Ole A Lamm

6 Lamm, Ole Albert, son till L 4, f 25 dec 1902 i Gbg, Domk, d 14 aug 1964 i Uddevalla. Studentex vid högre reallärov i Gbg 20 maj 21, inskr vid UU 4 sept 22, FM 14 sept 25, FL 2 nov 29, ledare för gasskyddsforskn inom försvaret maj 31—juni 38, disp 8 maj 37, docent i kemi vid UU 20 maj 37, FD 31 maj 37, prof i teoretisk kemi (fysikalisk kemi från 53) vid KTH från 26 jan 45, ordf i Kemistsamf:s sthlmskrets 54— 56. — LIVA 57, LVA 58.

G 6 juni 38 i Sthlm, Katolska (enl Brännk, Sthlm) m Asta Sonja Emma Gunilla Krook, f 7 okt 10 i Sthlm, Brännk, dtr till v häradsh Jakob Efraim K o Augusta (Asta) Josefina Erasmus.

Ole L blev under sin studietid i Uppsala en av The Svedbergs lärjungar på fysikalisk-kemiska institutionen. Svedbergs stora insats var studiet av kolloidala lösningar, något som grundlade en makromolekylär lösningskemi. Svedberg utvecklade under 1920-talet en "ultracentrifug", i vilken lösningar av kemiska ämnen med hög molekylvikt kunde studeras till sin storlek. Att i en ytterst snabbt roterande centrifug observera något som kunde ge data för mätningarna var ett av de svåra problemen. Det fick en lösning genom att man sände ljus in i genomskinliga celler där den intressanta vätskan fanns. I början var man begränsad till färgade lösningar, men L kom att använda "krökta" ljusstrålar som underlättade proceduren. Vid olika tidpunkter från försökets start fotograferades en skala genom cellen. Genom ljusets "krökning" i de zoner där vätskan uppdelats i komponenter blir avståndet mellan skaldelarna olika o man kan både följa gränsskikten o uttala sig om koncentrationsskillnaderna. Detta blev den "L:ska skalmetoden" som bidrog till ultracentrifugens framgångar o innebar att man fick fram de första goda mätningarna av bl a proteiners molekylvikt i vattenlösning.

När man gör dessa mätningar, måste man ofta också känna den s k diffusionskonstanten hos det studerade ämnet. Svedberg torde ha påverkat L att förbättra metoderna också på detta område. Även här fann hans skalmetod viktiga användningar. Han fördjupade sig också alltmer i den teoretiska beskrivningen av sina metoder o av diffusionen. Doktorsavhandlingen från 37 kan anses vara dokumentation på höjdpunkten av denna utveckling. — Efter ett antal år av vidareutveckling i de riktningar, som ovan i korthet beskrivits, erhöll L professuren i "teoretisk kemi" vid KTH. Namnet ändrades på L:s förslag till "fysikalisk kemi", ett exempel som följdes av Chalmers i Gbg.

L kom att kvarstå i sin befattning vid KTH intill sin död, dvs i ca tjugo år. Han införde vid sitt tillträde åtskilligt för KTH nytt, kanske särskilt ett för den tiden modernt o ofta starkt fysikaliskt sätt att arbeta experimentellt inom områden som sedan kunde bearbetas på teoretiska vägar. Flera "gamla" områden från Uppsala-tiden återupptogs: centrifuger, optiska konstgrepp i kemins tjänst m m. Men diffusionen förblev L:s käraste arbetsfält. Han sökte vidareutveckla såväl experimenttekniken som teorin o ägnade personligen en hel del tid åt experiment. Han utbildade en teori för tre samtidigt diffunderande ämnen o kom så i kontakt med I Prigogine 1977 års nobelpristagare i kemi.

Närstående områden tog L också upp, t ex värmeledningsförmåga, elektrisk ledningsförmåga m m, allt tydligen syftande till att skapa nya angreppsmöjligheter för att djupare förstå vätskelösningar. Stor framgång mötte L o Stig Ljunggren i ett par tidiga arbeten över studier genom s k trycksprång över mycket snabba kemiska reaktioner. Svårighetsgraden i de apparater L föreslog var ofta hög, o många unga forskar-adepter misslyckades. Andra lyckades, o när så skedde — mycket tack vare en god verkstad o skickliga instrumentmakare — var det en bestående framgång just av den typ Svedbergs Uppsala-skola visade upp (liksom efterföljare där).

Redan före krigsslutet tog L upp metoder baserade på radioaktivitet för sina syften att gagna den fysikaliska kemin o angränsande områden. När andra världskriget var slut, blev det klart att en betydande utveckling ägt rum främst i USA o bl a blev radioaktiva isotoper lätt tillgängliga. Snabbt satte L o hans elever in dem för att få ny fysikalisk-kemisk kunskap. Diffusion är åter exempel på detta men det kanske bästa blev arbeten fullföljda av Gunnar Aniansson över mängden ytaktivt ämne i gränsytan vatten-luft. — Separation av isotoper blev ett stort fält för L:s institution. Diffusion genom membraner o termodiffusion blev följdriktigt viktiga objekt men även "kemiska" metoder togs upp. För landet viktiga orienterade försök över uranisotoper drevs länge innan de överfördes till ab Atomenergi.

Efter många initiativ av L fick KTH en professur i kärnkemi, dit berörd del av verksamheten överflyttades. — De stora möjligheter som tillgången till radioaktiva isotoper skapade ledde till en mångfald forskningsprojekt o industriella uppdrag. De senare genomfördes av en särskild "industriell grupp" o kom att mycket tidigt göra informativa o avslöjande vattenundersökningar. Genom bl a L:s initiativ överfördes denna verksamhet till det nygrundade s k Isotoptekniska laboratoriet (60).

Under den period som här skildrats, framkom den för kemin så viktiga s k kärn-resonansmetoden (NMR). L förstod dess värde men överlät arbetet till andra forskare som kom att göra betydande insatser redan under L:s levnad. — Ett annat område som raskt vann insteg i kemin var kvantmekaniken. I förhållande till denna betecknades mycket som "klassiskt", så också de fält L ägnat sig åt. Själv satte han sig knappast in i "kvantkemin" men kom på olika sätt att hjälpa till att införa den, en utveckling som senare gått mycket snabbt.

Vill man karakterisera L:s insatser räcker det inte med att bara säga att han förde ett arv vidare från Uppsala o The Svedberg. L var personligen rätt originell, tom tankspridd som en "riktig professor". Men originaliteten var mycket djup, när det gällde hans vetenskap. Han kom titt o tätt ut till sina medarbetare med någon ny idé han hade tänkt ut. För att ta ett exempel på- stod han en gång att varje ämne måste sända ut infraröd strålning, inte bara vid höga temperaturer, vilket tidigare var känt, utan vid alla temperaturer också i dagliga livet. Ett antal år senare när AGA kom med sin "värmekamera" blev det klart hur riktigt L tänkt då såväl som andra gånger. — L behöll hela tiden ett starkt intresse för det exakta i den del av kemin han arbetade med. Förlopp som stod matematiken, fysiken o mekaniken nära attraherade honom. Följden blev att många elever med läggning åt dessa håll kom att söka sig till hans institution.

På sin 60-årsdag förärades L en festskrift. En bronsmedalj över honom av konstnären Léo Holmgren är uppsatt i KTH:s största kemihörsal.