Herman F Lamm

2 Lamm, Herman Fredrik, kusin till L 1, f 20 april 1853 i Sthlm, Mosaiska, d 13 juli 1928 i kurorten Royat, Frankrike (db för Jak, Sthlm). Föräldrar: grosshandl Martin Oscar L o Henriette Meyerson. Språk- o handelsstudier i England o Frankrike 74—76, innehavare av manufakturfirman S L Lamm & son 78—13, av detaljaffär i manufakturbranschen (Brunkebergs manufaktur magasin Herman L från 93) 83—21, led av Sthlms stadsfullm 00—23 (led av drätselnämndens första avd 05—18, ordf 09—18, v ordf i stadshuskomm 08—11, v ordf i stadsplanekommissionen 09—20, v ordf i stadhusnämnden 11—24, led av handels- o sjöfartsnämnden 18—28, ordf 19—28, led av fastighetsnämnden 19—22, ordf 19—20), led av styr för Frisinnade klubben 00—07, medl i Sthlms arbetareinst 00—28, led av dess föreläsn:styr 01—07, av Sthlms brandförsäkr:kontor från 08 (ordf från 23), av styr för Sthlms tomträttskassa 09—26 (ordf 09— 20, v ordf 20—26), led av FK 10—28 (be-villn:utsk 11, statsutsk 12—25, v talman 19—21, förste v talman 22—28), fullm i riksbanken 11—12, ordf i styr för Sthlms köpmannafören 11-—25, led av styr för ab Sthlms handelsbank 12—20, ordf i styr för Lifförsäknab Nordstjernan från 12, i styr för ab Sjöassuranskompaniet, Sthlm, 14—19, överrevisor vid Vattenfallsstyr från 15, led av bangårdskommissionen nov 15—dec 18, av stadsplanekomm dec 16—dec 20, av styr för Liljevalchs konsthall från 17, av järnvägskomm sept 18—dec 22, ordf i fondbörskommitterade 19—20 o i styr för Sthlms fondbörs från 20.

G 21 nov 78 i Norrköping m Elise (Lisen) Sophie Philipson, f 20 juni 55 där, d 2 maj 20 i Sthlm, Jak, dtr till grosshandl John P o Götilda Magnus.

Herman L:s utbildning gavs från början en praktisk inriktning med tanke på familjeföretaget S L Lamm & son, som bedrev grosshandel i textilvaror. Redan vid 25 års ålder fick han inträda i firman o utvidgade på 90-talet rörelsen också till detaljhandel under namnet Brunkebergsmagasi-net. Företaget synes ha varit välskött o vinstgivande, men vittnesmål från olika håll tyder på att L mot 90-talets slut börjat känna ett behov av större uppgifter. Den industriella högkonjunktur som manifesterades bl a i Sthlmsutställningen 97 hade skapat ett ökat intresse bland företrädare för näringslivet att vinna större politiskt inflytande. Det 97 reorganiserade SvD företrädde dessa strömningar o drev hösten 99 en kampanj för att få så många som möjligt av de nykterhetsinriktade liberala kandidaterna i Sthlm utbytta mot män från näringslivet. Denna våg förde in L i stadsfullmäktige 00.

En vanlig uppfattning kring sekelskiftet, även i det kommunalförvaltningen närstående Sthlms Dagblad, var att staden sköttes ineffektivt o byråkratiskt o att omsättningen i fullmäktige var för låg. Årtiondet närmast före första världskriget kom också att präglas av genombrottet för den s k kommunala reformrörelsen med anhängare främst bland de frisinnade o socialdemokraterna.

