C Otto Lagercrantz

3 Lagercrantz, Carl Otto, f 26 febr 1868 i Näsby, Jönk, d 13 jan 1938 i Uppsala. Föräldrar: sekundlöjtn Otto Wilhelm L o Stina Sophia Johnson. Mogenhetsex vid Linköpings h a l 7 juni 87, inskr vid UU 16 sept 87, FK 27 maj 90, FL 9 nov 95, disp 25 april 98, doc i grekiska språket o litteraturen 5 maj 98—2 okt 07, FD 31 maj 98, förestod bl a eo professuren i klassiska språk 15 jan 02—31 maj 03, allt vid UU, biträdde bibelkommissionen vid revisionen av övers av NT mars—aug 07, doc i grekiska språket o litteraturen vid GH 12 mars 07, förestod professuren i klassiska språk med undervisn:skyldighet i grekiska där 1 sept 07—25 april 13, kallad av GH:s styr till prof i nämnda ämne 14 april 13 (stadf av K M:t 25 april), prof i grekiska språket o litteraturen vid UU 4 april 19—1 juni 33, prorektor där 1 juni 29—30 sept 32, rektor där 1 okt 32—1 juni 33. — LHVU 04, LVVS 12, LVS 32, LVHAA 33.

G 6 mars 16 i Gbg, Mosaiska, m grafikern Siri Elise Magnus, f 28 sept 75 där, ibid, d 17 april 44 i Uppsala, dtr till grosshandl Adolf M o Ellen Fanny Raphael.

Det tycks närmast ha varit en tillfällighet som kom Otto L att bryta släktens starka militära traditioner o ägna sig åt den lärda banan. Han blev klassiker o främst grecist, men redan från början var all trång specialisering honom fjärran. Han förvärvade en gedigen skolning inom allmän indoeuropeisk språkvetenskap, o det är betecknande att han livet igenom förenades i stark intressegemenskap o personlig vänskap med en nordist som Otto v Friesen o en lingvist som Evald Liden.

Redan i L:s doktorsavhandling från 98 Zur griechischen Lautgeschichte framträder den för honom typiska djärvheten i hypoteserna o skärpan i formuleringen i förening med en sällsynt kombinatorisk begåvning. Hans nästa större arbete är Elementum. Eine lexikologische Studie (11), i vilket ett centralt filosofiskt begrepp göres till föremål för en brett upplagd etymologisk o betydelsehistorisk undersökning, delvis i polemik med den kände tyske filologen Hermann Diels, som han betraktade som sin lärare o satte mycket högt.

Ett område som L tidigt intresserade sig för var den då högaktuella papyrologin, o här följde också flera av hans lärjungar honom i spåren. 13 publicerade han sitt kanske förnämsta o till omfånget största arbete Papyrus graecus Holmiensis, en i alla avseenden fullständig interpretation av en papyrusbok som i 80 år legat helt obeaktad i VHAA:s ägo. Den innehåller kemiska recept, o det intensiva sysslandet med dessa mycket speciella texter ledde honom in på den antika alkemin, där han snart blev en internationellt erkänd auktoritet. Från 24 var han medutgivare av det stora standardverket på området, Catalogue des manuscrits alchimiques grecs, o besökte regelbundet Bryssel, varifrån arbetet leddes.

L:s talrika smärre skrifter avspeglar mångsidigheten i hans intressen o vidden av hans beläsenhet. Här finns studier till det grekiska dramat, såväl komedien (Aristophanes) som tragedien (Sophokles), en rad etymologiska o lexikografiska undersökningar, beskrivningar av papyrer, handskrifter o ostraka o studier i nytestamentlig filologi. Överallt är hans mycket personliga stil märkbar. Hans främste lärjunge Gudmund Björck säger härom i en nekrolog: "L:s angrepp på de vetenskapliga problemen hade något av en kavallerichock. Det kunde stupa på hinder, som icke tagits med i beräkningen. . . . Men han hemförde också många segrar, och de voro fullständiga, och alltid vunna över materialet självt, ty med polemik mot de lärda kollegerna befattade han sig endast för sakens skull."

L verkade som akademisk lärare under en mycket lång tid, först som docent i Uppsala under nio år — en stor del av den tiden vistades han dock i Tyskland — därpå som docent o prof i Gbg i tolv år o slutligen som prof i Uppsala under fjorton år, det sista av dessa som rector magnificus. Den fleråriga vistelsen i Tyskland, främst i Berlin, under docentåren kom att prägla L:s vetenskapliga lingvistiska orientering, o han anslöt sig tidigt till den s k junggrammatiska skolan. Breven från den tiden berättar mycket om personliga kontakter med forskarkolleger men också på ett ofta rörande sätt om knappa ekonomiska förhållanden med ständiga bekymmer för förfallande lån o växlar. Vissa tider försvårades också L:s arbete avsevärt av mag- o njurlidande.

När L strax före sekelskiftet började sin akademiska lärarbana, dominerade helt de gamla katederföreläsningama med studenterna som passiva — visserligen ofta flitigt antecknande — åhörare. Med denna tradition bröt L medvetet genom att ställa frågor till sitt auditorium o uppmuntra till diskussion. Från många håll har också omvittnats det starka personliga intresse L visade sina elever, vilket sträckte sig till alla livets förhållanden, såsom hälsa, ekonomi o rent personliga problem. Då som nu förekom fall av "tentamensskräck", o det hände flera gånger, att L själv tog initiativ till en tentamen som eljest aldrig skulle ha blivit av. En viss barskhet i sättet hindrade inte, att de flesta inte bara respekterade honom utan ofta också betraktade honom som en faderlig vän.