Nils P Lagerlöf

5 Lagerlöf, Nils Petrus, brorson till L 3, f 25 aug 1895 i Sunnemo, Värml, d 9 nov 1970 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: komministern Magnus L o Anna Maria Elisabeth Setterblad. Studentex i Karlstad 5 juni 15, inskr vid veterinärhögsk i Sthlm 25 aug 15, vet kand ex 14 juni 17, amanuens vid fysiokkemiska instit 17—19, veterinärex 13 juni 19, leg veterinär 27 dec 19, laborator vid veterinärhögsk:s ambulatoriska klinik 10 juni 24 (tf 1 april 22), bataljons veterinär vid fältveterinärkårens reserv 4 sept 26, disp vid Kl 8 maj 34, professor i obstetrik o bujatrik vid veterinärhögsk 7 dec 34 (tf 7 juli 33)—48, o i obstetrik o gynekologi 48—62, veterinärmed dr 29 maj 36, led av med: styr:s vetensk råd 36 o av veterinärstyrs vetensk råd 47—64, speciallär i husdjurens hälso- o sjukvårdslära vid lantbrukshögsk i Uppsala 38—57, led av styr för Sv veterinärläkarefören 42, av jordbrukets forskn:råd 45—57, ordf i Internat standing committee on animal reproduction 48—61, ordf i Nord veterinärfören för reproduktionsfysiologi och reproduktionspatologi från 51, medl av FAO:s expertgrupp för husdjurssterilitet 54—62, visiting prof i Kairo 55, ordf i Marbackastiftelsen från 55, v ordf i Selma Lagerlöf-sällsk från 57, rektor vid veterinärhögsk i Sthlm 57—62. — LLA 46, med hedersdr vid Kl 29 maj 62.

G 16 sept 23 i Norrbärke, Kopp, m skolkökslär Margit Hildur Charlotta Kellgren, f 25 aug 98 i Folkärna, Kopp, dtr till distriktsveterinären Gustaf Helmer K o Anna Hildur Cederström.

Nils L ägnade under hela sitt liv, med undantag för de närmaste åren efter avlagd examen, sina krafter åt veterinärhögskolan, o han kom att göra framstående insatser som forskare, lärare och organisatör. Sedan han blivit laborator 1922, igångsatte han under primitiva arbetsförhållanden o med blygsamma tekniska resurser undersökningar över olika former av ofruktsamhet hos husdjur. Från slutet av 20-talet inriktades dessa främst mot orsakerna till o metoder för påvisande av sterilitet hos handjur. L visade genom systematiska mikroskopiska studier av spermiernas utseende, att det var möjligt att genom spermaundersökning bedöma förekomsten av sådana sjukliga förändringar i testiklarna som kan nedsätta handjurets fruktsamhet. Han grundade vid veterinärhögskolan ett av de första spermalaboratorierna i världen, vilket tjänat som förebild för liknande inom både veterinär- o humanmedicinen. L:s undersökningar var banbrytande, o hans doktorsavhandling 34 över sambandet mellan spermabild och testikelförändringar blev ett internationellt standardverk under många decennier.

L övertog efter utnämningen till prof 34 ledningen av en institution som för sin verksamhet disponerade över endast några få rum o hade synnerligen blygsamma materiella resurser för vetenskaplig forskning. Tack vare hans kraftfulla insats kunde 45 en nybyggd institution tas i bruk, som blev förebildlig o till vilken L lyckades locka forskare o studerande från många länder.

För L var steget mellan vetenskapligt forskningsresultat o praktiskt handlande kort. En sedan mitten av 1800-talet känd underutveckling av könsorganen hos den sv fjällboskapen hade vid 30-talets mitt nått en utbredning som hotade rasens fortbestånd. Efter ingående studier av defektens olika yttringar drog L upp riktlinjer för ett praktiskt bekämpande, som blev mycket framgångsrikt. Han utarbetade också på grundval av sina egna undersökningar en metod för kontroll av könsfunktionerna hos avelstjurar. Metodens systematiska tillämpning i sv nötkreatursavel från slutet av 40-talet ledde till att besvärande tjursterilitets-problem i stort sett kunde bemästras. L:s kanske största egenskap som vetenskapsman var hans förmåga till överblick över biologiska sammanhang förenad med intuition o stark målmedvetenhet. Han hävdade således länge som en av de få i den internationella litteraturen, att ärftliga orsaker hade en stor betydelse för uppkomsten av funktionella sterilitetsformer hos husdjur, o han varnade ihärdigt för riskerna med rutinmässig behandling av husdjurssterilitet med hormonpreparat. Hans argument mötte till en början hårt motstånd bl a från husdjurs-genetiskt håll. L:s tankegångar har emellertid bestyrkts genom senare undersökningar o vunnit slutligt erkännande. Oräddhet att trots stark kritik hävda en övertygelse var ett karaktäristiskt drag i L:s personlighet.

