria o nordisk o jämförande folklivsforskning. I en stor kandidatuppsats om folktro o övertro i Bergslagen o Dalarna, täckte han båda ämnena. Sina teologiska studier i Uppsala avbröt han efter några år.

Avgörande för L:s livsinriktning blev framgången med "Himlaspelet" eller med fullständig titel Ett spel om en väg som till himla bär, Sex dalmålningar. Det fick sin urpremiär på Västmanlands-Dala nations sommarting i Leksand 3 aug 1941 i Gösta Folkes regi. L har själv berättat, hur idén till Himlaspelet föddes. Han fick höra talas om en gammal man på Leksands ålderdomshem, som yttrade med tanke på sin väntade hädanfärd: "A blir föll te gå te nå långväga budar!" (Det blir väl att gå till några avlägsna fäbodar). L:s rimmade text bygger på direkt inspiration från dalmålningar o på kunskap om leksandstraktens folkliga religiositet. Som folklivsforskare hade L ägnat flera somrars studium åt leksandskulturen. "Han har så småningom blivit så tagen av sitt ämne att han drivits att spränga den vetenskapliga ramen ... Vers har icke för honom räckt till, han har måst ge fullt liv åt vad han såg. Han har därvid haft hjälp av ett vaket målaröga ... och av en skådespelarbegåvning, som är stor i sin naturliga ingivelse och sin enkelhet" (Cassel). Himlaspelet har karakteriserats som "spelet om Envar i dalmålningspastisch" o som en syntes av folktro, gammal fromhet, humor o allmänmänsklighet (Banck). Till något år före sin död gestaltade L själv huvudrollen som drängen Mats Ersson, som "tänkte gå till Himlens hus och spraka med Herren utan krus". Pjäsen togs upp som gästspel vid Dramaten, Alf Sjöberg skapade en filmversion 1942, gästspel ägde rum med Riksteatern o på Sv teatern i Hfors; den översattes till danska, holländska o engelska. Himlaspelet har blivit en fast tradition i Leksand o har länge uppförts på scenen i Sammilsdalen c:a 12 gånger varje sommar.

L bosatte sig i den gamla Fiskgården i Leksand o skapade ytterligare några scenstycken av liknande karaktär: dramatiseringen av Selma Lagerlöfs Ljuslågan (1946), dansspelet Johannesnatten (1948), Ingmarsspelen i Nås (1959), ett krönikespel för Arboga (1962) o Den underbara pälsen ("Skinnarspelet") i Malung (1967). Han åstadkom omkr ett 60-tal filmmanus. Som exempel kan nämnas Kejsaren av Portugallien, Salka Valka (efter H Laxness' roman), Seger i mörker, Hemsöborna, Körkarlen, Prästen i Uddarbo. 1948 reste L till Afrika med ett filmsällskap, o resultatet blev den mycket uppskattade missionsfilmen Jag är med eder. Svensk TV fick också del av hans kunnande o konstnärskap, t ex i program om Hugo Alfvén, om Gustav Vasa o om Johan Olof Wallin.

Som skådespelare var L en naturbegåvning. En av hans sista stora uppgifter, som i hög grad engagerade honom, var rollen som huvudpersonen i Strindbergs Gustav Vasa 1970 i vännen Gösta Folkes regi på Malmö stadsteater. Som bildkonstnär var L främst tecknare o illustratör o inte minst dekoratör av sina egna skådespel.

L var en allkonstnär, som med lika stor lätthet uttryckte sig i tal, skrift o bild. På tal om konst brukade han säga: "Det finns inte bra eller dåligt, det finns bara rätt eller fel". Himlaspelet var rätt; därför kom det att leva.