Erik Laxman

Laxman, Erik, f 27 juli 1737 i Nyslott, Finland, d 16 jan 1796 trol i Dresvjanska, Sibirien, Ryssland. Föräldrar: handl Gustaf L o Helena Fabritius. Inskr vid Borgå gymn 15 mars 55, vid Åbo univ 8 okt 57, prästvigd, lärare i naturalhistoria vid A F Büschings skola i Petersburg 62, pastor vid tysk-lutherska förs i Barnaul, Sibirien, 64—68, prof i ekonomi o kemi vid kejserl vetenskapsakad i Petersburg 26 febr 70—80, bitr gruvchef (bergsråd) i Nertschinsk, Sibirien, 29 maj 80—82, hovråds titel 82, länsman (ispravnik) i Nertschinsk 83—84, mineralogisk resande för kejserl naturaliekabinettet 84, kollegieråd 94. — KorrespL av kejserl vetenskapsakad 19 jan 64, led där 26 febr 70, extern led där 18 jan—12 mars 81, LVA 69.

G 1) trol jan 64 i Petersburg, S:t Petri förs, m Christina Margaretha Runnenberg, d 66 i Kiachta, Sibirien, dtr till översten Gustaf R; 2) trol våren 68 i Barnaul m Katerina Ivanovna Ruuth, levde ännu 13.

Född finländare i Nyslott nära ryska gränsen erhöll L — en av pionjärerna inom den sibiriska naturalhistorien — aldrig någon egentlig vetenskaplig utbildning. Under fattiga barndomsår genomgick han först trivialskolan i Rantasalmi o sedan Borgå gymnasium, innan han 1757 fortsatte till Åbo univ. Där vistades L bara några veckor men hann dock, redan passionerad för naturalhistorien, göra sig känd hos P Kalm o P A Gadd. Helt utan medel tvingades han söka ett levebröd, lät sig prästvigas o torde kring 60 ha försörjt sig som biträde hos någon lantpräst i ö Finland.

Sedan L 62 begivit sig till Petersburg, ljusnade hans villkor. I den ryska huvudstaden bedrevs en livlig vetenskaplig verksamhet i hägnet av den kejserliga vetenskapsakademien, vars anseende främst bars upp av inkallade utländska forskare. L knöt förbindelser med flera i främlingskolonin, i synnerhet tyskar som J Beckmann, A L v Schlözer o geografen A F Büsching, vid vars nygrundade skola han anställdes som lärare i naturalhistoria o guvernör för det med skolan förenade pojkinternatet. Två år senare kallades han till korresp ledamot av den kejserliga akademin o avreste till de Kolyvanska guld- o silverbergverken i Sibirien, där han utnämnts till predikant vid den tysk-lutherska församlingen med säte i Barnaul.

Det var en gudsförgäten ort, men L hade bara ett syfte för ögonen — att i de föga utforskade sibiriska ödemarkerna samla naturalier av alla slag. Det gjorde han med en okuvlig energi, som allt framgent skulle utmärka honom. Under ibland långa expeditioner hopbragte han stora samlingar av djur, växter, frön o mineral, blev något av en expert på trakten kring Bajkalsjön o besteg Altai. Till akademin i Petersburg, av vilken han uppbar ett årligt anslag, skickade L en del av sina samlingar o trädde samtidigt i brevförbindelse med sv o tyska vetenskapsmän: P J Bergius i första hand, Linné, Gadd, Beckmann o Schlözer, av vilka de tre förstnämnda mottog rikliga frö- o växtsändningar av honom. L företog även regelbundna meteorologiska observationer o studerade den mongoliska religionen. Mot 60-talets slut framstod han som obestridd kännare av Sibiriens naturalhistoria, men till större publikationer samlade han sig varken nu eller senare. De Sibirische Nebenstunden han planerade 69 kom aldrig, o när Schlözer i Göttingen s å utgav L:s till honom o Beckmann riktade brev (Sibirische Briefe), skedde det mot författarens vilja.