L:s ekonomiska sakkunskap togs snabbt tillvara i drätselnämnden. I reformrörelsens kölvatten fördes L 09 fram till posten som ordf i nämndens första avdelning efter högermannen Per Henrik Hedenblad, som länge fått klä skott för bristerna i kommunalförvaltningen. Reformrörelsens män inriktade sig främst på stadsbyggnadsfrågorna, kommunikationerna o socialpolitiken, o även från socialdemokratiskt håll fästes stora förhoppningar vid L. Som ordf i den avdelning, som svarade för finans- o fastighetsfrågor, var L till gagnet finansborgarråd, även om borgarrådsinstitutionen infördes först 20. Också sedan han lämnat denna post 18 fungerade han en kortare tid som ordf i den nybildade fastighetsnämnden.

L måste betecknas som en sparsamhetsman, även om han var beredd att föreslå stora ekonomiska satsningar för att möta stadens långsiktiga behov. Särskilt på den vitala punkten om låne- kontra skattefinansiering blev L trängd från såväl vänster som höger o fick ofta spela vågmästarrollen. Socialdemokraterna stred för en expansiv, skattefinansierad kommunal utgiftspolitik, medan den ännu under 10-talet dominerande högern önskade en stabil o låg kommunal utdebitering i kombination med optimal lånefinansiering. L:s bestående insats torde ligga i en sanering av stadens lånepolitik, som innebar boskillnad mellan upplåning för räntabla investeringar o skattefinansiering, förkortning av amorteringstiderna o begränsning av antalet objekt. I praktiken torde L:s linje ha inneburit ett gradvis överflyttande av tyngdpunkten från låne- till skattefinansiering. L strävade också efter en klarare o för förtroendemännen begripligare budgetuppställning.

I kanske ännu högre grad än i de rena finansfrågorna grep L initiativet i stadsbyggnads- o kommunikationsärendena. Redan med en motion 05 framdrev han tillsättandet av en kommitté, vars uppgift blev att utreda hur stadens nyförvärvade lantegendomar skulle exploateras, en verksamhet som snart permanentades i nämndform som lantegendomsnämnden. L, som 09 utsågs till ordf i tomträttskassan liksom vice ordf i den nyinrättade stadsplanekommissionen, menade, att Sthlm hade helt andra möjligheter än de ännu befolkningssvaga kranskommunerna att ta ekonomiskt ansvar för en planmässig utbyggnad av regionen. Också bostadsproblemet för stadens växande industriarbetarbefolkning borde enligt L angripas denna väg. Den expansionistiska markförvärvspolitik, som L förespråkade, ledde under hans tid i drätselnämnden också till inkorporeringarna av Brännkyrka 13 o Bromma 16.

Även kommunikationsfrågorna var livligt omstridda i 10-talets fullmäktige. Utvecklingen av stadens kommunikationer i förorterna såg L som en med byggnadsverksamheten samverkande kraft o arbetade i likhet med vänstern i övrigt för en kommu-nalisering. Högern önskade å sin sida behålla ett enskilt spårvägsbolag. I den stora debatten 15 inför utlöpandet av det enskilda spårvägsbolagets koncession lyckades L hävda en kompromisslinje, som med någon fördröjning ändå ledde fram till ett samhällsägt kommunikationsnät. Redan 13 hade ett inte realiserat förslag om en tunnelbana tilldragit sig L:s positiva intresse.

En ombyggnad o utvidgning av bangården vid Sthlms centralstation hade aktualiserats 11, o L utsågs till en av stadens båda delegerade för förhandlingar med staten om disposition av tomtmark, förläggning m m. I den av K M:t 15 tillsatta bangårdskommissionen ingick L som ledamot. Betänkandet, som avlämnades på hösten 18, ledde så småningom fram till ett avtal mellan staden o kronan innebärande även en omläggning av södra stambanans infart till dess nuvarande läge över Årstaviken.