På uppdrag av FN:s jordbruksorganisation (FAO) tjänstgjorde L 53 o 54 o på 60-talet som rådgivare åt Indiens centralregering, o han anlitades senare för många liknande expertuppdrag bl a i Egypten, Thailand o Turkiet. Han blev snabbt övertygad om behovet av effektivisering av veterinärutbildningen som ett led i en förbättring av u-ländernas livsmedelsförsörjning. Läsåret 54—55 organiserade L vid veterinärhögskolan i Sthlm med stöd av FAO o SIDA en 9 månaders internationell fortbildningskurs i husdjursreproduktion o artificiell insemination för veterinärer från u-länderna. Han ledde sedan ytterligare sju sådana kurser o var vid sin bortgång 70 verksam med förberedelserna för den 9:e. Till sina många internationella elever skapade han ett unikt förhållande. De omfattade honom med nära nog patriarkalisk vördnad, samtidigt som han blev deras personlige vän och rådgivare. L:s metod att lära sina elever konsten att lära andra visade sig vara en synnerligen effektiv väg att höja kunskapsnivån hos stora grupper av u-ländernas veterinärer. Över hundratalet lärare från u-ländernas veterinärhögskolor deltog i L:s kurser, o många av dem blev efter hemkomsten ledare för institutioner inom ämnesområdet. På grund av sina djupa kunskaper om u-ländemas problem utnyttjades L vid upprepade tillfällen som expert o rådgivare av internationella biståndsorganisationer o regeringar i u-länderna.

Genom sina internationella kontakter utövade L ett stimulerande inflytande på veterinärutbildning o veterinärmedicinsk forskning o främjade kontakten mellan veterinärerna i Norden o övriga världen. Han var i många år president i den permanenta internationella kommitté som ansvarar för anordnandet av internationella kongresser i husdjursreproduktion, o han grundade 51 Nordisk veterinärförening för reproduktionsfysiologi o reproduktionspatologi o var dess president intill sin bortgång.

Ett av L:s stora intressen under hans senare levnadsår var veterinärhistorisk o biografisk forskning. Det var hans förhoppning att en dag få ett veterinärhistoriskt museum öppnat i Skara, o han nådde nästan sitt mål. Han var under många år ordf i Rådet för veterinärhistorisk o biografisk forskning inom Sveriges veterinärförbund. Han hade också en stark känsla för sin värmländska hembygd o utgav en bok om Sunnemo sockens historia. Han var initiativtagare till bildandet av L:ska släktföreningen o verkade som ordf o vice ordf i Mårbackastiftelsen, Selma Lagerlöf-sällskapet o Värmländska sällskapet i Sthlm.

L var en dynamisk o livsbejakande personlighet som vänligt o uppmuntrande alltid var beredd att lyssna, ge råd o hjälp. Han nådde tidigt en internationell rangplats som nydanare inom veterinärmedicinsk obstetrik o gynekologi, o hans engagemang i u-landsarbetet ledde till en ny framgångsrik karriär. Det är anmärkningsvärt, att hans kraftfulla internationella insatser gjordes vid en relativt hög ålder. Hans första FAO-uppdrag i Indien, då han var 57 år, inledde ett livsverk som aldrig mattades fram till dess att det brådstörtat avbröts genom hans hastiga bortgång. — L:s stora insatser uppmärksammades också genom utländska hedersdoktorat från veterinärhögskolorna i Hannover, Hfors, Gent, Bangkok, Pennsylvania o Oslo.