Sina kyrkliga ämbetsplikter i Barnaul tycks L ha skött med vänster hand, o när han nyåret 69 efter fem års tjänstgöring återvände till Petersburg, övergav han för alltid prästbanan. Ehuru ren amatör kallades han 70 till ordinarie ledamot o professor i ekonomi o kemi vid den kejserliga akademin, som vid denna tid reorganiserades av Katarina den stora. Han verkade i ämbetet ett årtionde, till en början inte utan framgång. L ledde arbetet i akademins kemiska laboratorium, deltog i redigerandet av dess Acta o publicerade både där o i de handlingar som utgavs av Fria ekonomiska sällskapet i Petersburg, där han blev ledamot, en rad smärre rön: om flygsand, nya sibiriska växter o insekter, alun o soda osv. Han blev också ledamot av den sv vetenskapsakad, brevväxlade med Wargentin o skrev i dess handlingar om en sibirisk svala o den märkliga mullvadsråttan, Myospalax. 72 reste han till Bessarabien vid Svarta havet för att inrätta ett myntverk baserat på från turkarna erövrade kopparkanoner, o 79 färdades han som fysisk geograf till Onega o Vita havet (reseberättelsen tr 82).

I 70-talets Petersburg var L en känd gestalt, vars privata museum besöktes av resande främlingar, o Diderot, nu i kejsarinnans tjänst, inhämtade av honom uppgifter om Sibirien. Under några år höll han uppskattade föreläsningar i kemi o mineralogi för en aristokratisk rysk publik. Men L saknade inte vanskliga drag; han tycks ha haft svårt att samarbeta med andra o med tiden vände sig hans öde. Betrodd med uppdraget att redigera den olycklige svensken J P Falcks efterlämnade resejournal o övriga papper gjorde han inget åt saken. Petersburgakademin var ett intrighål av ovanliga mått, där ryssarna o de inkallade utlänningarna baktalade o motarbetade varandra, o L råkade småningom i motsatsställning till inflytelserika ledamöter, bl a svensken A J Lexell. När han avskedat sin kemilaborator Mikael Holmberg, vände sig den sv kolonins ovilja mot honom, o snart gick det till öppen brytning mellan L o akademins despotiske direktör Domaschnev, som anklagade honom för att ha hotat en annan person till livet. L skildes från sitt ledamotskap av akademin o utnämndes till biträdande gruvchef vid bergverken i Nertschinsk vid kinesiska gränsen.

Där gick det honom illa. Efter två år avskedades han av dunkla skäl för ämbetsfel o erhöll en blygsam syssla som länsman (ispravnik) i Nertschinsk. Oförtrutet fortsatte han dock sitt naturaliesamlande, mätte väder o vind o fastställde kvicksilvrets fryspunkt. Benådad 84 blev L "resande" för kejserliga naturaliekabinettet o slog sig mot årslön ner i Irkutsk, där han hade sitt högkvarter livet ut. Mineralogin o den kemiska mineralanalysen hade alltmer blivit L:s huvudintresse. Han företog långa mineralogiska expeditioner, inte minst till Bajkal, o publicerade själv eller genom andra, särskilt P S Pallas, talrika mineralogiska upptäckter. Mineralet laxmannit bevarar hans namn. Märkligt var hans fynd vid Kultuk av äkta blå lasurstenar, vilka gick till utsmyckningen av kejsarinnans slott Zarskoje Selo. På långvariga experiment byggde L:s nya metod att använda glaubersalt i stället för pottaska vid glastillverkning, 84 införd i den av L o en kompanjon anlagda glashyttan vid Talzinsk, vilken ända till 13 var i familjens ägo.

L — med åren alltmer bortglömd i Sverige o Västeuropa — planerade mot slutet av sitt liv nya färder österut, till Stilla havet o Japan. När ett tillfälle öppnade sig att skicka en rysk handelsdelegation till Japan, organiserade L 91 vid ett besök i Petersburg resan, som följande år verkställdes av en av hans många söner, Adam L; själv följde han med till Ochotsk. Jämte sonen vistades L därefter 94—95 åter i Petersburg för att draga upp riktlinjerna för en andra japansk expedition. Den skulle föregås av längre resor genom Sibirien, för vilkas finansiering L lät naturaliesamlare i Sverige o Finland (bl a Thunberg o VA) teckna lotter mot andelar i hans kommande samlingar. Hösten 95 bröt han upp från Petersburg för att anträda sina insamlingsresor, men vid hästbyte en dagslängd bortom Tobolsk träffades han i jan 96 av slaganfall o dog.

Vid sidan av Steller, J G Gmelin, Pallas o Falck tillhör L de främsta under de sibiriska forskningsresornas heroiska epok. Någon flitig eller märkvärdig vetenskaplig författare var han inte utan först o sist en outtröttlig resenär o naturalhistorisk samlare med något av en medfödd oro i blodet, som kom honom att utan tanke på egen bekvämlighet starta o planera nya långväga färder i det Sibirien, som sedan ungdomen vunnit hans hjärta.