Även sedan L i slutet på 10-talet lämnat det direkta ansvaret för stadens ekonomi, kom han som ordf i fondbörskommitterade, senare också ordf i börsstyrelsen att få ta ställning till de ekonomiska problem som krigsslutet fört med sig. Han synes ha gjort bedömningen att börsens verksamhet i minsta möjliga mån skulle detaljregleras o pläderade för denna linje i FK-debatten våren 19 om den föreslagna nya börslagstiftningen. Samtidigt deltog han tillsammans med Ivar Kreuger, Marcus Wallenberg o Oscar Rydbeck i bildandet av ett aktiekonsortium under namnet Föreningen Moneta u p a. Syftet var att genom stödköp stadga aktiemarknaden o motverka deflation en. Principiellt anslöt sig L till det parlamentariska synsätt, som nu definitivt brutit igenom, liksom till den allmänna rösträtten. Emellertid synes de ekonomiska svårigheterna närmast efter kriget ha kommit honom att förorda en expeditionsministär eller samlingsregering vid regeringskriserna 19 o 20. Framför allt visade L ett visst misstroende mot socialdemokraternas kompetens att hantera de ekonomiska frågorna.

Utan att vara partiman i egentlig mening tillhörde L den frisinnade gruppen i fullmäktige liksom senare i FK. Han företrädde den äldre typ av liberala politiker som genom personlig duglighet o energi vann ett egentligen oproportionerligt stort inflytande. Efter den kommunala reformrörelsens framgångar, särskilt i valen 03 och 08, kom 10-talet i Sthlms kommunalpolitik att innebära en polarisering mellan högern och socialdemokraterna, där de förra behöll majoriteten fram till 19. Trots mandatmässig kräftgång kom de mer framträdande frisinnade — i första hand L o den rutinerade Sixten von Friesen men också Allan Cederborg o Ivar Bendixson — att få ett ofta avgörande inflytande i partiskiljande frågor. Genom sin jämkande o överbryggande läggning hade L också särskilt goda förutsättningar att kunna samarbeta med moderata element både till vänster o höger. I de stora ekonomiska principfrågorna stod L otvivelaktigt socialdemokraterna närmast, medan hans prövande o försiktiga inställning till nya kommunala åtaganden i många mindre frågor förde honom till det konservativa lägret. Den frisinnade gruppens svaghet låg också i den alltmer märkbara sprickan i nykterhetsfrågan. Vid sprängningen 23 hade L lämnat fullmäktige men anslöt sig i riksdagen till den liberala, förbudsfientliga falangen.

Att L:s intresse o förmåga huvudsakligen låg åt det ekonomiska hållet hindrade honom inte från kontakt med huvudstadens kulturliv. Han satt i många år i styrelsen för Liljevalchs konsthall. 00 ingick han som medlem i det av Anton Nyström grundade Sthlms arbetareinstitut o deltog en tid i arbetet inom institutets föreläsningsstyrelse. I fullmäktige pläderade L för bibehållande av det kommunala anslag till institutet, som av högern satts i fråga genom statsrevisorernas kritik 06 av arbetarinstitutens val av föreläsningsämnen. I sin attityd till den framträngande idrottsrörelsen visade L däremot ett främlingskap, som påminner om socialdemokraternas. Bl a talade han mot kommunalt anslag till de planerade men genom unionskrisen inställda Nordiska spe- len 05. I den stora o för idrottens framtid avgörande riksdagsdebatten i mars 13 tillhörde L den minoritet bland de liberala som röstade mot anslag till idrottsrörelsen, av honom tidigare betecknad som "förströelse".

Inte bara i den kommunala verksamheten utan också i riksdagsarbetet, särskilt i statsutskottet, kom de finansiella frågorna att stå i centrum för L:s insatser. Klart är dock att han såg sitt kommunalpolitiska arbete som det primära. Härtill kan ha bidragit att han som mosaisk trosbekännare inte kunde komma ifråga för en statsrådspost.

Som talare var L övertygande o slagfärdig. Ett häftigt temperament kunde, särskilt när diskussionen någon gång gick honom emot, driva honom till en burdus uppriktighet med personlig udd. Flertalet iakttagare har dock fäst sig vid L:s lugna o enkla väsen samt förmåga att utjämna motsättningar o samla en splittrad opinion.